”Jag minns” används ofta synonymt med ”så var det”. Men är det klokt? Våra minnen är inte så pålitliga som vi gärna vill tro. Någon som kan ge ett personligt vittnesmål om detta är den australiensiske psykologen Donald M. Thomson.

År 1975 arresterades Thomson för våldtäkt. En kvinna var helt säker på att han hade våldtagit henne kvällen innan. Lyckligtvis hade Thomson ett vattentätt alibi – han hade varit med i direktsänd tv just när våldtäkten inträffat. Tiotusentals människor hade sett honom på tv, och dussintals hade sett honom i studion.

Det som hade hänt visade sig vara att kvinnan blivit våldtagen samtidigt som tv-programmet rullat i bakgrunden. I sitt chockade tillstånd förväxlade hon gärningsmannen med tv-psykologen – som ironiskt nog talade om våra svaga minnen.

För att sammanfatta decennier av minnesforskning i ett ord: opålitligt. I en studie lyckades minnesforskare få 70 procent av de medverkande att tro att de begått ett brott i sin ungdom. Inte heller så kallade ”blixtminnen” av vad vi själva gjorde när exempelvis Olof Palme blev skjuten eller World Trade Center-attackerna skedde är särskilt pålitliga. När personer friats från grova brott genom DNA-bevisning i det så kallade ”Innocence Project” så spelade minnesmisstag en roll i minst 75 procent av de ursprungliga felaktiga domarna. Våra minnen fungerar inte som fotoalbum – istället återskapar och formar vi om dem varje gång vi åkallar dem.

Dålig förståelse för hur minnet fungerar är extra skadligt när det är all bevisning som finns, när ord står mot ord. Detta är skälet till att civiliserade rättsväsen sällan dömer i sådana fall. I Sverige gör vi dock undantag just i våldtäktsmål.

I Sveriges radios Krasch eller Konsensus berättar advokaten och den före detta justitieministern Thomas Bodström om sina upplevelser i rätten:

”Jag skulle påstå så här, att när killar fälls oskyldiga, så är det många gånger så att ingen ljuger. Inte heller tjejen. Jag tror att ganska få tjejer ljuger. Men situationen när de ska försöka minnas det här obehagliga som de inte vill, vet man att minnet blir starkare för varje gång de pratar om det. Gärna med sina tjejkompisar eller med sin mamma, och så vidare, och tycker att det här förfärligt. Och sen har de dragit igång en grej som inte [går att] stoppa. För man vet att varje gång hon berättar det här så är hon ännu mer övertygad om att det här har hänt. Något hon var ganska tveksam om direkt på morgonen. Det ser man också i förhören. Att de blir starkare och starkare för varje förhör. Och i rättegången är hon tvärsäker på att hon minsann inte hade velat det här. Så problemet är att unga killar döms fast ingen ljuger. Det är det som är så illa”.

Bodström är inte ensam om att sätta fokus på denna oavsiktliga bearbetning av minnena. I Brottsförebyggande rådet studie 2025:3 svarar en av de intervjuade poliserna:

”Sen märker vi ju också att yngre människor anmäler och då är det inte alltid i direkt anslutning till det utan att man har pratat med väninnor eller kompisar eller skolan efteråt. ’Ja men ville du ha? Ville du verkligen?’ ’Nej, det ville jag inte.’ ’Nej, men då var det en våldtäkt.’ Och sen då när man får hjälp att prata om det, då kanske man inser vad som hänt och känner att man kanske är drabbad.”

Till saken hör att våldtäktsmål i hög utsträckning baserar sig på så kallade ”stödvittnen”. Det är personer som inte själva sett något, men som fått det berättat för sig av målsäganden. Det handlar främst om vänner och familjemedlemmar, men ibland kuratorer och poliser. De intygar sedan i rätten vad de har hört, och att målsäganden varit upprörd.

Sådan bevisföring kommer med uppenbara problem, vilket också är skälet att den inte accepteras i de flesta brottsmål. Ibland är det svårt att se det som något annat än skvaller. För det första så kommer man inte ifrån problemet att källan fortfarande bara är en person. En felaktighet som återberättas är fortfarande en felaktighet, även om de inblandade tror på den.

