Att svenska gängkriminella mot betalning börjat begå grova våldsbrott i Danmark har blivit sensommarens stora inrikespolitiska nyhetsföljetong. Att de som misstänks för flera av de grövsta brotten dessutom är minderåriga bidrar till att frågan fått sådan uppmärksamhet.

På onsdagen besökte justitieminister Gunnar Strömmer (M) och rikspolischef Petra Lundh Köpenhamn för att med sina motsvarigheter på andra sidan Sundet diskutera problemen med den svenska exporten av barnsoldater till Danmark.

Det övergripande budskapet på pressträffen efter mötet var att ett redan gott och välutvecklat samarbete mellan Sverige och Danmark, polisiärt såväl som politiskt, nu ska bli ännu bättre, ännu tätare. De båda justitieministrarna, Strömmer och Danmarks Peter Hummelgaard (S), ser framför sig gemensamma dansk-svenska tag på nordisk nivå och på EU-nivå för att komma åt den gängkriminalitet som i Sverige nått rent systemhotande nivåer.

Danmarks kriminalpolitik, invandrings- och integrationspolitik, som i decennier förhånades och förkastades av det svenska etablissemanget i dess olika skepnader, har plötsligt blivit en inspirationskälla och en modell att efterlikna. Det är sannerligen andra tider nu.

Danmark och övriga nordiska länder vill till varje pris undvika en utveckling som den svenska. Det är fullt förståeligt. Under årets sju första månader har 93 barn under 15 år förekommit som misstänkta i samband med utredningar angående mord, medhjälp till mord eller försök till mord, enligt den svenska åklagarmyndigheten. Det är mer än en tredubbling jämfört med motsvarande tidsperiod förra året.

Beställningar på grova brott, även mord, läggs ut i chattar på appar som WhatsApp, Telegram, Snapchat, Signal och TikTok. Det cirkulerar dödslistor där utpekade personer fått ett pris på sitt huvud.

Politiker och experter av olika slag famlar efter svar på hur denna utveckling ska förklaras och hur den kan vändas. Vad forskningen beträffar så tycks den dessvärre vara bättre på att slå fast vad som inte fungerar – vilket verkar vara det mesta – än att hitta metoder som faktiskt har effekt.

Sverige satsar sedan länge enorma resurser på förebyggande åtgärder mot kriminalitet, kanske mer än någon annan välfärdsstat. Det är säkert inte ett skyddsnät helt fritt från glipor, fast hur ett sådant skulle kunna vävas utan rent totalitära metoder är oklart.

Att problemet stavas brist på förebyggande åtgärder har ändå blivit en trosartikel, inte minst för Socialdemokraterna.

Det började redan i valrörelsen 2022. “För varje krona vi lägger på fler poliser ska minst en krona läggas på förebyggande arbete”, lovade Magdalena Andersson (S). Ett av förslagen gick ut på att punktmarkera unga som riskerar att fastna i allvarlig kriminalitet. Det har S hållit fast vid.

Läs även: Brinkemo: Våldet äter sig in i våra sinnen

Nu finns det väl få länder där det förebyggande arbetet redan är så utvecklat, få länder där barn redan punktmarkeras så intensivt som i Sverige.

Punktmarkeringen börjar redan före födelsen med mödrahälsovården, som har till uppgift att främja hälsan för såväl mamman som det barn hon väntar. Det fortsätter med barnhälsovården, vars uppdrag är att bidra till “barns hälsa och utveckling, förebygga ohälsa hos barn, samt tidigt identifiera och initiera åtgärder vid problem med barns hälsa, utveckling och uppväxtmiljö.”

Sedan följer förskolan. Den är visserligen frivillig, men närmare 90 procent av alla barn mellan ett och fem år går i förskola. En viktig uppgift för förskolan är att ge särskilt stöd åt barn som av fysiska, psykiska eller andra orsaker behöver det för sin utveckling.

Efter förskolan är det dags för förskoleklass, som blev obligatorisk från läsåret 2018/19. Från sju års ålder följer den likaledes obligatoriska grundskolan fram till det år då barnet fyller sexton. För barn mellan 6 och 13 så finns dessutom fritidshemmen, som står öppna före och efter skolan och under skolloven.

Efter grundskolan väntar gymnasiet. Omkring 85 procent av alla ungdomar börjar en gymnasieutbildning. Och för de ungdomar som av olika anledningar inte går på gymnasiet gäller det kommunala aktivitetsansvaret. Det innebär något förenklat att kommunerna är skyldiga att hålla koll på – i praktiken föra ett register – över alla under 20 som inte går en gymnasieutbildning eller motsvarande.

När barn som fortfarande går i grundskolan spårar ur så till den grad att de erbjuder sig att mörda mot betalning – och även utför dåden – är något allvarligt fel. Att det inte någonstans på vägen, från barnhälsovården till grundskolan, skulle märkas tydliga varningstecken när ett barn är på väg att hamna helt snett, framstår som totalt orimligt. Ändå ser det ut som det gör. Och att barn som begår grova våldsbrott redan varit föremål för omfattande insatser från samhällets sida är regel snarare än undantag. Det finns helt uppenbart begränsningar för vad som kan åstadkommas med social ingenjörskonst.

Läs även: Skogkär: Att gängvåldet skenar är inte ett olösligt mysterium