På måndagsmorgonen bad Svenska kraftnät Karlshamnsverkets ägare, energibolaget Uniper, att förbereda det oljeeldade kraftverket för start med två timmars varsel.

Det var inte första gången denna vinter och säkert inte den sista.

Orsaken var en hotande obalans mellan produktion och förbrukning, en följd av att driftsstarten för reaktor 3 vid Ringhals fördröjts.

Kärnkraften behövs om elen ska fram.

Fast man skulle också kunna se det som att vindkraften inte håller vad förespråkarna lovar. Under måndagsförmiddagen svarade vindkraften för endast tio procent av svensk elproduktion. Genomsnittet ligger på 20 procent.

Men medan en stängd reaktor ständigt skapar rubriker är det ingen som bryr sig om att vindkraft är ungefär lika stabilt och pålitligt som vädret.

Vid sitt tal på Folk och Försvars rikskonferens, som inleddes på måndagen, pekade Moderatledaren Ulf Kristersson på energiförsörjningens säkerhetspolitiska betydelse.

Ett tidigare robust och planerbart elsystem som vilade på två pålitliga kraftkällor, vattenkraft och kärnkraft, har gjorts instabilt, konstaterade Kristersson.

“En ny borgerlig regering kommer att prioritera utbyggnaden av planerbar kraft. Sverige måste inse att stabil elförsörjning är en grundförutsättning för nästan allting, och avgörande för både klimatomställning och vår nationella säkerhet”, sade Kristersson.

Inriktningen på energipolitiken måste ändras, “liksom de regelverk som gör det så svårt att bygga ny kärnkraft i Sverige”, fortsatte han.

Sant. En kärnkraftsreaktor har en livslängd på flera decennier. De sex kärnkraftsreaktorer som fortfarande är i drift i Sverige togs samtliga i bruk under första hälften av 80-talet. Ingen investerar miljarder i ny kärnkraft utan en långsiktig och pålitlig energipolitik. Det – inte att kärnkraft är olönsam – är skälet till att inga nya reaktorer byggs i Sverige.

Landet behöver en annan energipolitik och det kräver en annan regering.

Läs även: Rödgrön elchockterapi

Men ett maktskifte i höstens val – hur välkommet det än är – hjälper inte alla de hushåll vars ekonomi just nu riskerar att slås i spillror av skyhöga elpriser.

Inte under någon enskild månad sedan Sverige delades in i elområden i slutet av 2011 har genomsnittspriset för el varit så högt som i december.

Men sannolikheten för att januari och februari kommer att överträffa december får nog sägas vara stor.

För snart en månad sedan föreslog Moderaterna en tillfällig sänkning av elskatten. Det skulle enligt partiets beräkningar ge den genomsnittliga villaägaren 1 500–2 000 kronor i lägre kostnad för årets två första månader.

Eftersom regeringen avvisat förslaget tänker Moderaterna ta frågan direkt till finansutskottet för att med hjälp av en riksdagsmajoritet tvinga fram skattesänkningen.

“Det är ett unikt läge nu, och då måste staten ta sitt ansvar”, sade Moderaternas ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson, vid en pressträff.

Å ena sidan finns mycket goda skäl att undvika den här typen av tillfälliga skattesänkningar. Även ett skattesystem bör vara robust, stabilt och långsiktigt hållbart. Det tjänar alla på.

Å andra sidan är elprischocken en följd av politiska beslut, av en energipolitik för soligt väder och lagom mycket vind, där ingen rysk president har makten att stänga gaskranen till Europa när vinterkylan sätter in. En huvudlös politik, helt enkelt. Som elkonsumenterna nu får ta konsekvenserna av.

I Norge meddelade regeringen i lördags att elpriset ska subventioneras ytterligare. Om elpriset under en månad överstiger 70 norska öre per kilowattimme kommer staten i fortsättningen att ta 80 procent av den överstigande kostnaden, mot 55 procent tidigare.

Statsminister Jonas Gahr Støre (S) kallar det “en rättvis omfördelning som kommer vanligt folk till godo”.

I Sverige tipsar statsminister Magdalena Andersson (S) istället “vanligt folk” om att binda elpriset.

Det är lätt att vara efterklok men inte särskilt sympatiskt att vara det för andras räkning.

Läs även: Belgien satsar en miljard på forskning om små kärnkraftverk