Rättssäkerheten i svenska våldtäktsmål ifrågasätts allt mer, och ett av de största hoten är avsiktligt falska anmälningar. Men hur svårt är det att lura rättsväsendet? Inte särskilt, svarar Jakob Sjölander.
Det är lätt att ljuga för polisen. Jag vet det eftersom jag själv gjort det hundratals gånger under min kriminella karriär. Jag har förnekat brott jag begått, jag har burit falskt vittnesbörd mot min nästa, jag har till och med försökt övertyga polisen att jag begått brott som jag inte har begått.
Nu skedde visserligen detta när jag arbetade som figurant på polisutbildningen i Umeå. Ett både roligt och lärorikt studentjobb. Som figurant var jag målsägande, vittne och misstänkt, beroende på vad som behövdes. I vilket fall var arbetsuppgiften densamma – att ljuga som en häst galopperar. Men alla dessa lögner hade en sak gemensamt: Det var inte svårt.
Vi människor är mycket bättre på att ljuga än vi tror, och mycket sämre på att avslöja lögner än vi tror. Detta är ett välutforskat ämne, och även om olika undersökningar ger olika siffror så har det efter decennier av studier samlats runt en siffra: 54 procent. Det betyder att vår instinktiva lögndetektor bara är lite bättre än att singla slant. Detta gäller alla människor. Även (ibland speciellt) de som tror att det inte gäller dem.
Till stor del beror detta olyckliga resultat på att vi människor är så olika och oförutsägbara – vi både ljuger och talar sanning på olika sätt, både jämfört med varandra och med oss själva vid olika tillfällen. Visst finns det lögnare som ser ut som lögnare, men det finns också lögnare som ser ut som sanningssägare. Sanningssägare kan självfallet se ut som om de talar sanning, men tyvärr kan de också se ut som om de ljuger.
Även när vi talar sanning så kan vi också reagera mycket annorlunda. Ledsna människor ser inte alltid ledsna ut, glada ser inte alltid glada ut. Vissa döljer sina känslor, andra överdriver dem. Vissa går igenom de mest brutala hemskheter och går snabbt vidare, glada och pigga. Andra stöter på någon trivialitet och återhämtar sig aldrig från det. Ibland gäller detta till och med samma person vid olika tillfällen – tänk exempelvis på en soldat som går igenom ett krig utan en mental skråma men sedan bryter ihop när hans flickvän dumpar honom.
Våra fördomar om hur en person ska bete sig leder ofta fel, vare sig vi förväntar oss sanning eller lögn. Detta hindrar dock inte att många rättstjänare faller tillbaka på just fördomar – ofta med resultat att målsäganden automatiskt får rollen som sanningssägare och den anklagade som lögnare. Vi människor är snabba att se vad vi förväntar oss att se, vare sig det är sant eller inte.
Allt detta är idag synnerligen aktuellt i våldtäktsmål, eftersom dessa i hög utsträckning är baserade på de inblandades vittnesmål. För att vinna eller undvika att förlora ett sådant mål gäller det alltså att vara bra på att snacka – vare sig man talar sanning eller ej, och vilken roll i dramat man än har.
Men i och med att vi har gjort pratförmågan avgörande så har vi öppnat dörren för lögnare. Detta blir kritiskt när det kommer till falska anmälningar. Jag tror inte att dessa (ännu) är det största problemet för rättssäkerheten när det gäller våldtäktsmål, men dörren är vidöppen.
Högsta domstolen har generöst försett domstolarna med ett antal kriterier för hur de ska bedöma våldtäktsvittnesmål. Dessa finns i NJA 2010 s 671:
Vid bedömningen av utsagan finns det ofta anledning att lägga vikt främst vid sådana faktorer som avser innehållet i berättelsen som sådan, exempelvis i vad mån den är klar, lång, levande, logisk, rik på detaljer, påvisat sanningsenlig i viktiga enskildheter samt fri från felaktigheter, motsägelser, överdrifter, svårförklarliga moment, konstansbrister, dåligt sammanhang eller tvekan i avgörande delar.
Dessa ord är citerade i var och varannan våldtäktsdom idag. Tyvärr glöms varningen i nästföljande mening ofta bort: ”Däremot ställer det sig många gånger svårt att bedöma utsagan med ledning av det allmänna intryck som målsäganden ger eller av ickeverbala faktorer i övrigt”.
Att en berättelse är ”klar, lång, levande, logisk” och så vidare ger dock inga garantier för att den är sann. Faktiskt så finns det många utmärkta och berömda exempel på berättelser som uppfyller Högsta domstolens kriterier men som inte är sanna. Ta exempelvis Robinson Crusoe eller Sherlock Holmes äventyr. Människor är bra lögnare, och de bästa hyllas som genier.