Ett annat problem är jäv. Sådant är oundvikligt när det är målsägandens vänner och familj som förväntas backa upp berättelsen i domstol. Ta detta fall, som behandlades i en tingsrätt år 2025. Målsäganden hade börjat tala med sina kamrater i samband med att hon fått besöka sjukhus på grund av en herpesinfektion:

”De första dagarna efter händelsen försökte hon förtränga det som hänt. Hon berättade bara kortfattat vad som hänt för sina vänner; A, B och C dagen därpå eller under veckoslutet. Hon berättade då att dejten inte slutade så bra, att hon sagt att hon inte ville knulla, men att de knullade ändå och vännerna frågade inte något mer. Det var först senare, när de åkte till [en skidort], som det A hade sagt till henne om att det där som hänt inte är okej utan en våldtäkt, som hon successivt började förstå vad som faktiskt hade hänt. Hon tänkte dock att hon inte ville förstöra skidresan utan att hon skulle stänga av det ur sina tankar och återkomma till det efter skidresan.”

Ofta efter en händelse som senare klassificeras som våldtäkt skiljs paret först åt som vänner. Tanken att man blivit våldtagen kommer senare, ofta när saken diskuteras med andra. Särskilt vanligt är det i samband med bråk. Nyligen talade jag med en man som nyligen dömts mot sitt nekande, och han berättade att efter dåligt sex hade kvinnan frågat honom om han var nöjd. Till det hade han, föga gentlemannamässigt, svarat, ”ah, jag vette fan”. Det räckte.

Vanligt är också att den utlösande faktorn är att ett förhållande tar slut. Särskilt i de fall det skett på grund av otrohet eller att man ersatts av någon ny:

”Han lägger upp en bild på Snapchat: Sig själv i bar överkropp, den nya tjejen slingrad omkring sig. […] ’Det var när hon fick reda på att jag hade blivit tillsammans med en ny tjej som allt liksom drog igång. Den dagen jag la ut den bilden är samma dag som hon säger att hon kom på att hon hade blivit våldtagen’.”

Något som gör det särskilt farligt att berätta om dåligt sex för vänner och familj kommer från det bästa i mänskligheten – vår vilja att bekräfta och stödja våra nära. Om en vän kommer till dig och mår dåligt så hoppas jag att din reaktion sällan är: ”äh, det var väl ingenting. Skärp dig.” Tvärtom är vi snabba att bekräfta – ibland för snabba. Vi har en förståelig partiskhet till våra nära och käras fördel.

Även rättsväsendet fortsätter med detta stöd. Ofta är detta utmärkt – men inte alltid. Att målsägande hoppar av är ett stort problem i våldtäktsutredningar, och det är polisens jobb att vara stöttande och uppmuntrande. Idag tilldelas också ett så kallat ”målsägandebiträde”, vars främsta uppgift detta i praktiken är att se till att målsäganden inte backar.

Minnen som vi sysselsätter oss med blir skarpare med tiden. Eller tycks bli det. Detta är vad som händer när man berättar och återberättar historier – särskilt när åhörarna försöker vara hjälpsamma och stöttande och uppmuntra en att komma ihåg mer. Frågetecken hamras ut och blir utropstecken, osäkerhet blir säkerhet, den redan vaga distinktionen mellan händelse, minne och berättelse suddas ut. Fisken blir större varje gång fiskehistorien återberättas.

Det är farligt att försöka minnas saker – man kan mycket väl komma ihåg dem vare sig de skedde eller ej. Det enklaste sättet att avsiktligt skapa falska minnen är helt enkelt att be folk föreställa sig något så detaljerat som möjligt. Våra minnen kan inte göra skillnad på det vi sett och det vi fantiserat ihop. Alltså precis vad som händer när man ältar tidigare händelser, först med vänner och bekanta, och sedan med polisen.

