När Annie Lööf (C) övergav alliansen för ett samarbete vänsterut beskrev kritiker henne som en politikens Judas. Fast Judas fick åminstone något för sitt svek.
I kristen tradition handlar påsken om Jesu lidande, död och uppståndelse. Jesus förråddes av Judas Iskariot, förnekades av sin trogne följeslagare, aposteln Petrus, och dömdes till korsfästning av den romerske ståthållaren Pontius Pilatus.
Inte för att likställa vare sig deras plågor eller historiska betydelse, men om Bibelns berättelse görs om till en inrikespolitisk tablå får Moderatledaren Ulf Kristersson spela Jesus. Många skulle väl säga att Centerns Annie Lööf är som klippt och skuren för att gestalta Judas Iskariot, men det uppdraget går istället till Liberalernas förre ledare Jan Björklund. Den i och med Januariavtalet avskaffade värnskatten får bli hans 30 silverpenningar.
I rollen som Petrus är Annie Lööf däremot given. Tre gånger innan hanen gol förnekade Petrus sin mästare. Detta överträffas av Lööf, som fyra gånger denna mandatperiod förnekat Kristersson genom att rösta fram en socialdemokrat som statsminister.
Riksdagens talman Andreas Norlén får ikläda sig rollen som Pontius Pilatus, en ordningsman som gör sin plikt även om han helst hade sett ett annat slut för Kristerssons del.
Läs även: Gudmundson: Fjärde gången Annie Lööf röstar S
I evangelium enligt Lööf finns alliansen fortfarande kvar och Centern utgör ett av dess fyra partier. Som om ingenting hänt, som om det faktum att hon och hennes parti övergav detta samarbete efter valet 2018 saknar betydelse.
Merparten av de “liberala reformer” som Lööf inledningsvis hävdade att hon säkrat genom Januariavtalet har fallit en efter en. Men det beror enligt Lööf inte på hennes och den övriga partiledningens fatala felbedömning av det parlamentariska läget, utan på andra.
I Ekots lördagsintervju härom veckan utgöt sig en indignerad Lööf över M och KD som inte röstade på regeringens förslag om ändrat strandskydd, en urvattnad kompromiss där Miljöpartiet var den part som i allt väsentlig fick igenom sina önskemål.
Att medge att ännu en av de “liberala reformerna”, det förändrade strandskyddet, varken är särskilt liberal eller mycket till reform är inte att tänka på. Lööf fortsätter låtsas att hon är en politisk mästerskräddare och att den missformade tummetott hon tråcklat ihop i själva verket är en välsydd och präktig rock.
Ingen hade väl kunnat föreställa sig att Moderaterna skulle “gå i armkrok med Vänsterpartiet och stoppa borgerliga liberala reformer som vi gemensamt har velat se under många decennier”, sade Lööf.
Det var kanske heller inte så många i M och KD – eller allmänborgerliga väljare – som väntade sig att Lööf skulle rädda regeringsmakten åt Löfven (S) och Lövin (MP). En röst på Centern var en röst på regeringsskifte, försäkrade Lööf gång på gång. Före valet.
Med den självgoda socialliberalens absoluta övertygelse om sin egen ideologiska oförvitlighet och osvikliga förmåga att avdöma vad som är sant och gott i politiken och livet i stort, låtsas Centerledaren att hon kan bestämma om, och i så fall hur, andra riksdagspartier ska samarbeta, vem som får förhandla med vem, vilka som ska få vara inne i värmen, och vilka som ska frysas ut eller “krokas av”, för att använda Lööfs favorituttryck.
Hennes tal om den breda mitten påminner om en anorektikers skeva kroppsuppfattning. Hennes idé om att få Moderaterna och Socialdemokraterna att ingå något slags politiskt resonemangsäktenskap saknar verklighetsförankring.
Läs även: Skogkär: Nu är det Dadgostar (V) som förnedrar Lööf (C)
Lööf vill ge sken av att såväl Sverigedemokraterna som Vänsterpartiet i hennes ögon är ytterlighetspartier som ska blockeras från allt inflytande. Men i valet mellan en Socialdemokratisk regering beroende av Vänsterpartiet och en Moderatledd regering beroende av SD vet alla att Lööf och Centern i elva fall av tio kommer att väja åt vänster.
Statistik visar att Centerpartiet i riksdagen allt oftare röstar som Vänsterpartiet. Trenden är tydlig, från riksdagsåret 2010/11 och framåt. Numera röstar C betydligt oftare som V än som M. Riksdagsåret 2020/21 röstade Centern med V i 48 procent av riksdagens voteringar och med M i 39 procent av fallen.
Efter Jimmie Åkesson i Sverigedemokraterna är Annie Lööf den partiledare i riksdagen som suttit längst på sin post, snart elva år. Länge var hon unisont hyllad inom rörelsen. Det gick inte att uppbåda någon intern, kritisk röst. Om det var för att ingen vågade eller för att Lööf faktiskt var underbar och älskad av alla är kanske bäst att låta vara osagt. Nu syns i alla fall tydliga sprickor i Centerfasaden. Lööfs bäst före-datum tycks närma sig. Om det inte redan har passerats.
I en konsultrapport från augusti förra året om Centerns organisationskultur, beställd av partiet, återfinns följande formulering:
“Många uttrycker att det finns ett idéförtryck samt en tystnadskultur med stark betoning på konsensus.”
Flera tunga namn har lämnat partiet, som den tidigare ekonomiskpolitiske talesperson Emil Källström, liksom Lööfs stabschef Kristian Ljungblad.
Enligt Aftonbladet har omkring 15 partianställda slutat sedan i höstas. I flera fall rör det sig om personer som varit “direkt underställda Annie Lööf”. Andra har varit periodvis sjukskrivna på grund av en påfrestande arbetssituation.
“Det är toppstyrt. Beslut fattas av ett fåtal personer, tre-fyra stycken”, säger en av dem som lämnat.
Annie Lööf har lyckats med en sak, det kan man inte ta ifrån henne: att stänga Sverigedemokraterna ute från inflytande över regeringspolitiken. Och det är av allt att döma fortfarande det hon prioriterar, trots allt tal om att sätta sakpolitiken främst. Men ett parti kan inte i längden bygga hela sitt existensberättigande på att vara emot ett annat parti.
“Du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling”, sade Jesus till sin lärjunge. Det skulle Kristersson aldrig säga till Lööf. Att Centerpartiet inte är en klippa att bygga något på, allra minst en icke-socialistisk regering, har framgått med all önskvärd tydlighet den här mandatperioden.
