Sandström: Mediesveriges överstepräster

Till det yttre är Åsa och Mårten Wikforss debattartikel i SvD 7/9 en hyllning till demokratin. Rubriken lyder: ”Faror med att slira kring demokratibegreppet”. Texten vänder sig mot en tidigare text i SvD av två statsvetare som presenterat ett ytterst formellt begrepp för svensk demokrati. De pläderar i korthet för att det räcker med en allmän acceptans av ett gediget valförfarande.

Jag har själv kritiserat statsvetarnas snäva definition. Min åsikt är att opinionsinstitutens mätningar och inte minst mediernas presentation av dem bör omfattas av demokratins krav. Detta skriver syskonen Wikforss inget om. Ty deras debattinlägg är innerst riktat mot ett parti som syskonen Wikforss anser som odemokratiskt, det vill säga Sverigedemokraterna (SD).

Det anmärkningsvärda är syskonen Wikforss bevisföring. En allvarlig anklagelse mot SD borde vara späckad med exempel på partiets övertramp. Sådant finlir bryr sig inte syskonen om. De radar i stället upp en rad internationella makthavare, från Ungern, USA, Polen och Indien – som om de skulle kunna dras genom samma kam. Hokus pokus. Slutsatsen i deras inlägg är att det svenska demokratibegreppet måste ges en politisk dimension som utesluter SD från ledarskap. Hur denna uteslutning ska formas bekymrar sig inte syskonen Wikforss om. Man svingar bara trollkarlens stav.

Jag menar att det är demokratins egen sak att hindra övertramp av det slag som syskonen Wikforss svepande antyder. I USA slirar för tillfället kanske delvis dessa mekanismer. Men utgången är inte alls given. I Ungern och Polen finns uppenbara tecken på ett demokratiskt tillfrisknande. Frågan kvarstår dock om vilka metoder syskonen Wikforss rekommenderar för en sanering av demokratin i deras smak. Av denna anledning framstår deras ambitiösa text som en betraktelse från elfenbenstornet.

Personligen är jag också bekymrad över den svenska demokratins utveckling. Men min oro rör inte SD, även om det unga partiet har vissa företrädare jag ogillar. SD har nämligen haft en viktig funktion genom att kritisera en långvarig och dysfunktionell politik inom breda politiska lager. Kritiken har som bekant rört en storskalig svensk invandringspolitik. På två decennier har omkring två miljoner invandrare slussats in i ett Sverige som förr haft en befolkning på bara åtta miljoner. Det är sannerligen inte småpotatis! Samtliga gamla partier har haft sina händer i den smeten. De har samfällt hånat SD för att bara våga peka på vad som hänt. Och problemen har förstås stockat sig. Stor våldsbrottslighet, betydande ekonomisk kriminalitet, uppenbart stök i skolorna och så vidare. Sveriges kostnader för denna fria asylrätt – utan fungerande verktyg för utvisning – är minst sagt gigantiska. Den har också inneburit en kulturell roulette. Om detta säger syskonen Wikforss inte ett ord. Men man menar ändå att SD är ett hot mot nationen. Och att partiet bör diskvalificeras från svensk demokrati.

Jag menar att deras inlägg är typiskt för en bred grupp vänsterliberala drömmare. Om politiskt förtryck sker utomlands anses den svenska demokratin skyldig att öppna sina gränser, även om invandringen ökar nationens folkmängd med 25 procent på tjugo år. I min värld är detta rena dröm- eller hasardpolitiken. Och drömmar brukar förstås gå i kras. Det är den krisen som dagens Sverige tvingats se.

Syskonen Wikforss framstår som en del av det mediesverige som mörkat det som många väljare insett. I stället för att förstå vanliga människors missnöje marscherar syskonen Wikforss i takt med svenska gammelmedier. Deras kritik riktas mot budbäraren, det vill säga SD, som vågat kritisera innevarande sekels sannolikt viktigaste omgestaltning av Sverige. Syskonens debattinlägg blir på så vis en lovsång till den liberala politik som den amerikanska filosofen Thomas Sowell nagelfarit. Hans bok från 1995 heter ”The vision of the anointed”. Syskonen Wikforss tillhör de kröntas krets. Deras flummiga lyckobudskap ges plats i gammelmedierna, trots att deras visioner inte byggs under med tydliga exempel eller rimliga slutsatser. I stället för att konkret förklara hur demokratin ska stärkas utför de bara en liberal offertjänst. Lite rök från altaret och vips är saken klar.