Ett ovanligt väldokumenterat exempel är från Fredrik Virtanens självbiografi Utan nåd. Han var en krönikör på Aftonbladet som föll under MeToo. Enligt hans version av händelserna så var det som följer:

”Instagramkändisens och mina minnen är både lika och olika. Jag, och kanske inte hon heller, hade tänkt särskilt på den natten förrän hon efter bortåt två år kom på att det var våldtäkt under ett samtal med en feministisk väninna 2008. ”Och då fick ju hon mig att förstå att, hon frågade såhär: Ville du någonsin ligga med honom? Nej. Ja, men då förstår du väl att du har blivit våldtagen NN?”, säger hon i FUP.”

Senare börjar Instagramkändisen och hennes väninna ringa runt till diverse kvinnor Virtanen haft sex med. Vissa nappade. Lyckligtvis för Virtanen var det dock inte alla. Här kommer ett till citat, aningen modifierat för att tydliggöra vem som säger vad:

”Manda och Iza [vänner till Virtanen] och minst tre till kontaktad mig och berättade samma historia:

”De [Instagramprofilen och hennes väninna] sa: Du fattar väl att du blev våldtagen?

Manda och Iza: Eh nej.

[Instagramprofilen]: Men han bjöd ju på knark och knullade och han är mycket äldre än dig och äcklig?

De sa: Och?”

Men [Manda och Iza] började tänka: ”Jag kände liksom efter och började tro att de hade rätt. Andra väninnor till mig som läst skit om dig på Flashback sa samma sak. Jag kände efter. Sedan blev jag liksom bara förbannad på dem.”

Det är viktigt att notera att det inte krävs några större ingrepp i ett minne för att det ska förvandlas till ett övergrepp. Detta eftersom vi idag har en sådan bred våldtäktsdefinition. Våldtäkter kan ske på sekunder, mitt i ett annars frivilligt samlag. I grunden handlar det om samtycke – ville man det verkligen? Exakt samma handling kan förvandlas från dåligt sex till våldtäkt genom att man i efterhand ändrar inställning.

Det är lätt gjort. Att ångra sex är vanligt. Det är fullt förståeligt med tanke på konsekvenserna – att välja fel man har varit ödesdigert för miljarder och åter miljarder kvinnor genom mänsklighetens historia. Efteråt, när kärleken, alkoholen och lusten har försvunnit och man kommit ihåg att man faktiskt har en pojkvän är det naturligt att ställa sig frågan varför i h-vete man hoppade i säng med den där slusken. Man våndas över varför man inte bara satte ned foten, sa nej och gick därifrån.

Vanligtvis är detta nyttiga reflektioner. Men om dessa reflektioner leder till den kortsiktiga frestelsen att ursäkta sig med att man blivit våldtagen så får det katastrofala konsekvenser. Åtminstone om bekantskapskretsen och sedan rättssystemet bekräftar denna tolkning.

Även om andelen frivilliga samlag som omvandlas till våldtäkt är låg så kan det handla om stora absoluta tal. Låt oss göra ett tankeexperiment: Låt oss säga att Sveriges tio miljoner invånare har totalt 200 miljoner samlag per år. Det är cirka tjugo samlag per person, mindre än ett ligg varannan veckan. Mer för ungdomar och folk i relationer, mindre för barn, gamla och singlar. Låt oss sedan säga att i 1 procent av dessa samlag går något så snett att det kan tolkas som våldtäkt. Det blir 2 miljoner tillfällen att göra en sådan tolkning. Låt oss sedan säga att denna tolkning faktiskt görs i 1 procent av fallen – då bli det 20 000 sådana tolkningar. Låt oss sedan säga att 10 procent av dessa anmäls, den vanliga uppskattningen av mörkertalet. Då har vi 2000 anmälningar om våldtäkt för egentligen frivilliga samlag. Det motsvarar en femtedel av antalet våldtäktsanmälningar år 2025.

Detta är förstås hypotetiska siffror, men de visar ändå riskerna med låga beviskrav och en bred våldtäktsdefinition. All flexibilitet försvinner, och misstag och klumpigheter omvandlas till brutala övergrepp.