Sedan 1930-talet har den svenska socialdemokratin byggt ut sin makt över det svenska samhället. Det har skett ytterst medvetet och strategiskt. Deras ritning eller nätverk har flera noder. För var och en av det moderna samhällets olika livsformer har statligt-korporativa kommandocentraler byggts. Viktiga exempel är politikområden som arbete, boende, konsumtion och skola. Där har vi tvingats se hur S med sina underorganisationer getts statsmaktens stöd i syfte att utöva en tät kontroll.

Läs även: Sandström: Vänstermedia och deras apokalyptiska krisbudskap

Än viktigare för S-partiets maktutövning har varit styrningen av kultursektorn i vid mening. Om detta skrev redan Hultén-Samuelsson om i boken Mediavänstern (Bonnier fakta, 1983). Miljarder och åter miljarder av skattebetalarnas pengar har under de senaste 70 åren lokaliserats till listigt genomtänkta knutpunkter i medborgarnas vakna sociala liv.

För detta har det förskönande begreppet ”kulturstöd” använts. Förskönande, ty i klartext har det nämligen rört sig om en vilja att kontrollera medborgarna i olika skeden av deras liv. Minst hundra statliga myndigheter är idag centrala kuggar i denna förtäckta kontroll eller styrning. Genom att strategiskt pytsa ut statliga bidrag har sossarna lyckats få medborgarna ”Att dansa efter maktens pipa”, för att låna författaren Lars Anders Johanssons boktitel (Timbro 2017).

Kontroll har även utövats av en lång rad ideella organisationer som noga sett till att pengarna hanterats för Socialdemokraternas långsiktiga syften. Miljarder har som alla vet rullat till de stora statliga medierna SR/SVT, som för säkerhets skull kallas ”public service-företag”. Dessutom har stöd – eller kontrollbidrag – tilldelats dagstidningar, tidskrifter, teatrar, museer, konstnärer, författare, och så vidare ad nauseam. Nästan alla svenska kulturnissar av rang som inte kan försörja sig själva står idag på statens lönelista.

Mest tydligt och utmanande är kanske det politiska partistöd som stegrats allt eftersom antalet partimedlemmar under de senaste sextio åren sjunkit med omkring 85 procent. Vi ser därför idag ett partiväsende som i huvudsak finansieras av staten! Är det så svensk demokrati var tänkt att fungera?

Följden har självfallet blivit mottagare som helt eller delvis gjorts beroende av staten. Och detta har skett inom just kulturen, ett område som man i många fria nationer valt att låta leva och växa av egen kraft. Just risken för att skapa beroende har utomlands varit ett argument mot denna typ av stöd/kontroll. Men i Sverige har partier från vänster till höger ställt upp på Socialdemokraternas vackert förpackade kulturstöd i olika former.

Läs även: Skogkär: Dags för Socialdemokraterna att slita av Natoplåstret

Sverige har under snart 100 år levt i detta sossarnas laboratorium för medborgarkontroll. Systemet har passat den politiska klassen som hand i handske. Tusen och åter tusen av myndighetsanställda och bidragstagare har bildat en stor kår av vänstermän och -kvinnor. Flertalet uppknutna till sossestatens kontrollsystem. En central roll har spelats av medierna – såväl de helt statsfinansierade som bidragstagande tidningar. Där har journalistiska legosoldater fått sin försörjning – och villigt ställt upp vid bygget av Socialdemokraternas korporativa nätverk.

Politiskt har det förstås funnits nyanser, men enigheten har varit stor då det handlar om att formulera vad som är god respektive dålig politik. Statsstödda journalistutbildningar har villigt sett till att rekrytera och dressera lämpliga pennfäktare. Allas beroende av den stora offentliga bidragsgivarens hand syns tydligt i den politiska korrekthet som blivit ledstjärnan. Flertalet medieanställda marscherar numera taktfast till statens pipa. Därför måste man konstatera att det framför allt är vänsterns politiker som är ansvariga för den svåra trängseln i den svenska åsiktskorridoren.

Tyvärr måste slutsatsen bli att Sverige inte längre är en helt fri demokrati i vanlig mening. Vi har blivit en nation där våra egna pengar – i form av skatter – till stor del används av det offentligas korporativa nätverk för att kontrollera oss själva. Och då har jag inte ens med ett ord nämnt de synnerligen storskaliga bidragssystem som kontrollerar människor inom välfärdens sfär! Här utövas förmodligen den mest effektiva vardagliga dressyren. Ty vanligt folk bekymrar sig inte särskilt mycket om finkultur. Man slumrar ju i tevesoffan till Flabben Larsson och Mellon, fenomen som också de finansieras med skattemedel.

Det som skapats är ett samhälle som präglas av kontroll och frihetsinskränkningar. I civiliserade nationer väljer medborgarna själva vilka former av kultur de ska lägga sina slantar på. I Sverige avgör däremot våra politiker urvalet. Det framstår nästan därför som om svenska folket genom politiska beslut låtit sig förslavas.

Läs även: Brinkemo: Närhetsprincipen är inte rasism

Vi har fått en politisk klass som hittat på ett effektivt system för kontroll av samhället. En elit som inte besväras av politisk granskning i och med att nationens medier tillhör den politiska klassens nätverk.

Torsten Sandström
Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och upphovsman till Anti-PK-bloggen.