I december 2017 var den kända kristdemokraten Alice Teodorescu med på Nyheterna i TV4 och yttrade följande ord om den föreslagna samtyckeslagen:

Målet måste vara att få fler fällande domar, och det finns ingen instans som säger att just den här lagstiftningen kommer att leda till just fler fällande domar. […] Det finns ingenting som tyder på att en sådan här samtyckesreglering kommer att göra det lättare att bevisa att ett samtycke förelegat. Så länge man ser att det inte kommer leda till [fler fällande domar] så bli den här lagstiftningen ett slag i luften. […] Inte ens utredaren själv tror att den kommer att leda till fler fällande domar.

Alice Teodorescu var inte ensam om att kritisera samtyckeslagen som tom symbolpolitik. Jag själv tänkte samma sak. Tyvärr fick vi fel. Det blev fler fällande våldtäktsdomar efter att samtyckeslagen blev verklighet ett drygt halvår efter uttalandet – cirka 75 procent fler.

Men varför ”tyvärr”? Jo, för att denna ökning dels berodde på att våldtäktsbegreppet tänjdes till bristningsgränsen, dels på sänkta beviskrav. Här vill jag diskutera de sänkta beviskraven.

Som Teodorescu påpekar i en annan del av intervjun så är våldtäkter svåra att utreda. Detta beror inte på sexism, utan på grund av att det är sällsynt med ögonvittnen och avgörande teknisk bevisning. Man kan inte ändra på den verkligheten med en lagändring.

Men ändå ökade inte bara antalet våldtäktsdomar efter att samtyckeslagen blivit verklighet 2018, utan även andelen våldtäktsanmälningar som gick till åtal. Detta trots att den vidgade våldtäktsdefinitionen borde ha försvårat polisens arbete, eftersom de nya misstagsfallen lämnar ännu färre spår.

Men kan vi verkligen veta att beviskraven sänkts? Det har ju inte tagits några formella beslut om det. På pappret ska varje våldtäktsdom fortfarande vara ställd ”utom rimligt tvivel”, precis som andra domar.

För det första måste vi ha klart för oss att rättsosäkra sexualbrottsdomar inte var något som kom med samtyckeslagen. Det är nu tjugo år sedan justitiekanslerns rapport Felaktigt dömda kom år 2006, som fokuserade just på sexualbrottsmål. Thérèse Juel har i sina böcker Fällda från 2010 och Dömda från 2019 dokumenterat många fall. Rättsrötan fick fäste på 80-talet, då man öppnade för att döma även när det handlade om ord-mot-ord i just våldtäktsmål, vilket fick Högsta domstolens välsignelse i NJA 1988 sida 40. Da Costa-fallet, Billy Butt och Thomas Quick är exempel på hur media och rättssystemet tappat huvudet när det kommer till sex och våld. Men i och med samtyckeslagen har vi nått en ny botten.

I Brottsförebyggande rådets rapport Samtyckeslagens tillämpning och dess konsekvenser (Brå 2025:3) visas att 28 procent av våldtäktsdomar baseras på endast hörsägenbevisning, alltså vad målsäganden sagt och vad hennes stödvittnen intygar att hon sagt. I ytterligare 52 procent av fallen finns något mer, som inspelade larmsamtal, drogtester, blåmärken, eller SMS-konversationer. I bara 20 procent av fallen är bevisningen på nivå 1, alltså stark bevisning.

I samma veva frågade Brå även advokater om deras syn på rättssäkerheten. Enligt 84 procent har den blivit något sämre eller mycket sämre. Inte en enda av de tillfrågade advokaterna påstod att den förbättrats efter samtyckeslagen.

