Hanteringen av skandalen där en Ekoreporter hade en relation med en man som utgör ett säkerhetshot, samtidigt som hon journalistiskt granskade hans ärende, uppvisar en naivitet utan motstycke. Och här finns dessvärre ett mönster.
Stiftelsen Doku avslöjade nyligen att en hel familj engagerat sig för att motbevisa Säpos utpekande av en man, som utgör ett islamistiskt säkerhetshot mot Sverige. En av familjemedlemmarna var Ekoreporter. Men trots den nära relationen med mannen, utgav hon sig för att göra en neutral journalistisk granskning av hans fall.
På bilder på Sveriges Radios hemsida, där reportagen ligger kvar, kan man se journalisten och mannen sitta knä mot knä under en intervju. Intimiteten är tydlig och man kan undra varför ingen i redaktionen reagerade redan då.
Nu är det inte enbart reportern som uppvisar en skriande naivitet när det kommer till islamistisk religiös övertygelse och säkerhetshot. Händelsen illustrerar den blåögdhet som under åratal genomsyrat beslutfattande, myndigheter och en avsevärd del av medierna. Terrorforskaren Magnus Ranstorp pekar i Bulletins Helgintervju (10/5) på att det har funnits en enorm beröringsångest angående frågor om de islamistiska och jihadistiska hoten.
Det går således dessvärre att skönja ett mönster av aningslöshet och så kallad bias i det inträffade. Och det finns andra exempel.
Läs också: Så dödades svenskmarockanske toppterroristen – angavs av IS-ledaren
När Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén år 2011 leende poserade på bild med två kvinnor i niqab, som sade sig förespråka stening, väckte det starka reaktioner. Att ingen i redaktionen reagerade på bilden innan den lades ut på SR:s hemsida är anmärkningsvärt.
Sverige har förlorat många år av arbete mot terror genom denna typ av offentlig förnekelse av problemen.
År 2009 rapporterade en SR-journalist, med somalisk bakgrund, att den religiösa terrororganisationen al-Shabaab rekryterade i Stockholmsförorter. Det dröjde inte länge förrän ett annat SR-program, Konflikt, gjorde ett reportage för att motbevisa och misstänkliggöra de allvarliga uppgifterna om jihadrekryteringen. Motreportaget var vad man idag skulle kalla fake news; det var nämligen alldeles sant att al-Shabaab rekryterade.
Sverige har förlorat många år av arbete mot terror genom denna typ av offentlig förnekelse av problemen.
Den undermåliga hanteringen från Sveriges Radios ledning i ärendet med Ekotreporten – ledningen verkar vare sig förstå allvaret eller att det inträffade har ett allmänintresse och inte är ett personalärende – får rättmätigt hård kritik. Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys, kräver nu en oberoende utredning där ”sakförhållandena måste klarläggas, fakta måste redovisas”. Det borde vara en självklarhet för public service att förstå att de inte ska utreda sig själva. Häpnadsväckande nog tycks man inte begripa det.
Public services roll är viktig, men i husen på Gärdet i Stockholm måste man begripa när det är skarpt läge. Så, skärp er, Sveriges Radio. Vädra ut, rensa upp och inse – det självklara – värdet av att andra granskar granskarna.
Läs också: ”Sveriges Radio har inte insett vidden av säkerhetshotet”
