Beskedet att Centerledaren Annie Lööf avgår kom knappast som en överraskning. Möjligen kom det överraskande snabbt. Men efter elva år som partiordförande och med ett dundrande valfiasko bakom sig, fanns det knappast något alternativ.

Bättre att förekomma än förekommas, bättre att avgå snabbt än att tvingas bort så småningom, när kritiken hunnit växa och bli övermäktig.

Den stora frågan är vem och vad som kommer nu. Kommer efterträdaren att försöka lotsa partiet ut ur den återvändsgränd Lööf lett in Centern i? Det kan bli svårt, i alla fall på kort sikt. Den svekdebatt som då väntar skulle få dagens hätska angrepp från rödgrönt håll mot Liberalerna att framstå som en vänlig tillrättavisning.

Dessutom har Centern i stort sett bytt ut sin väljarbas, den lilla som finns kvar. Dagens Centerväljare trivs bäst i rödgrönt sällskap.

Centern är i dag hårt surrad vid den socialdemokratiska masten. Lööfs position har varit obestridd. Hon har haft partiet i sin hand. Hon har varit partiet. Partiledningen består av personer som helt och fullt slutit upp bakom den linje Lööf stakat ut. Skulle någon av dem ha en avvikande åsikt så är det i alla fall ingenting som har märkts utåt.

Men politik är det möjligas konst. Och möjligen är det möjligt för Centern att så småningom hitta en annan uppgift i svensk politik än att vara Sverigedemokraternas motpol. Det vore välkommet.

Efter Lööfs besked lär nervositeten vara påtaglig på Sveavägen 68, i Socialdemokraternas partihögkvarter. Skulle Centern återvända till borgerligheten, till den högra sida där partiet rent sakpolitiskt hör hemma, skulle Magdalena Anderssons (S) möjligheter att återkomma som svensk statsminister i politiken vara blockerade – sannolikt för flera mandatperioder framåt.

Annie Lööf drömde om en bred mitt i svensk politik. En dröm som ingen annan delade, allra minst de två kontrahenter Lööf ville fösa in i denna breda mitt, Socialdemokraterna och Moderaterna.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf har ingenting lärt

Drömmen om den breda mitten var en dröm om att för alltid utestänga Sverigedemokraterna från allt inflytande över svensk politik. Detta ändamål helgade i stort sett alla medel. Sakpolitiken åsidosattes.

Det började med Decemberöverenskommelsen, som innebar att Sverigedemokraternas mandat inte skulle räknas in när regeringen bildades och budgeten behandlades i riksdagen. Endast de mandat det rödgröna blocket respektive den forna alliansen förfogade över skulle gälla.

Det fortsatte med Januariavtalet som innebar att en rödgrön regering bestående av S och MP skulle tvingas genomföra valda delar av Centerns och Liberalernas politiska program – så att ingen skulle kunna nå regeringsmakten med hjälp av SD.

Inför årets val gjorde Lööf klart att en röst på Centern var en röst på en regering ledd av Magdalena Andersson. Återigen för att hindra att Sverigedemokraterna fick inflytande över regeringsbildningen och därmed över regeringens politik.

Men när väljarna sagt sitt fanns inte längre den rödgröna majoritet Lööf hoppats på. Ulf Kristersson (M) blir nu den som bildar regering. Tack vare Sverigedemokraternas valframgång. Och Centerns valfiasko. Nästan var fjärde väljare har övergett Centern sedan valet 2018. Många har gått till Socialdemokraterna. De fann väl för gott att rösta på Magdalena Andersson direkt, i stället för att ta omvägen över Centern.

Och Annie Lööfs ärkefiende, Jimmie Åkesson (SD), leder nu ett parti som är mer än tre gånger så stort som Centern.

Annie Lööf avgår som en politisk förlorare och lämnar ett parti i kris bakom sig. Så ser hennes politiska bokslut ut.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf (C) hittar hem