Facebook noscript imageAltstadt: Därför kommer aldrig Pride-tågen att gå i Förorten
Ann Charlott Altstadt
Krönikörer
Altstadt: Därför kommer aldrig Pride-tågen att gå i Förorten
Pride-flaggan har blivit en överhetssymbol, enligt Ann Charlott Altstadt. Foto: Bojan Cvetanović (CC BY-SA 4.0)/Karl Gabor
Pride-flaggan har blivit en överhetssymbol, enligt Ann Charlott Altstadt. Foto: Bojan Cvetanović (CC BY-SA 4.0)/Karl Gabor

Svenska Pride kommer aldrig att visa samma mod som sina motsvarigheter i de repressiva länder som organisationen fördömer. För om Pride-tågen gick genom utsatta förorter istället för innerstäderna, skulle homofoberna se till att folkfesten och sponsorpengarna gick upp i rök, skriver Ann Charlott Altstadt.

Försvarsmakten lade i veckan 400 000 kronor på en kampanj som bland annat inkluderade en annons på Svenska Dagbladets förstasida. Detta för att deklarera sin trohet till Pride-flaggan: ”En flagga värd att försvara”.

Jag antog först att den svenska armén förberedde sig för att invadera de utsatta förorter där hbtq-personer lever under svårt förtryck, hot och våld. Där ingen vågar komma ut ur garderoben. Dessa hbtq-personer borde ha anledning att förvänta sig att representanter för det officiella Sverige snart och äntligen ska dyka upp som befriare.

Men nej! Enligt en pressekreterare var Pride-annonsens innebörd bara att försvarsmakten är för de mänskliga rättigheterna och att man anställer utifrån personliga egenskaper och inte stereotyper. Ursäkta mig, men det tog jag liksom för givet som defaultläge. Om försvarsmakten däremot av någon anledning skulle ändra inställning i den frågan, tycker jag det skulle vara motiverat med en annons för att berätta om den saken.

Läs även: Ahmed: Alla är inte lika mycket värda, enligt Pride

Försvarsmaktens förmodade försök att erövra goodwill förklaras snarare av att en ny samhällskast vuxit fram: Värdegrundsarbetarna. De är beroende av att medel fortsätter fördelas till den ständiga expansionen av HR- och kommunikationsavdelningar, produktionen av policydokument och upphandlingar av kampanjer. De befolkar alla samma arkipelag, antingen de befinner sig inom civilsamhällets Pride eller på de myndigheter och företag som sponsrar organisationen.

De flesta svenskar har inget emot homosexuella eller transpersoner, men har svårare att tolerera påbud kring värdegrunden. Och att alla inte jublar vid åsynen av Pride-flaggan beror på att den har hissats just som överhetssymbol. Den signalerar Rosenbad, inte Stonewallupproret. Partipolitik, gruppintressen och pekpinnar, inte universella värderingar.

Läs även: DEBATT: Vem kommer att normalisera HBT-gruppen sist?

Varför kan inte svenska Pride helt enkelt visa samma politiska mod som sina motsvarigheter i de repressiva länder som organisationen fördömer? Hur kan SD och Medborgerlig Samling, med öppna gaymedlemmar och företrädare, vara de homofobiska fienderna istället för förortsförtryckarna?

Om allas lika värde var något utöver en reklamjingel och varumärkesputsning skulle Pride-tågen marschera genom de utsatta förorterna till stöd för alla de personer som inte ens vågar låtsas om att det finns en garderob i dagens Sverige.

Pride-flaggan kan dock aldrig föras ut i orten och bli politisk på riktigt, för i mötet med de verkliga hardcore-homofoberna skulle den glada folkfesten gå upp i rök tillsammans med sponsorpengarna. För varför skulle politiker och kändisar, företag och myndigheter vilja delta i upplopp, än mindre finansiera dem?

Läs även: JO kritiserar skola för pridetvång: Politiskt ställningstagande

När makten snyltar på progressivt kapital förslösas det till en billig accessoar. Men det mest stötande är att Pride-fanan flaggar för de dubbla måttstockarnas moral: Pride ska motverka homofobi, men tydligen bara rätt sorts homofobi och homofoberna måste vara rätt sorts homofober.

Ann Charlott Altstadt

Ann Charlott Altstadt är journalist och författare. Hon har gett ut Liten ordbok för underklassen och Strejken på Toys R Us. Altstadt var redaktör för tidskriften TLM 1992-2002 och har bland annat skrivit artiklar och krönikor för LO-tidningen-Arbetet, Flamman, Journalisten, Fokus, Göteborgs-Posten, Arbetaren, Finanstidningen, Svenska Dagbladet och Arbetet. För närvarande är hon medarbetare på Aftonbladet Kultur och skriver krönikor i Lag & Avtal.