Bilden bekräftas av enskilda advokater och andra rättslärda. Bland kritikerna finns före detta justitiekansler Göran Lambertz, advokatsamfundets före detta ordförande Bengt Ivarsson, rättsvetenskapsprofessor Minna Gräns, professor emeritus Joseph Zila, samt advokater som Hanna Lindblom, Björn Hurtig, Sargon De Basso, Mats Bergh, Carla Pantzar och David Massi, samt många, många fler. Thomas Bodström, före detta justitieminister, uttrycker det så här:

…det är lägre beviskrav i sexualmål. Det krävs oerhört mycket mer bevisning för att döma i mord eller gängkriminalitet än vad det gör i sexualmål. Jag har länge undrat varför det i sexualmål räcker med en persons uppgifter för att bygga ett helt åtal och i slutändan få en fällande dom, medan det aldrig skulle räcka i gängmål. […] Att målsäganden berättat vidare för en kompis att hon blivit våldtagen borde inte vara mycket värt som bevis och är inte heller det i andra typer av mål.

Finns det konkurrerande förklaringar till att vi idag har fler fällande domar och högre uppklarningsprocent, förutom sänkta beviskrav? Är det kanske så att utredningsarbetet har blivit bättre?

Ja, delvis har det blivit det. Åtminstone mätt i resurser. Alla polisregioner ökade antalet anställda för den här typen av brott med mellan 50 och 90 procent mellan 2018 och 2025. Undantaget var region Öst som ”bara” ökade med 20 procent, men som dock redan lade stora resurser 2018. Notera att denna massiva ökning skedde samtidigt som polisens krafter pressades till bristningsgränsen av skjutningar och sprängningar. En polis på en sexualbrottsenhet uttrycker prioriteringsordningen så här: ”Det är mord på öppen gata sen är det vi”.

Det påstås ofta från feministiskt håll att sexualbrott är nedprioriterade. Idag finns inga skäl att tro det.

Nog är de ökande resurser en del av förklaringen till att vi fått fler fällande domar. Personuppklaring, alltså att en anmälan går till åtal, låg 2016 på 6 procent och 2017 på 7 procent. Efter samtyckeslagen 2018 sköt den upp, och har sedan dess legat på mellan 11 och 13 procent. Detta trots mer svårutredda fall och ett kraftigt ökande antal anmälningar – från cirka 7000 år 2017 till cirka 10 000 år 2025.

Den låga personuppklarningsprocenten var länge ett problem, och var ett av de viktigaste motiven till samtyckeslagen 2018. I Brottsförebyggande rådets rapport 2019:6 försökte utredarna se hur detta kunde förbättras. Man studerade utredningar och fann en del brister, men bara i en tiondel av utredningarna. Kvaliteten på utredningsarbetet var redan då ganska hög – problemet var själva verkligheten.

Brå gjorde ändå ett försiktigt försök att uppskatta hur stor förbättringspotentialen var, och kom fram till 3 procentenheter. Alltså att uppklarningsprocenten skulle kunna öka med 50 procent från 6 till 9 om utredningarna genomfördes perfekt. I pressreleasen summeras resultatet:

Det är inte möjligt att kraftigt öka andelen anmälda våldtäkter som leder till åtal och fällande dom – oavsett hur bra polis och åklagare arbetar.

Men nu har man alltså lyckats med det omöjliga. Personuppklarningsprocenten efter samtyckeslagens införande ökade med mer än det 3 procentenheter som man trodde var maxgränsen – med mellan 5 och 7 procentenheter, ungefär en fördubbling. Detta trots att de nya fallen egentligen borde vara mer svårutredda än de gamla.

Det är imponerande. Eller hade åtminstone varit det om det inte handlade om sänkta beviskrav.

I en studie jämförde professor Christian Dahlman och tingsnotarie Andreas Korths Aspegren skillnaden hur ord-mot-ord-situationer hanteras av domstolarna när det gäller olaga hot och våldtäkt. I de studerade fallen räckte denna bevisning i 90 procent av fallen för fällande dom när det gällde våldtäkt, men bara 18 procent i olaga hot. Vi bör komma ihåg att denna undersökning gjordes 2018, och baserades på material från tiden innan samtyckeslagsändringen ytterligare sänkte beviskraven i våldtäktsmål.

