Socialdemokrati har genom åren fått beteckna det mesta från Rudolf Meidners löntagarfondsförslag till Ingvar Carlssons och Göran Perssons avregleringar. Men att sossepolitik också kan betyda sharialagarnas parallellsamhälle med ett världsomspännande kalifat som slutmål är väl att ändå ta klyschan om allas lika värde över kanten nerför stupet?

Den socialdemokratiska kongressen i november blev en delseger för den mäktiga men starkt kritiserade sammanslutningen Tro och Solidaritet och därmed den svenska islamismen. För i oktober drog partistyrelsen tillbaka förslaget att sidoorganisationerna, förutom SSU, ska kickas ur det verkställande utskottet (VU). Och nu väntar i vanlig ordning utredning.

Men efter snart 30 år borde tiden vara kommen för Socialdemokraterna att föregå med gott exempel och en gång för alla göra upp med islamisternas maktambitioner och deras allierade inom partiet.

Läs även: Ranstorp: Tro och solidaritet hjälper Qatar – kan skada MSB

På ett riksdagsseminarium den 9 december presenterar islamologen Sameh Egyptson sin senaste bok ”Bosättningen- Muslimska Brödraskapets organisation och vision i Sverige”. Och när jag omläser hans väldokumenterade och sakliga första del, Erövringen, uppkommer förstås frågan om de folkvaldas och partiaktivas motiv för insläppet av religiösa extremister. Hur kunde islamism och Muslimska Brödraskapet bli ett svenskt samhällsproblem?

Parallellsamhälle via särbehandling och lagstiftning, samt politiska poster åt muslimer var ju öppna krav dåvarande kristna Broderskapsrörelsen och nuvarande Tro och Solidaritet åtog sig att driva i utbyte mot nya medlemmar och väljare. Och faktumet att svenska politiker öppnade dörren för Muslimska Brödraskapets representanter till olika maktcentra samt finansierade och byggde upp deras nätverk, avfärdades inte i början som någon illvillig påhittad högerkonspiration, utan kallades för integrationspolitik.

Men varför väljer politiker, akademiker med fina titlar och aktivister att ändå agera nyttiga idioter åt islamister? Vad är drivkrafterna bakom dårskapen? Kalkylerad röst- och medlemsmaximering, ideologisk övertygelse eller aningslös okunnighet?

Jag tror en förklaring handlar om en vilsen vänster som då man dumpat arbetarklassen och övergett konflikten arbete och kapital stod utan politiska projekt. Och kvar blev en röststark kärna medelklassaktivister, vars liberala förkärlek till fluffiga skrivningar om allas lika värde utifrån olika människorättsavtal och konventioner, kom att påverka hela det politiska fältet. Det handlar om en ständig jakt efter förtryckta och förtrampade som ska ges röst och talan i utbyte mot självbekräftelse och politiskt existensberättigande.

Jag tänker att statsvetaren och debattören Stig-Björn Ljunggrens reflektion efter att ha träffat Tro och Solidaritetsprofilen Anna Ardin, fångar denna högt flytande idealistiska strömning som kapat alla band med de materiella villkorens mylla:

Det blev en diskussion som sedan dess fortsatt och ett av mina första och positivt omskakande möten med en postmodern socialdemokrati, den som kommit runt hörnet och vågat lämna förra årtusendet bakom sig.

Läs även: Altstadt: När islamismen kom till Hylte

Jag blev inte lika glad som Ljunggren vid mötet med det ”postmoderna”, som han också vet ägde rum långt tidigare, redan på 80–90-talet. Det innebär exempelvis att Tro och Solidaritets riktlinjer för 2020–2022 innehåller en substanslös mängd av politiska bravadoord. Men du behöver inte ens vara sosse för att få tillhöra de målgrupper som ska medlemsvärvas. Det räcker med att vara progressiv eller solidaritetsarbeta ideellt. Begrepp som frihet, jämlikhet och jämställdhet kan därmed fyllas med lite vad som helst. Och det gör socialdemokratin värnlöst välkomnande inför det islamistiska intåget.

Det enda verkligt konkreta är kritiken mot en åtstramad invandringspolitik och det aktiva stödet för palestinierna mot Israel. Och det är solidariteten med tredje världens folk och kampen mot sionismen, kolonialismen och USA-imperialismen som motiverar vänsterförvillade att i dag bli flyktingaktivister – och snällt alliera sig med politiskt ultrareaktionära och extremreligiösa grupper.

Läs även: Åberg: Nej, islamismen är inte någon befrielserörelse

Men tyvärr, det blev inget win-win. Det Muslimska Brödraskapets nätverk får miljarder samt politiskt inflytande. Men då de inte, som utlovats, representerar någon enhetlig grupp som kan kallas Sveriges muslimer, levereras det varken medlemmar eller väljare en masse.

Och de välvilliga från alla politiska håll som gick dem till mötes med målet att göra goda partister av muslimer, blev snart själva integrerade i den islamistiska sfären.