Den sant liberala tidningen The Economist har i sitt senaste numer ett tema om ”Den illiberala vänstern”. Tidningen varnar här för hur åsiktskorridoren görs trängre. Det öppna samtalet ersätts av en trosviss ideologi om rätta värderingar rörande exempelvis kön, ras och andra identitetsfrågor. För den som liksom jag noga följer den politiska korrekthetens utveckling blir dessa reportage viktig läsning.

En talande rubrik i The Economist pekar på ”Ekon från den konfessionella staten”. Utgångspunkten är kristendomens repressiva dominans i Europa i flydda tider. Religionen lade sin döda hand över staten, samhället och individernas vardag ända fram till omkring mitten av 1800-talet. Icke troende förföljdes på de rysligaste vis. Det som sker i vår tid är något som påminner om en återgång till ett trosvisst och ortodoxt kristligt tänkande.

The Economist framhåller att liberalismen en gång i tiden – med hjälp av skrifter av exempelvis David Hume och John Stuart Mill – kritiserade kyrkans makt över människornas liv och i stället förespråkade en öppen och livaktig debatt.

Läs även: John Rawls hade fel, socialliberalismen bygger på misstag

Den illiberala vänstern – med sin bas inom universitetsvärlden – agerar idag mot öppenhet och fritt tänkande på en rad identitetsområden. Rader av politiker har slutit upp. Bestämda åsikter om ras, kön, sexualitet och annat har förvandlats till heliga kor. En högröstad men liten grupp ropar på mer lagstiftning, förbud och straff. Opponenter förföljs och vågar ofta inte höja rösten. Detta trots att majoriteten av medborgare inte tycks dela de åsikter som den illiberala eliten förespråkar.

Läs även: Nordling: Hur ska liberalerna räddas kvar i riksdagen?

Jag menar att The Economists analys – som baseras på skeenden i England och USA – även har bäring på svenska förhållanden. Också i vårt land växer sig den ortodoxa staten stark. Budskapen är fullproppade med krävande och trosviss ideologi. Specifika åsikter om ras, kön, sexualitet, klimat, barns rätt, med mera, framstår som heliga. Opponenter hånas och påklistras nidbeteckningar (i stil med kvinnoförtryckare, rasister, klimatförnekare, och så vidare). Statsapparaten ger sitt stöd via forskningsprojekt, statsbidrag och inte minst genom lagstiftning som backar upp de politiskt korrekta dogmerna.

Läs även: Skogkär: Westerbergaffekten leder till Liberalernas hädanfärd

Slutligen vill jag peka på att framväxten av den illiberala staten har sin spegelbild i Liberalernas nuvarande kris. Partiledaren Nyamko Sabuni tycks förvisso tillhöra ett läger som företräder en mer traditionell liberalism. Men i hennes omgivning finns högröstade L-politiker som representerar den ”illiberala vänstern”. Att den svenska väljarkåren verkligen inte gillar den senare gruppen syns i partiets sjunkande förtroende hos väljarkåren.

Min slutsats är den nya ortodoxin har blivit en samhällsfara. Därför krävs ånyo inte bara förnuftiga opinionsbildare, utan också en folkrörelse för att motverka att den nya konfessionella svenska staten får ännu mer vind i sina segel. Än en gång efterfrågas alltså mer öppenhet och debatt.

Torsten Sandström
Professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet och upphovsman till Anti-PK-bloggen.