Samtiden får en att vilja skrika och slita sitt hår. Barnboksförlaget Puffin har tagit bort och bytt ut något hundratal ord i nyutgivningen av Roald Dalhs barnböcker. Så varför protesterar inte alla oberoende av politiskt läger?

Läs även: Roald Dahl blir woke – mamma och pappa tas bort

Förlaget har tagit hjälp av företaget Inclusive Minds, som brinner för det här med inklusivitet, och resultatet är både trist och förutsägbart förödande. Dahls mörkt absurdistiska och grymma vildvuxna värld har tuktats och slätkammats för att passa tidsandans korrekta värderingar.

I The Telegraphs långa lista över ändringarna kan vi exempelvis möta personer och varelser som mist sitt kön och inte längre får vara feta, fula eller galna. Personer och ting saknar nu krydda och färg. Och häxor får inte längre vara flintskalliga under peruken eller sakna fingrar. Det farliga och oroande och uppsluppet elaka är borta.

Men lika upprörande absurt är alltså att även denna misslyckade litterära operation blivit en höger–vänster-fråga. Det verkar vara viktigare att positionera sig i det stenhårt binära kulturkriget än att kritisera övergreppet. På sociala medier spelar vänsterprofiler upp en avspänd coolhet inför vad som påstås vara ett helt normalt kommersiellt beslut. När det passar blir alltså vänstern okritiskt defaitistiska marknadskramare som hävdar företagens rättigheter gentemot dem som vill hålla kulturen fri från tidsandans opportunistiska politiska piruetter.

Det här sägs ju bara handla om att göra gamla mossiga och daterade och – om sanningen ska fram – litterärt undermåliga Roald Dahl kommersiellt gångbar för en ny generation. Vänsterns opinionsbildare har alltså plötsligt, om än som vanligt, aldrig hört talas om woke capitalism, vet inte hur censur används i vanligt talspråk och att en tidsanda och inte bara en stat kan vara totalitär. Så fegt politiskt spelat av dem som alla gånger absolut vet bättre!

För alla förstår att förlaget Puffins politiskt betingade övergrepp på Roald Dahls verk inte alls utesluter kommersiell spekulation. Tvärtom.

Man vänder sig förstås till den bokköpande medelklass som vi måste låtsas att den på bara några år blivit så enastående rysligt skör och känslig. Ja, det här handlar förstås om föräldrarnas politiserade känsloliv som ska signalera grupptillhörighet och markera socialt revir gentemot de grovhuggna tölparna längre ner på stegen. För jag vägrar tro att barn har genomgått en sådan revolutionär evolutionär mental degenerering sedan jag för cirka tio år sist läste Roald Dahl för min son, varefter han började läsa böckerna själv.

Och jag lovar, han tror inte att alla skalliga kvinnor i peruk är häxor, däremot vet sonen som ett oproblematiskt faktum att människor och således även kvinnor kan vara feta, fula och skvatt bindgalna. Och särskilt i Dahls sagovärld på ett oroande groteskt vis. Det är liksom poängen med hans unika berättande.

Kunde man ändå inte förvänta sig att vänsterprofilerna skulle ha reagerat på det klåfingriga förlagets uppenbara klassförakt? Eller känner de en behaglig känsla av att själva ha uppnått något storslaget när kvinnor i Roald Dahl-världen inte längre tillåts ha yrken som kassörska i mataffär? När förlaget som enligt egen utsago vill göra Dahl relevant och uppskattad av nya generationer har förvandlat de forna arbetarklasskvinnorna till toppforskare och företagsledare? Kassörska är tydligen lika förbjudet som att vara fet, ful eller galen.

Det är klart att förlaget vill sälja böcker men på samma gång, liksom politiker och myndigheter, uppfostra oss. Den där nya människan som de forna realsocialistiska diktaturerna aldrig lyckades frambringa trots propagandaaffischernas löften, ska nu födas i västvärlden.

Däremot har det uppstått en ny vänsterlutande elit som därför kommunicerar och argumenterar utifrån hur samhället och personer borde vara istället för hur det står till och är i verkligheten. Ja, ingen kvinna borde vara fet, ful och galen eller ha ett lågavlönat slitsamt, enahanda och traditionellt kvinnoyrke som kassörska när de alla kan vara vackra, starka, ledande företagare eller vetenskapspersoner. Och påpekar man hur verkligheten ser ut så betyder det ofta enligt wokevänsterns förvridna logik att man själv förespråkar samhällets eller människans sämsta sida som naturlag, när man ädelt kunde göra som dem och stå upp för den rosiga utopin.

Läs även: Sandström: Woke – en auktoritär samhällsvind

Den här vänsterpsykologin har jag känt inpå bara skinnet men den är svår att förklara för utomstående. Ett påstående om att verkligheten är ful, men formulerat på fel sätt om fel sak, blir ett bevis på att man eftersträvar och önskar sig det fula snarare än den skira drömmens framtid. Och om man beskriver någon som ful och fet är man helt enkelt ond eftersom alla borde vara vackra. Ja, ni förstår.

Och profilerade vänsterpersoner måste låtsas som att förlagets infantila lågvattenmärke av västerländsk wokeism görs enbart av kommersiella skäl för rädda Roald Dahl åt framtida generationer. När det egentligen handlar om att förlaget inte vill bli anklagade av samma kulturbärande skikt för att ha försökt lura i oskyldiga barn att det finns folk som faktiskt är fula, feta och galna.

Det är väl känt att Roald Dahl höll sig med en rad förkastliga åsikter privat. Han stödde exempelvis Ayatollah Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie. Men man får förnyat hopp om mänskligheten när man upptäcker att Rushdie liksom ordföranden för PEN-klubben i USA öppet och klart kritiserar bokförlaget. För hotet ser onekligen ut som PEN-ordföranden formulerar det i sin tråd på twitter: Om vi accepterar detta, vilka ingrepp kommer härnäst?

Jag antar att en av förklaringarna till HR-fieringen av världen handlar om att universiteten utexaminerar på tok för många akademiker. En alldeles för stor elit som inte kan sysselsättas annat än i den växande byråkratin, som strateger eller utförare av olika uppfostrande uppgifter. Det finns ju ingen ände på all kulturproduktion och kommunikation från igår och imorgon som för allas bästa måste rensas på föråldrat bråte. Oavsett om de anlitas av bokförlag eller anställs av myndigheter så är uppdraget att lägga världen tillrätta – en sorts politiker vi aldrig fått rösta fram eller ens önskat oss.

Själv tittar jag och min son på Seinfeld igen. Och jag undrar hur länge Netflix, som för övrigt köpt upp rättigheterna till Roald Dahls verk, kommer att låta sagda sitcom ligga kvar i utbudet. Seinfeld håller fortfarande vad gäller smart kul underhållning men varje avsnitt är en vandrande anmälning till wokepolisen.

Serien liksom den populär- och finkultur som producerades kanske någonstans före 2005–2010 kan aldrig passera det nutida nålsögats krav på rumsren korrekthet. Så det finns hur mycket städjobb som helst för det svällande skiktet av politiska kommissarier, tills vår kultur renats från de skitiga, fula och elaka och antagit formen av den välkända propagandaaffischen från Maos kulturrevolution: Leende överlyckliga kvinnor och män i kamratligt engagerad jämställd samvaro runt ett bord i en till synes välmående folkkommun och så texten: Kritiska diskussioner om det utmärkta läget.

Alla oavsett politisk läggning borde väl se att våra nya kejsare inte bara är nakna utan dessutom feta, fula och fullständigt galna.

Läs även: Altstadt: Meghan och Harry och wokeismens mentala fängelse