På Lunds universitet för länge sedan kallade, i all vänlighet, en kollega som jag samarbetade med, mig för outsider. Jag minns inte riktigt vad saken gällde. Antagligen för att jag i något avseende gick min egen väg och att det inte var första gången. När jag nu som krönikör och bloggare sitter framför datorn klingar kollegans ord helt rätt. Till saken hör att hon med tiden utvecklats till en tämligen känd insider inom universitetslivet! Hursomhelst var hennes analys korrekt avseende min roll som en mer civiliserad Tjalle Tvärvigg, ifall någon mot förmodan minns denna seriefigur.

Läs även: Ahmed: Vänstern och extremhögern är förvånansvärt lika

På äldre dagar har jag försökt reda ut hur jag kommit att hamna i positionen som en motvalls man. Det är inte enkelt att klargöra. Till saken hör nämligen att jag inte är en hundraprocentig outsider. Mitt yrkesval samt intresse för golf och det goda livet – i form av mat, rödvin och solen på Rivieran – pekar ju inte direkt ut mig som någon genuin hillbilly. Inte heller tror jag att mitt självförtroende är överdrivet grundmurat i stil med ovan refererade Tjalles.

Jag tror därför att resultatet av min självanalys stannar vid att jag helt enkelt dragits till den intellektuella positionen som outsider genom känslan av motstånd mot politiska eliter. Mitt gymnasiala möte med Vilhelm Mobergs bok ”Därför är jag republikan” (1955) har kanske pekat ut färdriktningen. Mobergs rättvisepatos och hans angrepp mot kungafjäsk, kyrka och ärvda statliga positioner formade mig. Ett motstånd mot kungliga, statliga och religiösa eliter blev därför min politiska startpunkt. Och i den tycks jag fast.

Med den bakgrunden blev jag under studieåren i Lund på 60-talet ett självklart byte för vänsterns rörelser. Man kan säga att marxismen beskriver den historiska kampen mellan eliter och outsiders, varvid växlingar sker genom klassernas kamp tills det ideala socialistiska samhället segrat. Därför framstod den svenska arbetarrörelsens historia som en lovsång till dem som utifrån lyckades eliminera elitens politiska makt.

Men för mig som ung juriststudent blev gruvstrejken i Kiruna, Svappavaara och Malmberget 1969–70 en bekräftelse på att arbetarna tyvärr behållit rollen som outsiders i relationen till den socialdemokratiska staten, alltså den elit som förvaltade ägarskapet över LKAB. Den nytillträdde statsministern Olof Palmes bakgrund och framtoning var också överhetens. Till bilden hör även att Palmes ord om Medbestämmandelagen 1976 – ”den största demokratireformen sedan den allmänna rösträtten” – helt klart framstod som elitens förljugna röst för mig som ung doktorand i juridik.

Min kritiska inställning till Socialdemokratin har sin grund i att partiet utvecklats till ett organ för en politisk klass. Partiet har inte i praktiken utvecklat demokratin för att skapa det goda samhället där vanliga människor ges maximalt inflytande. I stället har partiets funktionärer byggt ett samhälle med fem trappsteg mot egen makt över staten, i positionerna som fackföreningsledare, kommunpolitiker, regionpolitiker, riksdagsman samt statsråd. Än idag är detta den socialdemokratiska elitens trappa för befordran till makt (och delvis även för andra partiers politiker).

Läs även: Brinkemo: Mångkulturen som sanningsbranschernas akilleshäl

Till Socialdemokraternas position för inflytande hör även en i lag fastslagen metod för att kontrollera det svenska samhället. I förskönande ordalag kallas detta den ”svensk modellen”, i vilken partieliten på olika trappsteg ska verka för att locka till sig väljare. Genom korporativa lagregler ska fackföreningar, hyresgästföreningar, kulturföreningar, statsbyråkrater och politiker på hundratals plan samverkas i syfte att behålla makten över statsapparaten i den heliga socialdemokratins händer. Det är faktiskt inte fråga om något annat än att insiders tillsammans verkar för att kontrollera en bred väljarkår bestående av outsiders.

Min vänstersväng blev på grund av detta och andra skäl övergående. Det är möjligt att jag idag – liksom andra byggare av politiska strategier – överdriver något i min strävan att få texten att hålla samman. Eliter av olika slag finns som bekant i nästan alla samhällen där de kämpar för att nå makt. Men nu är min poäng att just de politiska eliternas inflytande bör begränsas genom regler i en nations författning (grundlag).

Alltså bör politiska insiders hållas så kort det går för att vidga folkets inflytande. Men för svensk del har rotation inom politiken inte eftersträvats. Fyraprocentsspärren till riksdagen stänger tämligen effektivt uppstickare ute. Politiker lever allt oftare hela yrkesliv i partiernas tjänst. Vidare har inslag av direktdemokrati valts bort. Och medlemsavgifter för partiernas finansiering har ersatts av statligt partistöd. Den svenska politiska klassen biter sig alltså fast.

Därför är det ständigt av fundamental vikt att fundera över frågan om samhällets in- och outsiders. Näringslivets makthavare sköter sig efter omständigheterna bra. För mig har det följaktligen blivit en angelägen uppgift att diskutera den svenska politiska eliten. Som jurist gör jag det å yrkets vägnar då basen rör den politiska klassens roll inom lagstiftningens ramar. Det är alltså en självklarhet för min del.

Med viss förvåning – jag anar orsakerna – noterar jag dock att flertalet svenska statsvetare tycks ha avlagt tystnadslöfte om att delta i debatten om vidgad demokrati. Forskare inom ämnet political science – om några – borde nämligen ta på sig ledartröjan. Men inte. Samma passivitet visar den tredje statsmakten, det vill säga nationens medier.

Är det något av gammelmedierna som över huvud taget nämner uttryck som ”politisk klass” eller ”politiska eliter”? I stället sjungs ofta hyllningskörer till ”Den svenska modellen”. Med sådana mäktiga vänner blir det förstås gärna feststämning i den politiska elitens maskinrum.

Läs även: Sandström: Cancelkulturen ligger nedströms från medierna