KRÖNIKA. I skuggan av den debatt som följt efter reaktionerna på Kristina Sandbergs roman En ensam plats har många gjort sig hörda genom att ta i så att det nästan börjat brinna i helvetet. Karaktäristik som ”fascistoid litteraturkritik”, ”kvasi-litterärt lustmord” och ”veritabla och kränkande käftsmällar” formuleras lustigt nog i kontexter fyllda av lumpna och hätska personangrepp, igångsatta av personer som menat att det är den attackerande (läs: Linda Skugge) som ägnat sig åt lumpna och hätska personangrepp.
Vän av sans och ordning frågar sig om det möjligen var bättre förr. Den som mot förmodan tror så bör erinra sig Strindbergsfejden och läsa på om den. Fejden – eller bättre uttryckt det stora ”kriget” i svensk litteraturhistoria – handlade i ett initialt skede om synen på Karl XII, men kom efterhand att omspänna andra ämnen med hånfullheter och lika hätska som illvilliga personangrepp som frekventa inslag. Man sparade sannerligen inte på krutet, ingen som gjorde sig hörd fick framstå som lugn och sansad om han – ja, detta var männens ”krig” – ville bli tagen på allvar.
Jag har ändå svårt att se varför Kristina Sandberg skulle behöva beklaga sig. Att det var värre förr gör ju förvisso inga av dagens elakheter mildare, men över halva Kultur-Sverige tog unisont hennes ”kritiker” i örat. Frågan som bör ställas är i vilken utsträckning författaren alls är förtjänt av försvar. Bättre att låta dumheter och elakheter vara, låt allt förbli vad det är – dumheter och elakheter, lämna eländet att självdö i tystnad, menar jag, väl medveten om att det är ett naivt önsketänkande.
Men Sandberg ingår redan i ett kommersialiserat litterärt kretslopp med bokklubbslanseringar, utförliga recensioner och generös medial fokusering på den egna författarpersonan. Det finns andra ordkonstnärer, utanför detta pekuniärt präglade litteraturlandskap, som utsatts för värre påhopp utan att någon i Kultur-Sverige reagerat och trätt fram.
Man frågar sig om det är skillnad på folk och fä, prosa och poesi, kommers och icke-kommers, status och icke-status, popularitet och undanskymdhet.
Kan – obehagliga tanke – könet spela roll?
*
En som utsatts för märkliga påhopp, poeten Håkan Sandell, är förvisso ingen doldis och behöver – hyllad av framstående kritiker som han är – inga vapendragare. Men jag å min sida behöver ett exempel på det som jag länge misstänkt: somliga ska offras åt råttorna medan andra, de redan synliggjorda i stora Kultur-Sverige, ska räddas från skadedjuren.
Men hur var det förresten förra gången Linda Skugge startade sin tyngsta pansarvagn för att köra över en författare? Trädde då – det är arton år sedan nu – särskilt många upprörda skribenter fram för att försvara Björn Ranelid?
Håkan Sandell, som i en recension kallats ”den bortskämda vita heterokillen som inte ens förstår att han blir serverad världen på ett silverfat” är, bortom denna häpnadsväckande formulering, vilken jag återkommer till nedan, också en av Skandinaviens mest internationella poeter, med översättningar och kontaktnät främst i dansk, tysk och rysk litteratur, samt – i dessa språkkontexter – med egenlansering av böcker, till exempel antologin med svenska diktare från de senaste 250 åren, Von Nordenflycht bis Tranströmer, presenterad för en tysk litteraturmarknad. På ett annat språk, engelska, finns Sandell-dikter att läsa på ett riktigt ”tungt” förlag, Carcanet.
*
Vi börjar för tydlighetens och – inte mindre viktigt – för rättvisans skull med röster från några av vårt lands mest framstående kritiker, alla hörda samma år som diktsamlingarna utgavs. I Dagens nyheter skrev Anders Olsson om Sandells Oslopassionen (2003):
”Håkan Sandell utvecklades under 1990-talet till en av de mest distinkta och angelägna rösterna i yngre svensk poesi... Sandell är en strängt subjektiv poet, som skriver in jaget i böljande, detaljskarpa sånger.”
