Myten om att högern startade kulturkriget – när det i själva verket rör sig om en än så länge tafatt och senkommen motoffensiv – får nu samsas med en annan myt, den om att i Sverige, här håller politikerna armlängds avstånd till kulturen.

”Kulturkriget har börjat. Den dekadenta vänsterns kulturpolitik ska snart vara ett minne blott. Allt för länge har den varit förhärskande som ett resultat av ohämmat socialistiskt inflytande och en kastrerad borgerlighet. Men nu är det slut.”

Så twittrade Björn Söder (SD). Och vad som sedan hände var på förhand givet. Det sedvanliga cirkussällskapet, från före detta statsrådet Annika Strandhäll (S) till Socialdemokraternas idoga hjälpryttare på DN:s ledarsida, Amanda Sokolniki, rös av obehag inför detta klarspråk.

Och som utmärkt illustration till Söders ord om “kastrerad borgerlighet” ryckte Liberalernas partisekreterare Gulan Avci ut och krävde att Jimmie Åkesson skulle ta ett “utvecklingssamtal” med den vanartige gossen Söder, 47.

Kulturminister Parisa Liljestrand (M) försökte så gott det gick hålla armlängds avstånd till det verbala handgemänget. I ett skriftligt uttalande till DN slog Liljestrand fast att “kulturens innehåll ska vara fritt från politisk styrning från såväl vänster som höger”.

Konflikten om kulturpolitiken har bubblat under ytan ett bra tag. I partiledardebatten i SVT:s Agenda i söndags rök Jimmie Åkesson och Märta Stenevi (MP) ihop om det faktum att Lady Busty och Shameless Winewhore – eller Skamlös Vinhora som Åkesson föredrar att kalla hen – läser ”inkluderande” sagor för barn på bibliotek runt om i landet.

Kulturminister Liljestrands tanke att kulturens innehåll ska vara fri från politisk styrning är märklig. Vad sysslar hon själv med på jobbet? Varför finns kulturpolitik?

Politikerna håller alls inte armlängds avstånd till kulturen. Varför skulle de? Kultur finansieras i stor utsträckning med skattemedel. Hur dessa används avgör politiker. Det enda som i praktiken skiljer olika politiska åskådningar åt är i vilken riktning kulturen ska styras och i vilken utsträckning.

Läs även: Altstadt: Roald Dahl och kulturrevolutionen

I Malmö har Socialdemokraterna – med några få korta pauser – styrt sedan demokratins genombrott och den allmänna rösträttens införande, mestadels i eget majestät, de senaste årtiondena i regel i någon form av koalition. Denna vänsterdominans sätter sin prägel på kulturlivet i Malmö.

Så här kan ett konkret exempel på det som väl då ska föreställa “armlängds avstånd” i vänstertappning se ut.

Kanske föreställer sig många fortfarande att ett kommunalt bibliotek är en byggnad där allmänheten kan låna böcker, läsa tidningar och tidskrifter, och numera även söka i databaser, surfa på nätet och kanske också ta en fika. Den som tänker så bör uppgradera sin verklighetsbild. Ett bibliotek är i dag en institution med uppgift att förändra samhället och människorna i det – och då inte enbart i meningen att göra dem mer bildade och bättre informerade.

För biblioteken i Malmö finns styrdokument. Ett av de viktigaste är biblioteksplanen. Det är en skrift marinerad i identitetspolitik, intersektionalitet och kritisk teori, fullt av välkända vänsterradikala tankefigurer, problemformuleringar och perspektiv. Det är woke, nymarxism, kulturmarxism – kärt barn har många namn. Det är en ideologi och ett språk hämtat från den sociala rättviserörelsen, som dessa nutidens politiska kommissarier föredrar att kalla sig.

Några typiska – och tidstypiska – citat:

“Vilka röster, berättelser och erfarenheter får ta plats på biblioteken idag och vilka får det inte?“

“Verksamheten behöver analysera och sätta upp strategier utifrån ett normkritiskt och interkulturellt förhållningssätt.”

“Rasism är en av samhällets grundläggande strukturerande mekanismer som reglerar hur människor överordnas och underordnas utifrån hudfärg, kultur eller religion.”

“De partnerskap och samarbeten som biblioteken engagerar sig i ska prioriteras utifrån ett interkulturellt och normkritiskt förhållningssätt. Detta för att främja att fler berättelser, perspektiv och röster synliggörs.”

Det sista citatet är värt att notera. Det slår fast vilka organisationer, föreningar och andra sammanslutningar som Malmös bibliotek bör samverka med och välkomna i sina lokaler. Således de som delar de ideologiska utgångspunkter och den syn på samhället och världen som biblioteksplanen uttrycker. Det är en formulering som gör exempelvis Drag Queen Story Hour med läsning av “normkreativa” sagor för barn i förskoleåldern till ett självskrivet stående inslag bland Stadsbibliotekets publika arrangemang.

En annan kulturpolitik är självfallet möjlig. En konservativ, till exempel, med fokus på bildning snarare än normkritik, på att erbjuda inte påbjuda, där museernas samlingar visas utan pekpinnar om att ett verk speglar dåtida, numera förlegade, värderingar.

Tidöpartierna pratar mycket om paradigmskifte. Ett sådant skulle behövas även inom kulturpolitiken. Det förutsätter handpåläggning, inte armlängds avstånd.

Läs även: Korn: Inga rasister i våra museer!