Författaren och filosofen Lars Gustafsson hade på sin tid en förunderlig förmåga att se motsättningar och för många iakttagare dolda politiska mönster i 1980-talets Sverige. Hans skriverier om medievänsterns framväxt och dominans har tyvärr ännu bäring i dagens Sverige.

Läs även: Altstadt: Vänsterpartiet ställer in Ragnarök

Ett fenomen som vi dagligen stöter på i den statsfinansierade televisionen, i Aftonbladet, i DN och faktiskt understundom även i SvD, är det som brukar kallas ”privilegiet att formulera dagens politiska problem”. Det rör sig alltså inte om att lägga örat mot marken och försöka avläsa stämningar hos breda svenska folklager. Nej, tvärtom handlar det om spridningen av ett slags åsiktsmonopol från mediernas höga elfenbenstorn, i syfte att tala om för allmogen vilka åsikter och vilken politik som bör gälla i landet.

Och det är alltså i hög grad vänsterns credo som basuneras ut. I och med att alternativa idéer och lösningar inte alls diskuteras – möjligtvis skändas deras förespråkare – så skapar medierna en typ av politisk järnridå tvärs igenom den svenska nationen. Privilegiet att formulera samtidens politiska problem är enligt min mening huvudorsaken till dagens trånga åsiktskorridor, och den form av politisk korrekthet som jag brukar ondgöra mig över.

Privilegiets bas i statsreglerade medier har faktiskt förvandlat Sverige till en stat med totalitära inslag. Detta påtalades redan 1971 av den brittiska författaren Roland Huntford, i hans bok The New Totalitarians (Det blinda Sverige i svensk översättning).

Att vänstern ännu idag, år 2022, de facto har detta mediala åsiktsmonopol – när Ukraina invaderas av Putin – illustrerar den svenska nationens prekära politiska situation. Vänstern har som bekant i decennier hejat på för svensk avrustning – tyvärr senare villigt understödd även av Reinfeldt-regeringen. Nu härjas Europa av ett nytt allvarligt anfallskrig.

Gustafsson var också profetisk genom sina tankar om mediavänsterns förkärlek för ”katastrofteorier”. På hans tid spred vänsterjournalister budskap om svält, fattigdom, kvinnoförtryck, en ny istid och om reaktorhaverier. I backspegeln framstår dessa ämnen – förutom möjligtvis kvinnofrågan – som närmast gripna ur luften. Alltså som vänsterpolitiska fantasier och luftslott.

Det intressanta är att även dagens ”klimatskräck” passar som hand i handske i Gustafssons analys från förr. Även när det gäller klimatet är vänsterns vetenskapliga underlag synnerligen darrigt. Och detta vet ledande medieföretags ägare och tyngre journalister. Man vet alltså att IPCC:s analyser inte är vetenskapligt säkra. Men man förklarar ändå klimathetsen med den så kallade försiktighetsprincipen. Det vill säga: ifall IPCC har rätt så kommer utsläppen av CO2 att öka temperaturen katastrofalt.

Att Bonnierkoncernen gjort detta politiska ställningstagande har Heidi Avellan på Sydsvenskan avslöjat för mig. Man talar inte öppet om för allmänheten att man bygger sin klimathets enbart på riskanalyser, utan propagerar sanningslöst för att det råder konsensus inom forskningen om att vetenskapsläget är klart.

Läs även: Dahlman: Vänsterns förnekande av problem skapar lidande

Alla måste få upp ögonen för vilket allvarligt politiskt spel som vänstermedia bedriver. Först en ödesdiger nedrustning av svenska nationen. Sedan en storskalig och kolossalt kostnadskrävande satsning på ett föga säkert klimatscenario.

Det som sker har förstås en politisk förklaring. Huntford gav i sin bok en skiss över socialdemokratins bygge av en betongstat, med S-partiets makt i toppen över samhällskroppen via sina kollektiva organisationer. Han beskriver tydligt Olof Palmes uttalade intresse för behovet av statens medieföretag. Idag vill jag säga att Palme och vänstern närmast fått som de vill.

Läs även: Makram: Vänsterns brunsmetningstaktik vid vägs ände

Enligt min mening har mediavänstern nu nått vägs ände. Det är hög tid för ett öppet och kritiskt samtal. Och att slänga vänsterns katastrofala teorier och skräckbudskap på skräphögen.

Torsten Sandström
Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och upphovsman till Anti-PK-bloggen.