I Kulturnytt på Sveriges Radio några år senare uttryckte Göran Sommardal följande om Gyllene dagar (2009):
”Sandell stiger aldrig ner i helveteskretsarna. Han är redan där, och det är både ett äventyr och en vederkvickelse att följa honom runt över raderna, där världen utspelas inuti poesin snarare än att poesin utspelas i världen.”
Om samma bok formulerade Tommy Olofsson nedanstående ord i Svenska Dagbladet:
”Håkan Sandell står mitt i samtiden, så som andra lyriska traditionalister av rang också har lyckats göra det. Jag tänker spontant på Czeslaw Milosz, W H Auden, Joseph Brodsky och Derek Walcott.”
Också Anders Cullhed i Dagens Nyheter instämde i hyllningarna av Gyllene dagar:
”Sandell påminner inte så mycket om modernismens yviga bildmakare som om dess aviga resonörer, en Luis Cernuda i Spanien eller en Auden i England. Vi är inte bortskämda med den sortens poeter hemmavid (om än i norsk exil)... Man känner vingslagen.”
Om en annan Sandellsamling, Ode till demiurgen (2013), uttryckte sig Aris Fioretos så här i Dagens Nyheter:
”Det här är poesi ett antal solvarv från språkmaterialistiska plantskolor. Där andra dekonstruerar hierarkier och låter världen breda ut sig horisontellt, kan metafysikern Sandell inte tänka bort vertikalaxeln som ger tillvaron höjd och djup. Poesin stavas nog fortfarande med stort P. Dess språk är i alla fall ett annat än vardagens, och ändå intill förtvivlan fäst vid allt jordsligt.”
Om samma bok skrev Magnus Persson i Svenska Dagbladet:
”Det radikala tvivlet och den mörka klarsynen kommer till tals i många av dikterna, men får oftast och i slutändan finna sig övertrumfade av en gränslös förälskelse i själva livet...”
Till slut ytterligare en röst, denna gång om Musiken av aldrig och ingenting (2019); Mikaela Blomqvist på Örnen & Kråkan, ett nätforum för poesikritik, uttrycker sig på följande vis om samlingen:
”Det är en ovanligt generös diktarhållning, men den är också kongenial med dikternas nyttjande av den bundna versen och många hänsyftningar till kulturhistorien om vilken det i en av höstdikterna står att ”Kulturen drar sig undan, trött och tillfredsställd/ men lever kvar inom oss som gyllene fragment”. Det utmärkande för Sandells dikter är förstås att de inte ansluter sig till fragmentestetiken. Men just detta faktum låter den nya tiden framträda som obegripligt ny. Själva dikternas form placerar diktaren, och i förlängningen läsaren, utanför den samtida/framtida värld som beskrivs. Det framträdande, tydliga och sammanhållna jaget tillhör den gamla, döende kulturen. Samtidigt möjliggör just återupprättandet av ett sådant jag en långt driven subjektivitet som framstår som nära besläktad med den autofiktiva prosan och, paradoxalt nog, helt modern.”
Dessa omdömen, initierade och sakliga, borde väl räcka? Vi behöver ju inte precis sväva i okunnighet om att Håkan Sandell tillhör vår tids framstående diktare. Varför inte låta dessa röster stå för sanningen, varför alls ge utrymme åt annan kritik, mestadels illa underbyggd och i sig vittnande om att något annat, mer eller mindre förtäckt, styr?
Jag menar ju själv ovan att man kan tysta ”dumheter och elakheter”, att man bör lämna ”eländet” att ”självdö i tystnad”.
