Två korta videosnuttar på sammanlagt en minut och tjugo sekunder. Mer än så behöver inte SVT:s Mellanösternkommentator Samir Abu Eid för att oavsiktligt avliva myten om sin egen och därmed statstelevisionens opartiskhet. Onekligen effektiv journalistik.
I allt som allt 14 korta videosnuttar utlagda på SVT:s hemsida svarar statstelevisionens nyutnämnde Mellanösternkommentator Samir Abu Eid på ett antal frågor om kriget i Gaza. Vad vill till exempel Hamas? Enligt Samir Abu Eid vill Hamas ha en permanent vapenvila; Hamas vill ha ett slut på kriget; Hamas vill att palestinska fångar i israeliska fängelser ska släppas i utbyte mot gisslan; Hamas vill att mycket mer humanitär hjälp ska komma in i Gaza; Hamas vill överleva som organisation i Gaza.
Vad vill Israel? Enligt Samir Abu Eid var Israels ursprungliga mål att få hem gisslan och krossa Hamas; numera vill Israel också ockupera Gaza; många inom regeringen vill bygga nya bosättningar i Gaza. Israel vill att människorna ska lämna Gaza, vilket innebär etnisk rensning, enligt Abu Eid.
Kontrasten mellan de två korta, filmade kommentarerna ifråga om ton och innehåll, är slående. Å ena sidan en maximalt välvillig och vilseledande beskrivning av terrorgruppen Hamas avsikter, å andra sidan en maximalt illvillig tolkning och likaledes vilseledande beskrivning av den israeliska regeringens position. Hamas framställs som resonabelt, Israel som oresonligt. Det är så public service – Sveriges Radio och Sveriges Television – arbetar. Sällan eller aldrig med medvetna lögner, desto oftare genom vinklingar och ett ensidigt urval av för ändamålet passande uppgifter. Gasljusjournalistik.
Abu Eid förtiger Hamas verkliga mål om vilket det inte råder någon tvekan, men drar långtgående slutsatser om vad Israel egentligen vill åstadkomma, spekulationer som vilar på tolkningar av olika uttalanden från israeliskt håll.
Abu Eid beskriver möjligen Hamas kortsiktiga mål – i praktiken att kunna återta kontrollen över Gaza. Men Hamas har andra mål, eller snarare ett annat mål. Hamas egentliga mål, denna dödskults slutliga, allt annat överordnade mål, är att utplåna staten Israel. Hamas ledare har lovat att upprepa massakern den 7 oktober om och om igen till dess att målet är uppnått.
När det gäller Israels mål har den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu bland annat sagt att Israels avsikt är avlägsna Hamas från makten för att sedan ”lämna över området till ett styre som inte är Hamas eller någon som förespråkar att Israel ska förgöras”. Detta hade Abu Eid kunnat berätta, men han väljer att inte göra det. Det är medvetet, inte en slump.
Läs även: Skogkär: Gasljusjournalistik i statstelevisionen
Samir Abu Eid har varit Sveriges Televisions Mellanösternkorrespondent i flera omgångar, senast sedan 2021. Hyllad. Prisbelönt. Förra året utnämndes han till hedersdoktor vid Lunds universitet. ”I ett samhälle där den politiska polariseringen ökar och där mycket desinformation och vinklade nyheter cirkulerar hjälper Samir Abu Eid SVT:s publik att förstå konfliktdynamiker och fredsprocesser och stora skeendena i världspolitiken”, löd motiveringen. Att universitetet tydligen uppfattar hans insatser som en motvikt till desinformation och vinklade nyheter framstår som oavsiktligt ironiskt – om inte komiskt.
Abu Eid har palestinskt påbrå, med en palestinsk far som flydde tillsammans med sin familj till Jordanien 1948, i samband med att arméer från fem arabstater – Egypten, Syrien, Transjordanien, Libanon och Irak – angrep den då nyligen utropade staten Israel. Abu Eid är svenskpalestinier. Svensk och palestinier. Det vore närmast omänskligt om han inte medvetet eller omedvetet påverkades av detta i sin rapportering.
Men tydligen ser de ansvariga på Sveriges Television inget problematiskt i att han med denna bakgrund bevakar och numera kommenterar världens kanske mest polariserande, infekterade och känslofyllda konflikt.
Det framstår som högst osannolikt att Sveriges Radio eller Sveriges Television skulle ge någon med en förälder född och uppvuxen i Ryssland ansvaret att bevaka och kommentera kriget i Ukraina. Det framstår i dag som otänkbart att någon med en judisk förälder född och uppvuxen i Israel skulle utses till Mellanösternkorrespondent eller Mellanösternkommentator i SVT. Och om det otänkbara trots allt hade inträffat, gissa om det skulle ha tagit hus i helsicke i det propalestinska lägret. Men när det i public service dyker upp allt fler journalister som av namnen att döma har rötter i den arabvärld som i över hundra år gjort uppror mot alla planer på en judisk stat i Mellanöstern, så förblir det en icke-fråga. På samma sätt förblir det en icke-fråga när public service rutinartat använder sig av palestinier i Gaza som sina ögon, öron och rapportörer.
Att det är Abu Eids palestinska bakgrund som gör att han rapporterar som han gör är naturligtvis omöjligt att veta, även om det ligger nära till hands att tro det. Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén visar med all önskvärd tydlighet att det inte behövs den formen av personliga band för att bli en diskret aktivist – fast inte alltid så diskret – för den palestinska saken.
