Under femton års tid tycks en fram till förra hösten helt okänd man i Gaza ha haft en nyckelroll i Sveriges Radios rapportering från området – som fixare, översättare, producent och journalist på plats.
Det är ett på en gång gripande och hemskt vittnesmål Sveriges Radios mångåriga Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén återberättar i dokumentären Vår man i krigets Gaza – Sami Abu Salem:
“Jag minns att jag hörde en smäll, sedan var det som att åka ner i en hiss och när jag vaknade upp ur medvetslösheten grävde jag mig upp ur rasmassorna. Då såg jag en arm som jag trodde tillhörde något av mina syskon, så jag började dra. Jag drog och drog – men armen lossnade. Den satt inte fast i någon kropp. Man såg benet inuti. Och det sprutade blod, säger tioåringen.”
Gripande och hemskt. Men är det sant? För hur skulle blod kunna spruta från en avsliten arm långt efter att den skiljts från kroppen? Och om inte den detaljen i berättelsen är sann, hur är det då med resten? Och med sanningshalten i övriga inslag inifrån Gaza?
Uddén har själv inte träffat tioåringen, vars berättelse hon återger. Pojken har intervjuats av Ekots man i Gaza, Sami Abu Salem, radiodokumentärens huvudperson. Han var fram till förra året en för radiolyssnarna totalt okänd person som, visar det sig sig nu, under femton års tid tycks ha haft en nyckelroll i Ekots Mellanösternrapportering, som redaktionens fixare i Gaza, som översättare, producent och journalist på plats – allt enligt Uddén.
Under det pågående kriget har Abu Salem spelat in reportage och intervjuer som han sedan skickat i röstmeddelanden till Uddén. Hon har i sin tur bearbetat dem till inslag i Sveriges Radio och därmed försett den med public service trovärdighetsstämpel.
En lite okonventionell redaktionell arbetsmetod att på detta sätt lägga ut bevakningen av världens kanske ideologiskt mest infekterade konflikt på entreprenad, en konflikt som vad gäller propagandans och desinformationens omfattning saknar motstycke.
Läs även: Skogkär: Den enkla förklaringen till att vänstern älskar public service
När Uddén nyligen var värd för Sommar i P1 beskrev hon hur journalistens uppdrag, en väsentlig del av det, är att ständigt tvivla:
“Tvivla på det folk berättar för oss som sanningar, tvivla på vad vi själva ser och hör, tvivla på videoklipp och bilder som folk skickar till oss.”
Men inget som förmedlas av Sami Abu Salem skulle väcka tvivel hos Uddén.
“Jag vet att jag kan lita på honom. Han går inte någon annans ärenden och då vet jag att det som förmedlas via Sami det är inte färgat av Hamas eller av någon annan grupp eller av Israel”, fastslog Uddén i Nyhetsmorgon i TV 4 i samband med att dokumentären premiärsändes.
Men kanske går Abu Salem sina egna ärenden? Den som tagit del av hans inlägg i sociala medier kan slås av den tanken. Och nog vore det en närmast övermänsklig bedrift att som palestinier i Gaza, själv drabbad av detta krig där han sett egna släktingar dödas, förhålla sig kyligt analytisk och neutral.
Trovärdighet och opartiskhet är grunden i vår journalistik, lyder Sveriges Radios programförklaring, och i Nyhetsmorgon beskrev sig Uddén som just opartisk.
“Jag är opartisk, jag är oberoende och jag behöver inte ta hänsyn till olika agendor utan jag ska berätta det jag ser.”
Uddéns syn på begreppet opartiskhet är knappast konsekvent – möjligen konsekvent vacklande.
En gång i tiden fnös Uddén åt konceptet opartiskhet som sådant. Hösten 2004 sattes hon i karantän av sin arbetsgivare i två veckor under den amerikanska valrörelsens slutspurt – som hon själv var satt att bevaka. Detta efter att i en debatt i P1-morgon ha svarat ”ja, det är klart” på frågan om hon fick sitta i Sveriges Radio och tycka att demokraternas kandidat John Kerry är bättre än republikanernas George W Bush. Men det tyckte alltså inte hennes arbetsgivare.
Året därpå, i samband med den danska karikatyrkrisen, kallade Uddén teckningarna i Jyllands-Posten “vulgära och rasistiska”, och jämförde dem med “nidbilder av dvärgar och blinda”. Intervjuad samma år i tidskriften Ordfront, i en starkt ifrågasatt artikel rubricerad “Så styr Israels regim svenska medier”, förklarade hon att “för att kunna beskriva konflikten [mellan Israel och palestinierna] ärligt måste man ta part med den svagare sidan”. Och att Uddén med den “svagare sidan” avsåg palestinierna gick inte att ta fel på.
Journalister som inte tar ställning utan istället låter två motparter föra fram sina respektive argument har inget med opartiskhet att göra, det är snarare “ryggradslös lättja eller inkompetens”, fastslog Uddén med emfas i sitt sommarprogram. Journalistens uppgift, förklarade hon, är istället att “granska, verifiera och vara tillräckligt påläst för att kunna beskylla en debattör för lögn när det är befogat” – med andra ord att i alla lägen vara den som vet bäst. Det är onekligen att ha höga tankar om den egna yrkeskårens förmåga. Ändå är denna smått grandiosa självbild inte direkt ovanlig i journalistkretsar. Det är också att ha låga tankar om lyssnarna, som antas vara oförmögna att dra egna rimliga slutsatser av de argument som framförs, inte kapabla att genomskåda lögner utan att ledas vid handen av en journalist.
Vi talar då om samma journalistkår som under mer än tio års tid beskrev uppenbart vuxna asylsökande som ensamkommande barn. För att bara ta ett exempel.
I samma program kallade Uddén Israels krigföring i Gaza för “slakt”, ett ordval som kan kallas mycket, men knappast opartiskt.
Men det hon sade om vikten av att vara en ständig tvivlare är något alla bör tänka på. Inte minst de som tar del av statsmedias och Cecilia Uddéns rapportering.
