Lyssnare som är kritiska till att Sveriges Radios tre Mellanösternkorrespondenter skrivit på det dubiösa Gaduppropet, där Israel i slingriga ordalag framställs som skyldigt till folkmord, är antingen ganska korkade – enligt Cecilia Uddén – eller sådana som redan är kritiska mot public service och har en förutfattad mening om kriget i Gaza – enligt Johan Mathias Sommarström.

Oavsett vilket är kritiken enligt Uddén, Sommarström och deras kollega Samar Hadrous inget att fästa vikt vid. Trions arrogans är slående, men så blir det förmodligen lätt för den som framlever sina dagar i en ideologisk bubbla.

Dessa uttalanden gjordes under en direktsändning från Kulturhuset i Stockholm på tisdagen med rubriken “Krig, svält och protester”.

Samtalet inleddes med frågor om uppropet. Det var uppenbart något de programansvariga såg som trist men nödvändigt med tanke på all uppståndelse som varit. Ingen av de tre ansåg att det finns någon risk för att de skulle uppfattas som partiska och att de tagit ställning mot Israel, genom att skriva på uppropet.

Men de som då pekat på att Hamas inte nämns i uppropet?

“Anledningen till att det inte står något om Hamas är att det inte är Hamas som släpper in journalister i Gaza. Det är Israel som släpper in eller hindrar journalister från att komma in i Gaza. Och de som har lyssnat på vår rapportering, på oss tre, vet ju mycket väl vad vi tycker om Hamas”, löd svaret från Uddén.

Uppropets krav, att cheferna för mediehusen i Sverige, övriga Europa och USA ska sätta press på Israel att låta journalister arbeta fritt och riskfritt i Gaza och kräva “genomgripande förbättrad pressfrihet av Israel” är nog så talande. Att hävda att den som skrivit under sådana formuleringar inte tagit ställning mot Israel framstår som skrattretande i all sin brist på logik och intellektuell hederlighet. Som om det skulle ha funnits pressfrihet i Gaza före 7 oktober. Som om journalister i Gaza skulle kunna rapportera fritt och kritiskt om Hamas utan att riskera att misshandlas, torteras eller rentav dödas.

Trion fick dessvärre inga frågor om det för deras argumentation aningen besvärande faktum att Sveriges Television – liksom Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – gjort en helt annan bedömning och bestämt att medarbetare som skrivit under uppropet inte får bevaka den pågående konflikten.

Läs även: Skogkär: Sveriges Radio betraktar lyssnarna som idioter

Det mest intressanta med programmet är dock att det än en gång illustrerar hur snedvriden Sveriges Radios bevakning är – av Mellanösternkonflikten i allmänhet och kriget i Gaza i synnerhet.

I denna berättelse är det Israel som är problemet, roten till det onda, inte den islamistiska dödskulten Hamas. Utgångspunkten är hela tiden vad Israel och dess regering gör och varför. Det är Israel som driver kriget vidare, det är Israel som bär ansvaret för allt som sker eller inte sker. Hamas och palestinierna utgör på sin höjd statister, figuranter.

Undantaget som bekräftar regeln är när Uddén berättar att Hamas föreslagit att tio av de tjugo gisslantagna israelerna som fortfarande är vid liv ska släppas “i en första fas och sex veckors vapenvila i utbyte mot palestinska fångar”. Men kriget kommer att fortsätta, siar Uddén med hänvisning till “många experter i Israel“, eftersom Benjamin Netanyahu, den israeliske premiärministern, inte vill ha någon vapenvila i det här läget, framför allt inte om inte hela gisslan släpps. Netanyahu sitter dessutom i en rävsax, fortsätter Uddén, “med en regering som inget annat hellre vill än att fortsätta kriget”.

Uddén, Sommarström och Hadrous berättar sedan med entusiasm om hur folket i Israel håller på att resa sig mot regeringen Netanyahu. Människor vill ha ett slut på kriget och de vill – vilket enligt trion är något helt nytt – se ett slut på dödandet i Gaza. Israeler som vill att regeringen ska avsluta kriget lyfts fram som förebilder, som otroligt modiga och starka. Inte minst mammorna till dem som togs som gisslan den 7 oktober.

Kanske känner Uddén nu att samtalet är på väg att ge en alltför positiv bild av stämningarna i Israel. Hon inflikar därför att opinionsmätningar visat att 80 procent av israelerna inte alls bryr sig om ifall människor svälter ihjäl i Gaza, något Uddén vill “poängtera”. Om opinionen på den andra sidan har Uddén däremot inget att säga. En opartisk Mellanösternkorrespondent kunde – för balansens skull – ha påpekat att 59 procent av palestinierna anser att Hamas gjorde rätt som invaderade södra Israel den 7 oktober. En opartisk Mellanösternkorrespondent kunde ha pekat på att 87 procent av palestinierna inte tror att Hamas begick de mord, våldtäkter och andra brutala övergrepp mot civila israeler som terrorgruppen själva förevigade på video. Men om sådana fakta tiger Uddén, Sommarström och Hadrous.

En annan sak som Uddén poängterar är att “Israels president Isaac Herzog i början, strax efter 7 oktober, sa att det finns inga oskyldiga i Gaza, alla tillhör Hamas”. Det går att hitta rader med blodisande uttalanden av diverse Hamasledare om Israel och om judar. Men det är inte något Uddén – eller för den delen Sommarström och Hadrous – vill delge lyssnarna.

Varför vägrar Hamas att släppa hela gisslan? Varför väljer Hamas inte att kapitulera? Om det nu pågår ett folkmord, varför väljer då den sida som påstås vara utsatt för detta folkmord att fortsätta kriget? Vad vill Hamas uppnå? Hur resonerar ledningen för Hamas?

Dessa och liknande frågor borde vara högst relevanta för en redaktion som vill att lyssnarna ska förstå konfliktens orsaker och utveckling. Men de ställs aldrig. Naturligtvis.

Enligt Sveriges Radios avtal med staten ska sändningsrätten “utövas opartiskt och sakligt”. Uddén, Sommarström och Hadrous svarar med ett kollektivt styvt långfinger.

Den ytterst ansvariga för att detta haveri får fortgå är radions vd Cilla Benkö. Om bolagets styrelse vill återupprätta Sveriges Radios trovärdighet bör hon omgående bytas ut mot någon som faktiskt har viljan och förmågan att se till att avtalet med staten följs.

Och på vägen ut får Benkö gärna ta Ekotchefen Klas Wolf-Watz med sig.

Läs även: Skogkär: För Sveriges Radio är Anderssons lögner en lustig anekdot