Centerledaren Annie Lööf besitter onekligen förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Tyvärr är dessa båda tankar allt som oftast inbördes helt oförenliga.

Den ena tanken är att föra en borgerlig, liberal politik förankrad i mitten. Så långt allt väl. Men den andra tanken är att göra det tillsammans med Socialdemokraterna och de två partierna längst ut till vänster i svensk politik – Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Omöjligheten i denna ekvation är uppenbar för de flesta, men vad det verkar inte för Lööf och hennes hov i partiledningen.

En liten illustration av dilemmat: Dagen efter beskedet från Annie Lööf (C) att Centern går till val på att bilda regering tillsammans med vänsterblocket, presenterade Socialdemokraterna ett tiopunktsprogram för hur man ska sätta ”stopp för sönderprivatiseringen och marknadskaoset” i välfärden.

“Vi vill förbjuda vinstuttag i skolan och vi vill förbjuda religiösa friskolor”, fastslog socialminister Lena Hallengren (S), som Lööf tydligen drömmer om att bli statsrådskollega med efter valet.

Centern är fortsatt idoga försvarare av vinstdrivande friskolor. Partiet vill inte heller stoppa religiösa friskolor. Och medan Socialdemokraterna går till val på att “stoppa plundringen” av välfärden – skolan, sjukvården och äldreomsorgen – vill Centern istället se en större mångfald av privata utförare.

Problemet här är inte så mycket Socialdemokraterna, som inte minst genom januariavtalet med Liberalerna och Centern, visat att partiet är redo att sälja ut det mesta av sin politik i utbyte mot regeringsmakten. Magdalena Andersson och Stefan Löfven före henne har inte haft något emot att regera med högeroppositionens budget när det är vad som krävs för att sitta kvar.

Nej, problemet för Lööf är de mer ideologiskt drivna radikala vänsterpartierna, MP och V. Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar kräver en överenskommelse om vinststopp i skolan för att än en gång stödja Magdalena Andersson som statsminister. Miljöpartiets ståndpunkt är att vård, skola och omsorg inte ska drivas för att tjäna pengar. Partiet vill att vinstutdelande aktiebolag inte ska få äga eller driva skolor.

Skattepolitiken är annars det mest uppenbara exemplet på hur Centern och de övriga rödgröna befinner sig på helt skilda politiska planeter.

Socialdemokraterna vill införa en beredskapsskatt för att finansiera upprustningen av försvaret. Att Socialdemokraterna trots allt tal om motsatsen är redo att acceptera hårdare beskattning av fastigheter framgick med all önskvärd tydlighet när Magdalena Andersson nyligen frågades ut i P1-morgon.

Vänsterpartiet vill återinföra förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten och fastighetsskatt för att bara nämna några av inslagen i den skattebombmatta partiet rullar ut i sin budgetmotion.

Miljöpartiet är lite vagare i sina skattepolitiska förslag men vill i alla fall också införa en beredskapsskatt. Allmänt är partiets linje att “den som tjänar mer och äger mer också ska betala mer i skatt”. Partiet vill införa en “boxmodell” där alla tillgångar läggs ihop, även fastigheter, och sedan beskattas progressivt.

Centern och Annie Lööf går däremot till val på att sänka skattetrycket.

“Centerpartiet kommer inte acceptera högre skatter på jobb, sparande och boende nästa mandatperiod. Oavsett om det handlar om beredskapsskatt, eller andra ogenomtänkta vänsteridéer. Vår väg är en annan”, sade Lööf i sitt tal på Centerns valkonvent för drygt en vecka sedan.

Och i intervjun med DN, där Lööf svär Magdalena Andersson trohet, hävdar hon också att Centern inte kommer att “ge V veto över Sveriges statsbudget” och inte ha något “organiserat budgetsamarbete med V”.

Ljuger Lööf och de andra i centerledningen för sig själva, för väljarna eller både och?

Läs även: Skogkär: Annie Lööf (C) vill inte lämna sandlådan

Statens budget utgör ramen för den förda politiken. De flesta politiska beslut har ekonomiska konsekvenser. En regering måste därför kunna enas i budgetfrågor. Hur Magdalena Andersson som statsminister ska bära sig åt för att pussla ihop en budget som accepteras såväl av nyliberala Centern – längst ut till höger i den ekonomiska politiken – som av Vänsterpartiet – längst ut till vänster – ska bli spännande att se.

Sakpolitiskt är det uppenbart att Centern på det ekonomiska området, inbegripet vinster i välfärden och friskolor, har mer gemensamt med Sverigedemokraterna än med den rödgröna röra som Lööf föreställer sig att hon ska få att dansa efter Centerns politiska pipa. Sverigedemokraterna anser i likhet med Centern att det inte finns något utrymme för skattehöjningar. Sverigedemokraterna är för valfrihet i välfärden. Sverigedemokraterna är för friskolor och mot vinstförbud.

Men alla vet att det för Lööf och Centerpartiet inte handlar om – aldrig har handlat om – var det går att få mesta möjliga stöd för sin politik. För det är inte politikens innehåll som avgör, det är vem den utformas med. För Lööf och Centern finns det en fråga som övertrumfar alla andra: att hålla gränserna öppna för invandring och som en följd av det att inte ge Sverigedemokraterna politiskt inflytande. Därför återstår för Lööf och Centern bara att söka sig till Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Ett ”sansat ledarskap i mitten” är vad Lööf förväntar sig av Magdalena Andersson eftersom ”det finns ingen vänstermajoritet i riksdagen”. Jo, det finns det. På grund av C, som är en del av den. Och om den finns kvar efter valet om drygt tre veckor är det Centern och Lööf som skapat även den.

Läs även: Skogkär: Jesus, Judas och Annie Lööf