Att aldrig låta en kris gå till spillo är något av en dygd i politiken.

Med Stefan Löfven (S) tillbaka på statsministerposten kan det se ut som om denna kris är just förspilld. Men så behöver det inte vara.

Oppositionen lyckades visserligen inte utnyttja tillfället för att överta regeringsmakten. Men krisen har åtminstone haft en god sak med sig: partierna på högerkanten har kommit närmare målet att forma ett trovärdigt regeringsalternativ inför nästa års val.

Förhoppningarna om att kunna byta ut regeringen Löfven ledde till några dagars intensiva kontakter mellan företrädare för å ena sidan M och KD och å andra sidan SD.

Ett nytt, mognare förhållningssätt i politiken kan skönjas, där förslagens innehåll avgör, inte vilket parti förslagen kommer från. Det som borde vara ett normaltillstånd.

När Jimmie Åkesson (SD) höll sitt digitala Almedalstal på måndagen (5/7) var huvudfienden inte längre “liberaler” eller “liberalismen” utan det “vänsterliberala etablissemanget”. En nyansering som måhända varslar om en lite annorlunda relation även mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Och när Nyamko Sabuni (L) och Åkesson senare samma kväll möttes i en debatt i Aktuellt i SVT uteslöt ingen av dem ett samarbete i någon form framöver. Sabuni var den mer reserverade av de två, men med tanke på spänningarna inom hennes parti i synen på SD är det inte så förvånande.

Mötet mellan Åkesson och Kristdemokraternas ledare Ebba Busch kvällen innan (4/7), i Agenda, skulle nästan kunna beskrivas som kärvänligt.

På frågan om M, KD och SD utgör ett gemensamt regeringsalternativ som kan enas om en budget svarade Åkesson:

– Vi är inte där än men jag skulle säga att vi har tagit ganska viktiga steg i den riktningen, och det är ju väldigt långt från hur det såg ut inför förra valet till exempel.

– Idag behöver Sverige ett politiskt ledarskap som likt vuxna människor kan sätta sig ner, visa respekt för varandras väljare, visa respekt för varandras valresultat, förklarade Ebba Busch.

Intervjuad i Sveriges Radio på onsdagen (7/7) bekräftade Ulf Kristersson (M) att Sverigedemokraterna kommer att få stort inflytande i migrationsfrågan om han får chans att bilda regering. Kristersson medgav också att Jimmie Åkesson hade rätt när han beskrev viss invandring som en belastning för Sverige.

M och KD står fast vid att de inte vill bilda regering med SD, däremot en regering som har stöd av SD och L. Något som inte är Åkessons förstahandsval, men inte heller något han motsätter sig.

Läs även: Så har regeringskrisen förändrat partiledarförtroendet

Skräckscenariot för de rödgröna partierna – stödhjulspartiet Centern inkluderat – ser med andra ord ut att bli verklighet. Isoleringen av Sverigedemokraterna är drygt tio år efter partiets entré i riksdagen definitivt över, förtrollningen bruten.

Reaktionerna blir därefter. Närmast desperata. Får SD inflytande står demokratin på spel.

Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida (S) har pekat ut Ulf Kristersson (M) som en svensk motsvarighet till Franz von Papen – en konservativ tysk politiker som på 1930-talet släppte in Adolf Hitler i Weimarrepublikens regering, med känt resultat.

Enligt statsminister Stefan Löfven (S) är SD ett “högerextremt” och “icke-demokratiskt” parti.

– Man måste se vad som händer i andra länder när den här typen av krafter får inflytande. Det finns inget exempel i historien där det gått väl och att de bara gått in och tjänstgjort som röstboskap, sade Löfven i en intervju i Göteborgs-Posten (17/2).

Visst har SD problematiska sidor. Partiets ursprung i vit makt-rörelsen är ett faktum. Men SD har utvecklats. Så när partiprogrammet inte längre går att skrämma med, gäller det att gräva fram någon förgriplig tweet eller något grumligt intervjuuttalande som ska bevisa partiets oförbätterlighet.

Men låt oss följa Löfvens uppmaning och se vad som händer när “den här typen av krafter får inflytande”. Vi behöver inte gå så långt.

I Sveriges grannländer har partier snarlika Sverigedemokraternas – konservativa, nationalistiska, invandringskritiska – i decennier haft stort inflytande över den förda politiken. I Norge har Fremskrittspartiet suttit med i regeringen, liksom Sannfinländarna i Finland.

Danmark, Norge och Finland är trots detta fortfarande demokratier, med fria medier, en livlig debatt. Länder som när det gäller medborgerliga fri- och rättigheter inte har något att lära av Sverige.

Dessutom länder med avsevärt mindre problem med segregation och grov organiserad brottslighet.

Just svenska partier är tydligen oförmögna att samarbeta med ett högerpopulistiskt parti utan att sälja ut alla principer. De är inte kapabla att motstå Jimmie Åkessons sirensång.

Att hellre hugga av sig handen än ge SD ett lillfinger är därför den maxim som alltför länge fått styra svensk politik.

Samtidigt vet alla att det länge har samverkats friskt med SD i riksdagsutskott, i riksdagens kammare och andra fora. Om det dagliga, politiska arbetet ska fungera är det liksom svårt att totalt ignorera landets tredje största parti.

Fast låtsas går ju. Dock är det svårt att känna någon större respekt för denna dubbla politiska bokföring.

Det är drygt ett år kvar till nästa ordinarie riksdagsval. Något extra val lär det inte bli. De borgerliga partierna har korsat sitt Rubicon och öppnat för att regera med, eller med stöd av, SD.

Det borde ha skett redan efter valet 2018. Men bättre sent än aldrig.

Läs även: Jimmie Åkesson om valrörelsen och S: ”Det blir smutsigt”