Men man behöver inte vara Shakespeares eller Strindbergs arvtagare för att få någon fälld. Detta eftersom Sverige nu är ett land med mycket bred våldtäktsdefinition och accepterar hörsägenbevisning. Rent juridiskt kan våldtäkter ske på några sekunder till följd av missförstånd eller dålig kommunikation. Det betyder att en berättelse kan vara helt sanningsenlig – förutom de kritiska sekunderna – och ändå leda till fällande dom. Det är en låg ribba.
Begrunda de tre följande fallen. Två av dem är genuine vittnesmål om våldtäkt. Ett är falskt. Gissa vilket.
Jag går ner till toaletten. Jag hade ingen aning att någon följde efter mig. Jag minns bara att jag går in på toaletten som är längst in och att jag ska stänga om mig, jag ska precis låsa. Och då minns jag… Jag minns bara att jag ser en person… Som tränger sig in. Liksom, det var som att allting frös. Det var som… Det var som att hela jag försvann. Jag kunde inte… Jag totalt stannade upp. Jag blev förlamad. Jag var helt försvarslös och hjälplös. Allting blev svart och jag kunde inte förstå någonting. Och jag försöker minnas varje dag vad det var som hände där inne, men det enda jag kan minnas är svaga bilder av att jag ser hur mitt skärp öppnas… Och att mina byxor och trosor dras ned. Och att jag blir vänd om mot väggen. Och så minns jag bara att jag känner att personen har sex med mig. Sedan går allting så snabbt…
Tar tag i sidan på min jacka bakifrån och kastar in mig åt sidan så jag går in till toaletten. Sen så säger jag ”vad fan gör du” då sa han inget och började trycka sin kropp mot min. Så började han att öppna min jacka och ta på mina bröst. Sen tog han sin ena hand utanför mina jeans och började att knäppa upp dem. Jag sa bara att jag verkligen inte vill. Så sa han bara att NN säger att du gör sånt. Då sa jag att jag verkligen inte gör sånt men han lyssnade inte. Sen så började han att suga på mina bröst och bita på dem. Sen började han med sin andra hand knäppa upp mina jeans och det är då jag fryser till igen.
Jag hade druckit för mycket på festen och kände mig yr och trött. Jag lade mig på en säng i rummet där musiken spelade för att vila. Plötsligt var han där – en kille jag aldrig sett förut. Han lade sig på mig. Jag försökte putta bort honom och sa nej, men min kropp var för svag. Rädsla slog upp i mig. Jag kände mig maktlös, överkörd av någon som inte brydde sig om mina ord. När han lämnade direkt efteråt låg jag kvar och grät. ”Jag har blivit våldtagen,” sa jag högt. En djup känsla av kränkning fyllde mig. Mamma hämtade mig och polisanmälan gjordes. Polisen tog mig till sjukhuset för undersökning. De förhörde vittnen från festen. Men känslan av att ha blivit ignorerad och utnyttjad satt kvar som ett sår. Jag kände mig ensam och rädd för vad som skulle komma.
Vilken berättelse är den falska?
Sanningen är att jag ljög för er – alla tre berättelserna är falska. I de två första fallen dömdes de citerade kvinnorna för falsk tillvitelse. Det tredje fallet är helt enkelt en AI-version av en berättelse från Brottsförebyggande rådets undersökning Våldtäkt från anmälan till dom. Fallet lades snabbt ned när tio vittnen, bland annat vänner till målsäganden, påstod att allt varit frivilligt.
Jag har läst många, många våldtäktsskildringar när jag studerat detta ämne. Jag kan intyga att berättelserna från ovan och många andra liknande skildringar inte skiljer sig nämnvärt från sanna berättelser. Om något så är de ännu mer övertygande – lögnen överträffar ofta verkligheten. En detalj jag personligen finner oroväckande är att i två av berättelserna så beskriver lögnarna båda en så kallad ”frysreaktion”, något som är vanligt även i uppriktiga våldtäktsberättelser.
Om man ska sätta dit någon har man tid att göra research. Man kan läsa på hur ett ”riktigt” våldtäktsoffer uttrycker sig och sedan öva in berättelsen. Det finns gott om instruktioner från diverse kvinnogrupper på nätet för hur man ska bete sig. Dessa är självfallet inte menade att användas till falska våldtäktsanmälningar, men det spelar ingen roll. Själva poängen med en falsk våldtäktsanmälan är ju att den ska likna en sann våldtäktsanmälan.
