Knappt hade statsminister Magdalena Andersson (S) utnämnt henne till miljö- och klimatminister förrän det kom fram att Annika Strandhäll hade två aktuella ärenden hos Kronofogden. Två räkningar som inte betalats trots påminnelser och inkassokrav.

I Aktuellt i SVT på tisdagskvällen förklarade Strandhäll att hon var överraskad. Detta hade statsrådet inte haft en aning om:

“Jag hade faktiskt inte alls koll på det här.”

Ändå försäkrade Strandhäll att hon alltid haft ordning på sin ekonomi och aldrig haft några betalningsanmärkningar.

Samma svar gav hon en timme senare i TV4 Nyheterna:

“Jag har ju ordning på min privatekonomi och har aldrig haft någon betalningsanmärkning till exempel.”

Men TV4 hade grävt lite djupare än SVT och hittat just en betalningsanmärkning från 2013 som gällde en obetald skuld på 16 000 kronor.

Detta var något Strandhäll inte kunde dra sig till minnes.

Att emellanåt slira på sanningen är också mänskligt. Men att våra folkvalda ska tala sant, inte bara sannolikt, är ändå ett rimligt krav. Alldeles särskilt när de blivit påkomna med att göra fel.

Det är också krishanteringens gyllene regel: Har du trampat i klaveret, säg som det är.

Läs även: Strandhäll visar hur lite Sverige värderar kunskap

Det kom snart fram att Strandhäll fått två betalningsanmärkningar, att hon sedan 2018 haft totalt nio ärenden hos Kronofogden och 2015 dessutom fått betala 1 000 kronor i förseningsavgift till Skatteverket för en deklaration som lämnades in tre månader för sent.

Ställd inför dessa fakta bytte Strandhäll fot. Från “jag har ordning på min privatekonomi” till “min man har inte haft ordning på min privatekonomi”.

Det där sista är inte ett citat av Strandhäll. Däremot sade hon så här i en intervju med TV4:

“Innan min man gick bort 2019 så var det ju han som skötte både vår hushållsekonomi och min privatekonomi”, något hon upprepade åtta gånger under intervjun, som svar på i stort sett varje fråga.

Ett något överraskande försvar från en uttalad feminist. Varför detta skulle vara en godtagbar ursäkt eller frita Strandhäll från ansvar är oklart.

Till saken hör att sju av ärendena hos Kronofogden rör obetalda räkningar från februari 2020 och framåt, alltså ett halvår eller mer efter makens död i augusti 2019.

Förklaringen till detta är enligt Strandhäll att tiden efter denna tragedi varit “oerhört turbulent” och att hon “fokuserat på mitt och min familjs mående”.

Det är lätt att förstå. Ett par månader efter makens död, den 1 oktober, avgick hon också som socialförsäkringsminister.

Däremot lämnade Strandhäll aldrig riksdagen och i december 2019 tog hon plats som ledamot i utrikesutskottet.

I mars 2020 utsågs hon till suppleant i tolv riksdagsutskott och i april till Socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson.

Strandhäll var snabbt tillbaka i politiken, redo för nya uppdrag. Men hos Kronofogden fortsatte kraven att trilla in.

De förklaringar Strandhäll lämnat till sina privatekonomiska tillkortakommanden framstår inte som särskilt sannolika. Och att hon inledningsvis for med lögn när hon påstod att hon alltid haft ordning på sin privatekonomi, är ostridigt.

Det sägs att politik är en förtroendebransch. I så fall borde Annika Strandhäll vara otänkbar som minister. Inte för att hon har dålig koll på sina räkningar utan för betydligt allvarligare karaktärsbrister än så: hon ljuger och skyller ifrån sig.

Mycket lite talar dock för att detta skulle ligga henne i fatet i hennes fortsatta politiska karriär.

Läs även: Comeback för Strandhäll i regeringen