Sveriges integrationsmisslyckande handlar om att svenskar och invandrare har olika värderingar. Det är inte så konstigt, då Sverige är ett högst onormalt land <span lang="SV" style="font-size: 12.0pt; line-height: 107%; font-family: 'Aptos',sans-serif; mso-ascii-theme-font: minor-latin; mso-fareast-font-family: Aptos; mso-fareast-theme-font: minor-latin; mso-hansi-theme-font: minor-latin; mso-bidi-font-family: 'Times New Roman'; mso-bidi-theme-font: minor-bidi; mso-ansi-language: SV; mso-fareast-language: EN-US; mso-bidi-language: AR-SA;">– även om vi gärna tror det motsatta. Detta skriver Jan Sjunnesson.

Svenskar är inte som andra folk. Vi är extrema i vår individualism och vår vilja att betala höga skatter till en stor välfärdsstat. Denna stat har historiskt stött sina medborgare att frigöra sig från varandra genom en ganska okänd samhällsmodell, statsindividualismen.

Ensamhet eller individualism? Foto: Janerik Henriksson/TT

Den världsunika svenska statsindividualismen är inte långsiktigt hållbar

Denna artikel är endast för prenumeranter

Välkommen att prenumerera på Bulletin. Då får du tillgång till hela artikeln och allt vårt exklusiva innehåll. Välj din prenumeration och bli en del av Bulletins community idag.