*
Men de tre prov på ett annat slags mottagande av Håkan Sandells poesi som ges här nedan kan inte, menar jag, lämnas därhän. Också kritiker ingår i ett offentligt samtal som bör vara värdigt, och också kritiker måste finna sig i spelreglerna. Om detta slags tyckande som ska presenteras är befogat eller inte, lämnar jag åt läsarna att avgöra.
Vad har dessa tre skribenter för avsikter, vilken slags agenda styr deras skrivande, finns det något – bortom verket de förväntas uppehålla sig i – som är mer viktigt och meningsbärande för dem? Inte alla, men åtminstone två, representerar, menar jag, något unket och obehagligt, varför de inte bör få vara i fred, trots att dagar kommit och gått sedan de skrev sina texter.
Jag vill betona att fler exempel på sådana nålstick och sådan ”kritik” kan presenteras, men fokuserar av utrymmesskäl på dessa tre.
De ingår i ett mönster som upprepar sig, och var Kultur-Sverige varit och är i detta sammanhang, kan åtminstone inte jag klargöra. Handlar det om genren – poesin och dess status, om könet eller om något helt annat?
Finns det något som är överordnat verket, vilket reducerar det till en sekundär vara, sist på teoribyggenas rullband? Är det genus-perspektivet som ska framstå som det betydelsebärande, inte den recenserade boken i sig?
*
Vi hamnar i värsta eländet med mitt första exempel. Året är 2009, skribentens namn är Hanna Hallgren och rubriken ovan hennes text i Aftonbladet om Sandells Gyllene dagar lyder ”Smärtsamt meningslöst”. Skribenten, som inte förstår ”varför denna poesi är viktig”, menar också att diktjaget är ”alkoholiserat och tragiskt”. Och visst – det är Hanna Hallgren som står för de citerade orden ovan ”om den bortskämda, vita heterokillen” – ni minns, han som ”blir serverad världen på ett silverfat.” Diktjaget eller diktaren: det råder ingen tvekan om vem som avses.
Vad detta har med verket – Gyllene dagar – att göra blir jag inte klok på. Att anspela på och misstänkliggöra med hjälp av hudfärg, sexualitet och privilegier: är inte det ett slags rasism, en härskarteknik, säg? Frågan infinner sig osökt: är avsikten att plocka bort verk av vita män från bokhyllorna?
Som en avrundande avslutning skjuter Hanna Hallgren riktigt skarpt, och jag rekommenderar läsaren att åter läsa citaten av kritikerna ovan och sedan ta ställning till Hallgren-ordens möjliga relevans:
”Sandells poesi är lat: den tänker inte. Och det är, menar jag, den största synden när det gäller poesi. För poesins främsta uppgift är att gestalta tänkande, inte att avbilda vare sig tomma eller teatrala gester. Poesi som inte tänker har förverkat sin rätt. Den har plockat meningen ur meningen. Den blir smärtsamt meningslös.”
Mitt nästa exempel är om möjligt än mer infantiliserande. Aktuell bok är Musiken av aldrig och ingenting (2019), skribentens namn är Rebecka Kärde (Dagens Nyheter) och Sandell får veta att han kan liknas vid ”Stagnelius, fast som cosplay.” Han skriver ”ett slags lillgamla pastischer”, och inte mycket, kanske inte ens något ”fungerar invändningsfritt”.
Det handlar om ”dekadensromantik”, vilken sägs bli ”riktigt plågsam” då en ”underskön prostituerad”, ”zigenerskan” och ”islams gyllene indiskor” träder fram i dikterna. Ordet rasism ligger och lurar i vassen, men letar sig gudskelov inte fram. Jag förväntade mig dock en dylik anklagelse. Plockar man delen ur helheten kan vad som helst påvisas. Kärdes citatteknik är i vilket fall inte hederlig – hon misstar sig på kontexten och försöker få det att låta som om diktjaget i själva verket åtrår dessa kvinnor. En mer textbaserad läsning ger däremot tydligt vid handen att Håkan Sandell är socialkritisk, vilket Kärde helt missar.