Samtidigt måste det erkännas att det finns fördelar med låga beviskrav – man kan ju sätta dit fler som faktiskt är skyldiga! Det är kanske en avvägning som Sverige är villigt att göra?

Kanske. Men om så är fallet, varför inte införa samma låga beviskrav i andra brottsmål? Som bedrägeri, rån, misshandel, stöld, eller mord? Men det finns ingen rörelse för det – beviskraven är låga specifikt i våldtäktsmål. Inga advokater går ut och protesterar mot rättssäkerheten i olaga hot, och inga dömda vandaler envisas med att de är oskyldiga, inga rattfyllerister bombarderar Högsta domstolen med resningsansökningar, inga mammor kampanjar för sina stölddömda söner. Det hörs ibland att mammorna i Mannaminne skulle vara förblindade av moderskärlek – betyder det att just mödrar till våldtäktsdömda söner skulle vara mer förblindade än andra mödrar vars söner dömts?

Det är väldigt sällan någon ställer sig upp och försvarar de låga beviskraven. Det nuvarande systemets försvarare försöker mestadels att tiga ihjäl kritiken. Ett sällsynt undantag är Adine Samadi, ordförande för feministorganisationen Roks, som både försvarar de låga beviskraven och förnekar deras existens i en debattartikel om Kalibers granskning av samtyckeslagen:

Lyssnar man på Kalibers program kan man tro att Sverige har ett problem med män som döms för våldtäkt utan bevisning. Men det är inte sant. Högsta domstolen har fastställt att muntlig bevisning ska vara tillräckligt för en fällande våldtäktsdom. Men det är väldigt sällan det gör det.

I 28 procent av fällande våldtäktsdomar finns inget mer än muntlig bevisning, vilket jag inte skulle kalla ”väldigt sällan”. Men Samadis argument om att Högsta domstolen minsann har fastställt att muntlig bevisning ska vara tillräckligt för en fällande våldtäktsdom är intressant. För det första så blir muntlig bevisning inte mer pålitlig bara för att Högsta domstolen har fastställt det. För det andra är det inte sant att Högsta domstolen fastställt något sådant – riktigt så lågt är beviskravet ännu inte.

Högsta domstolen har i många domar sedan 80-talet luckrat upp beviskraven i våldtäktsmål. Men de har aldrig sagt att muntlig bevisning ska vara tillräckligt för en fällande våldtäktsdom. Istället har man i specifika domar accepterat det.

Läs även: Sjolander: Monarchy – How to teach humility to Trump and Putin

Samtidigt vill jag inte vara för hård mot Samadi, eftersom många åklagare, domare och advokater delar hennes tro. Men det är viktigt att skilja på att muntlig bevisning kan vara tillräcklig och att den ska vara tillräcklig. Här brister det svenska rättssystemet. För att citera Jenny Strindlövs intervju med en nämndeman som stött på många rättsosäkra våldtäktsdomar:

Johan tror att det är lättare för juristdomarna att luta sig mot praxis och förhålla sig mer kallsinnigt. Ibland upplever han att de har några boxar de checkar av utan att se till helheten. Uppgift om fingrar i vagina? Check. Berättat vidare för en vän? Check. Fällande dom.

Det svenska rättssystemet har gång på gång valt att i våldtäktsmål göra en extrem tolkning av de signaler det fått från politiker och Högsta domstol. Högsta domstolens ”kan” har i rättspraxis förvandlats till ett ”ska”.

Låt mig avsluta detta med följande citat från en av de drabbade:

Under tingsrättsförhandlingen, där vid det tillfället säger min advokat: ”Christian, det finns ingen bevisning. Du har goda chanser att bli friad här. Det är ju inte jag som bestämmer”, säger den här advokaten, ”men… De har ingenting”. […] Och vid det tillfället då faller ju domen. På sex år.

Christian upptäckte senare att han var man nummer tre av fyra som anmälts av samma systerpar.