Nästan tio månader efter Hamas brutala massaker på civila israeler har DN-krönikören Johan Croneman kommit fram till att Israel nog inte hade något annat val än att attackera Gaza och att det var just det Hamas ville. Jan Sjunnesson skriver om en nyvaken insikt.
Vilka alternativ hade egentligen Israel efter Hamas massaker på judar den 7 oktober 2023 frågade sig DN:s krönikör Johan Croneman nyligen.
Svaret har stått klart för alla med klart sinne dagarna efter massakern: Hamas ville provocera fram ett folkmord på palestinier från Israel som i sin tur skulle få främst omvärlden att reagera negativt mot Israel och få palestinier att sluta upp bakom Hamas. Det lyckades, men på sistone har Hamas stöd bland palestinier minskat.
I stället slaktades civila palestinier av krigsföringen som Hamas ledde från skyddade positioner i skolor, humanitära zoner, sjukhus, nu senast med ett 30-tal döda, däribland barn.
Croneman efterlyser ändå de svar som funnits överallt sedan massakern 7 oktober 2023:
”Bland alla tusentals tvärsäkra åsikter om Israels krigföring i Gaza saknar jag två bortglömda, grundläggande frågor, helt ignorerade i debatten.
- A) Hur skulle Israel agerat, om inte på det aggressiva sätt som de gjorde? Vilka rimliga militära alternativ hade de? B) Hur såg Hamas strategi ut? Vilka olika militära svar såg de framför sig?
Jag letar efter kloka analyser – hittar inga över huvud taget. Upplys mig gärna.”
Vilken sten han bott under vet jag inte, men alla Mellanösternkännare och många som följt konflikten visste att Israel inte lägger fingrarna emellan med terrorister.
Även Croneman vet och refererar till attacken under OS i München 1972 då Israel under statsminister Golda Meirs ledning tog upp jakten på de palestinska terroristerna från Svarta September som dödat två och tagit nio som gisslan.
Tanken med attacken var att frige över 200 palestinska och västtyska terrorister, däribland medlemmar i vänsterterroristiska RAF/Baader-Meinhof ligan, men det misslyckades. Adidas reklam med en propalestinsk modell fick nyligen dras tillbaka med hänvisning till attacken.
Israels säkerhetstjänst Mossad lyckades i efterhand likvidera de flesta av de ansvariga terroristerna, något Croneman kallar ”statsterrorism i sin prydno”. Hans slutsats är att Israels svar på terrorism då och nu är likadan, stenhård.
”Kunde vi ärligt talat förvänta oss något annat än det råbrutala och hänsynslösa krig som Israel nu bedriver i Gaza? Hamas skyndade in i sina tunnlar, med hundratals gisslan, för att ta skydd bland den egna redan utfattiga, utsatta och plågade palestinska befolkningen. Blev de överraskade eller överrumplade av Israels svar? Någon som på allvar tror det?”
Nästan tio månader efter massakern i oktober 2023 kommer alltså DN:s Johan Croneman fram till denna självklarhet. Pinsamt.
Hamas resonerar som västtyska RAF/Baader-Meinhof ligan gjorde när de satte eld på varuhus och dödade arbetsgivare på 1970-talet: Om vi provocerar fram en stenhård repressiv reaktion från polis, stat och militär kommer den västtyska arbetarklassen drabbas och solidarisera sig med oss. Vad som hände var det motsatta: arbetarna blev skitförbannande på vänsterextremisterna och stödde polisen än mer. Liksom många palestinier som visserligen ogillar Israel men inte accepterar att bli kanonmat åt Hamas.
Croneman ogillar den brittiske debattören Douglas Murray, som jag skrivit om här, men är beredd att ge honom rätt, och mig rätt:
”Den brittiske konservative debattören Douglas Murray (aktuell med boken ”Kriget mot väst”) stor Israelvän, enveten försvarare av Israels krig i Gaza sade nyligen (ännu en gång) att ’Hamas ville ha krig – och det fick de’, och även om jag har svårt för stora delar av hans politiska retorik så är jag nog beredd att, egentligen högst motvilligt, instämma.
Kom Israels brutala attack som en överraskning för Hamas? Jag är övertygad om att de visste, att de cyniskt kalkylerade med x antal civila offer (precis som Israels ledning gjorde – och gör).”
Vi lämnar Cronemans senkomna insikt och går tillbaka till familjen Netanyahus besök i delstaten New York 1960, dråpligt skildrat av Joshua Cohen i succéromanen Netanyahus (2024). Boken handlar knappt om staten Israels födelse men mer om judisk identitet, sionism, amerikanskt universitetsliv, småstadsliv och tre vilda söner, varav en heter Benjamin.
Sorgligast i boken är efterordet där alla familjemedlemmars autentiska liv rapporteras. Den äldste, Jonathan Netanyahu, en vildbas med tidig sexuell aptit, ingick i den israeliska kommandostyrka som 1976 fritog gisslan i Entebbe, Uganda, där palestinska och östtyska terrorister hade landat ett kapat plan på väg mot Tel Aviv. Gisslan överlevde men inte Jonathan, Benjamin Netanyahus storebror, som blev en nationalhjälte och präglade familjens bestämda politiska psykologi.