Men den som sa det han eller hon var det, fick jag ofta höra som barn.
Det är ju Kärde själv som är sexistisk i sin inskränkande läsning. Vad som finns i den manliga blicken tycks hon veta mer om än någon av världens män.
Ja, Håkan Sandell blir upplyst om att han är bra utan att vara bra, för han skriver poesi som om året vore 1897, om man ska tro Kärde. Oviljan (oförmågan) att försöka förstå och leva sig in Sandells avsikter är så slående, att jag också i detta fall misstänker att skribenten bärs av en mission, som aldrig uttalas men som är förhärskande och så till den milda grad styr att verket i sig – Musiken av aldrig och ingenting – blir till något underordnat.
Har Rebecka Kärde redan på förhand bestämt sig vad hon ska tycka? Vad är det för slags agenda som hon anpassat sig till? Vi som läsare kan möjligtvis ana agendan utan att vi blir riktigt kloka på vad denna har med recensionsverket att göra.
Med mitt sista exempel får vi prov på vad en manlig kritiker, Sebastian Lönnlöv, har på hjärtat. Aktuell Sandell-bok är Urvalet så (2020), Lönnlövs text i Svenska Dagbladet är kanske den bäst formulerade av mina exempel. Jag kan ana att teorier och missionerande styr här och var också i denna recension, utan att det framgår lika tydligt som i Hallgrens och Kärdes texter.
Men också denne skribent svävar i något slags genusstyrd farkost ovan rim och reson, och han gör kardinalfel i sin iver att försöka låta som kritikern med stort K.
Först några ord om Urvalet så från Smockadoll förlag i Malmö. Det är utan tvekan ett praktverk, ett litet förlags generösa urval med dikter ur Sandells diktsamlingar från fyra decennier. Till detta läggs dikter ur antologier och tidskrifter samt redaktörens fylliga kommentarer, betydelsefulla för förståelsens skull. Vi får således en överblickbar helhet, 900 sidors rättvisande och bejakande bild av ett författarskap vilket kännetecknas av ständig förändring och omorientering.
Lönnlöv kallar verket ”en kolossal bok”, men tycks likväl knappast tagen av förlagets unika satsning:
”Vad är egentligen meningen med ett urval när det är så här omfattande och till så stor del fokuserar på författarskapets mer perifera texter?”
En sådan fråga är kanske berättigad med tanke på formatet, men Lönnlöv förblir oss läsare skyldig ett generöst svar, vilket skulle ha kunnat sätta bättre fokus på den unika satsningen. Han avrundar i stället sin text med ord om att boken ”lär snarare skrämma än locka nya läsare.”
Visst, så får man tycka och så tycker Sebastian Lönnlöv.
Det som framstår som ett kardinalfel bör dock påtalas, eftersom det verkar vara en del av det mönster, som påfallande frekvent upprepat sig i bemötandet av Håkan Sandells diktsamlingar. Några enligt Lönnlöv generande diktrader, plockade ur en bok med hur många diktrader som helst, tas till intäkt för att vi har att göra med ett gubbaktigt diktjag. Men då han helt missat kontexten, vilket han för övrigt gör också avseende andra dikter, faller iakttagelserna platt till marken:
”Väl genant blir det när ett medelålders diktjag dreglar över tjugofemårigt ’valpfett’”.
Den aktuella dikten ”Med valpfettet bevarat …” ingår i en så kallad lamboi-svit med tolv dikter. En klassiskt bildad kritiker vet att sådana dikter är satiriska och under antiken skrivna för Pan-festivaler och satyrspel.
Håkan Sandells rader i den dikten ska alltså inte tas på allvar, utan läsas som smått komiska iakttagelser.
Men frågan som måste ställas är om inte det allra roligaste är att Sebastian Lönnlöv missat det.
Michael Economou är författare och kulturredaktör
kultur@bulletin.nu
Läs även: Blekinges litterära giganter lever ännu
Läs även: Piraten, Helga & Hitler
