Sjunnesson: Kan invandrare normalisera Sverige?

Svenskar är inte som andra folk. Vi är extrema i vår individualism och vår vilja att betala höga skatter till en stor välfärdsstat. Denna stat har historiskt stött sina medborgare att frigöra sig från varandra genom en ganska okänd samhällsmodell, statsindividualismen.

Statsindividualism betecknar en samhällsmodell där staten, genom generella rättigheter och välfärdssystem, stärker individens självständighet på bekostnad av familje- och gruppberoenden.

Vi bryr oss allt mindre om varandra som grannar och familjemedlemmar och lever ofta ensamma. Ensamhushushåll är den vanligaste typen i dag, 40 procent.

Statsinvidualismen kan kritiseras för att skapa beroenden av stat och myndigheter, men också ses som frigörande. I boken Är svensken människa? (2006) beskrev historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh hur svenskar sedan 1800-talet strävat efter frihet från traditioner, kyrka, familj, lokala gemenskaper.

Deras paradexempel är från CJL Almqvist novell Det går an från 1839 då paret Sara Widebeck och Albert enas om att dela kärlek men inte vardag. De ska inte gifta sig och inte bo tillsammans utan välja att ses när hjärtat bankar. En tidig kvinnofrigörelse som fullföljdes under 1900-talet av flera vågor av jämställdhet och feminism.

”Det finns en svensk mentalitet. Man behöver inte vara inföding för att ha den och man behöver inte ha den om man är inföding, men utan den känner man sig med Ekelöf som en främling i detta land. Den svenska mentaliteten betingar ett socialt kontrakt för hur man förhåller sig till varandra, till staten, till kärleken och familjen, till själva livet” skrev författaren Lena Andersson 2006 i sin recension i SvD med rubriken ”Störst av allt är oberoendet”

Andersson förklarade att ”svensken vill vara i fred. Hon vill lämna andra i fred också, på samma villkor. Därav jämlikheten. Redan Geijer argumenterade för att självständighet förutsatte jämlikhet”. Enligt boken går våra frihetstraditioner tillbaka till 1400-talet, med längre ungdomstid och senare äktenskapsbildningar än i andra länder.

Berggren och Trägårdh tar upp kritik mot statsindividualismen men är i stort sett positiva. Fördelarna överväger menar de, och Berggren for ned till toppmötet WEF i Davos 2011.

Med på podiet framför PowerPoint presentationen ”The Nordic Way” stod statsminister Fredrik Reinfeldt. Företagsledaren Jacob Wallenberg och socialdemokraten Klas Eklund hade kommentarer till dessa PPT-slides som skulle imponera på den världselit som samlas till det årliga World Economic Forum, vilket verkar vara tveksamt. De trodde inte på att Sverige hade funnit den ideala samhällsmodellen.

Vi lämnar WEF och går över till WWS, World Values Survey, den globala värderingskarta som görs av över hundra forskare och statistiker runt världen. I Sverige var professor Thorleif Pettersson ansvarig och jag träffade honom vid Uppsala universitetsbibliotek 2008. Bi Puranen vid Institutet för framtidsstudier likaså.

WVS visar tydligt att Sverige är världens mest individualistiska och otraditionella land. Om man följer WVS Cultural Map på YouTube sedan 1980 till 2014 så far Sverige upp i det övre högra hörnet där de mest sekulära-rationella och de mest självcentrerade finns (de som värderar sin personliga identitet mer än överlevad).

Vid 1990 frigör sig Sverige från övriga Skandinavien och protestantiska Nordeuropa och bildar en egen ensam ö av ensamma men fria individer.

Vad har allt detta med invandring och dagens Sverige att göra då? Jo, om svenskarna är extrema i sina värderingar och livsmönster måste ickesvenskar vara rätt normala, tänkte jag runt 2010. I så fall bör vi se invandrare som något positivt som kan normalisera oss, få oss att ta hand om varandra mer, bo tillsammans, umgås som folk gör mest, äta tillsammans och inte vara fixerade vid oss själva och våra apparater.

Jag skrev några debattartiklar i Dagen och på Newsmill (där Sakine Madon var redaktör och satte rubriken ”Extrema svenskar kan lära av normala invandare”) och sedan en tjock bok 2013, The Swedish story, på svenska Sverige 2020. Se min blogg.

Vad utlänningar sagt och skrivit om Sverige och svenskar var därmed intressant och jag påbörjade en artikelserie på SD:s webbtidning Samtiden där jag var redaktör 2014–15.

Nu är jag inte så säker på att svenskarna kan och vill lära sig av andra folk. Men de normala invandrarna har börjat höras och engagera sig politiskt mer. Nima Gholam Ali Pour, Nima Rostami, Hanif Bali, Parisa Liljestrand, Nalin Baksi, Dilsa Demirbag med flera har ställt sig upp och vägrat bli kallade husnegrer. De kan skämtsamt kalla sig ”radhusblattar” och med det visa att de inte vill särskilja sig från andra, svenskare, radhusägare.

Jag var tidigt ute 2010 efter att ha levt med en indisk fru, arbetat med invandrare i Tensta, Rinkeby, Akalla och umgåtts med etablerade invandrare från engelsktalande länder. De arbetade på Ericsson i Kista och såg milt ironiskt både på de extrema svenskarna och de tjafsiga invandrare som tilläts att bete sig illa av de mesiga svenskarna, beteenden som knappast skulle tolereras i deras länder.

Jag flyttade sedan kort till New Delhi och allt föll på plats: Det är de som är normala.

Men invandringen har missförståtts så katastrofalt att jag tvivlar på att man kan få svenskarna att lyssna på de kloka och sakliga inflyttade. De har stigit fram, men sent och hånats av kulturlivet, medierna, vänstern och de besvärliga invandrare som levt av svenskarnas välvilja. Det är en extrem attityd som blivit ännu mer extrem eftersom inflyttade tillåts styra och ställa med en inhemsk befolkning i decennier.

Inget annat land skulle ägna så mycket tid och kraft åt oklara klimatinsatser, kravlöst ta emot okända utlänningar och glömma bort sin egen befolkning. Värderingskartan bör lära oss att vår livsstil är ohållbar och inte delas av ett enda land i världen.

Kan normala invandrare få oss att inse det är mycket vunnet, men alltför mycket tid har ägnats tjafs som i andra länder skulle ha tigits ihjäl. Man bråkar inte vid matbordet utan håller ihop och man äter lagad mat tillsammans. Helt normalt.