I förra veckan petades en SSU:are för att han druckit öl med en sverigedemokrat. Samma vecka gav Centern vänstern makten för att inte på något vis ha med SD att göra. Kan vi snälla börja prata om sakfrågor i stället – och få ordning på Sveriges problem?
KRÖNIKA. Partier har i en sund demokrati naturligtvis rätt att lyfta vilka personer de vill. Men det blev ännu ett tecken på hur vrickad den svenska politiska debatten är när SSU Värmland stoppade nomineringen av Alexander Paulsson till förbundsstyrelsen för att han druckit bärs med en SD:are. Det kunde nämligen se ut som att de båda ungdomsförbunden skulle samarbeta (P4 9/7).
Suck. Är det inte ynkligt att folk inte ska få befinna sig i samma rum som oliktänkande utan att stämplas och misstänkliggöras?
Fler har drabbats av beröringsskräcken. I maj fick Stefan Cronlund i Ockelbo lämna sitt jobb på ABF:s ungdomsgård efter att i en intervju i Expressen ha berättat att han röstade på SD. ”Här på ABF är vi vänster”, berättade hans chef.
SD:s partisekreterare Richard Jomshof jobbade tidigare som lärare, men fick sparken två gånger på grund av partitillhörighet. En gång fick han gå ”för att vänsterungdomar hotade att komma till skolan och bråka”.
En lastbilschaufför uteslöts nyligen ur Transportarbetarförbundet när han valdes in i Kiruna kommunfullmäktige som politiker för SD. Andra fackförbund stoppar sverigedemokrater från att ha fackliga förtroendeuppdrag.
2015 fick Kreabs Sverigechef Markus Uvell sparken efter att ha ätit middag med en SD:are. Det hade fått flera kunder, bland annat Postkodslotteriet, att lämna byrån.
Och för ett par år sedan blev en S-politiker i Hudiksvall petad på grund av att hon inlett ett kärleksförhållande med en aktiv SD-politiker.
I stället för att bemöta SD i sak sparkas och tystas folk. Där det skulle behövas seriös argumentation svänger sig politiker med vaga anklagelser och poserar med sitt eget avståndstagande.
I mars berättade Stefan Löfven (S) att han var orolig över att demokratin var i fara vid ett maktskifte. En regering ledd av Moderaterna med stöd av Sverigedemokraterna riskerade tydligen att föra Sverige i en ickedemokratisk riktning.
Oklart hur.
Löfven fick förklara sig vid en frågestund i riksdagen och nämnde att SD vill begränsa public service.
Menade han att det var odemokratiskt att ta bort Melodifestivalen? Var minsta nedskärning av psykologiska thrillers eller poddar med drinktips ett demokratihot?
Dessutom hade man i en kommun i Skåne dragit ner på antalet nämnder, sa han, och antydde att SD inte skulle vilja låta alla vara med och styra Sverige. ”Antagligen är det några som inte ska vara med. Jag vet inte vilka”.
Detta var helt taget ur luften för kommunen har fortsatt tio nämnder. Däremot hade man slagit samman fyra förvaltningar, men det påverkar inte beslutsfattandet.
Löfvens snack var alltså både lögnaktigt och lika insinuant som det man brukar läsa från så kallade troll på sociala medier.
Ovärdigt en statsminister i en demokrati.
Men han följde en gammal tradition i svensk politik.
”Vi sa SD och så spottade vi”, berättade Mona Sahlin (S) i boken ”In klampar Jimmie” (Carlsson 2020), apropå att hon och Fredrik Reinfeldt (M) i valrörelsen 2010 tävlade om att ta mest avstånd.
Enligt socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) blockerades en ”realistisk inställning till migration” av rädsla för att förknippas med Sverigedemokraterna.
Just detta är allvarligast – att det skadat landet att politiker under åren ignorerat svåra utmaningar enbart för att SD har lyft dem, eller vridit sin egen politik ur led för att minska partiets inflytande. Det senaste exemplet är Centerpartiet, som för att absolut inte låta SD få höras släppte fram en vänsterregering i utbyte mot tre utredningar.
Och som effekt av spelet har vi fått skyhöga kostnader för asylinvandring. Vi har fått segregation, hög arbetslöshet, utanförskapsområden, ökad kriminalitet och parallella domstolar. Vi tvingas se brottslingar släppas innan utredningar är klara och ungdomar dras in i brottslighet då de rödgrönas rättspolitik är så svag.
Om S, M, KD, L, C, V, MP och andra hade haft mod att betrakta sakfrågorna i stället för att stirra på SD hade dessa problem varit mindre i dag.
Olof Palme (S) skrev 1977 att han alltid hade varit anhängare av en reglerad invandring då man inte kan ha en konsekvent jämlikhetspolitik utan en sådan. Han förstod att man inte kan ta emot för många så länge välfärdsstaten ser ut som den gör.
Den insikten tycks dagens sossar ha drullat bort i sin besatthet av SD.
CAROLIN DAHLMAN
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman
