I onsdags förra veckan var Sveriges Radios Cecilia Uddén inbjuden att tala på ett frukostmöte i Ystad. I Ystads Allehanda beskrevs hennes framträdande på följande sätt:

“Mellanösternkorrespondenten förklarar att hon är journalist och således är det inte hennes jobb att vara opinionsbildare. Sen följer en timme där hon återger egna erfarenheter och vittnesmål från palestinier och judar hon träffat. Hon citerar granskningar från stora internationella mediehus, men även utsagor från den israeliska regeringen. Hon säger aldrig rakt ut att det är ett pågående folkmord världen bevittnar i realtid – det behöver hon inte.”

Nej, vad Uddén anser om Israel och om konflikten i Gaza råder det ingen tvekan om. Hon behöver inte säga något rakt ut. Uddén avslöjade inget som inte redan var uppenbart när hon i likhet med en annan Mellanösternkorrespondent, Johan Mathias Sommarström, och ytterligare ett tjugotal medarbetare vid Sveriges Radio skrev under Magda Gads omtalade upprop mot Israel.

Att skriva under politiska upprop strider mot kravet på opartiskhet i Sveriges Radios sändningstillstånd, den opartiskhet SR beskriver som själva grunden för verksamhetens “trovärdighet”.

I Sveriges Radios medarbetarhandbok står följande att läsa:

“Medarbetare som i offentliga sammanhang har tagit ställning i en fråga får inte delta i bevakningen av den i sitt arbete. Detta gäller även om ställningstagandet skett utanför arbetstid och i privatlivet.”

Det är en tydlig skrivning som inte lämnar utrymme för diskussion.

Ändå har Sveriges Radios ledning kommit fram till att de som skrivit under uppropet, Uddén, Sommarström och övriga, kan fortsätta att rapportera om kriget i Gaza som om inget hänt.

Intervjuad i P1-morgon i måndags ville Ekot-chefen Klas Wolf-Watz få det till att det enda som betyder något i uppropet är de avslutande kraven på pressfrihet.

“Det ser jag som en okontroversiell fråga att driva för en reporter eller medarbetare på Sveriges Radio och Ekot. Och därför påverkas inte trovärdigheten av detta och därför kan de fortsätta att bevaka frågan.”

Att lyssna till Wolf-Watz är som att lyssna till Klumpedumpe i Lewis Carrolls bok Alice i Spegellandet:

“När jag använder ett ord så betyder det just det jag vill att det ska betyda – varken mer eller mindre.”

De som satt sina namn under uppropet har gett sitt stöd till uppropet i sin helhet. De har skrivit under formuleringar om att Israel utsätter civilbefolkningen i Gaza för oerhörda krigsbrott. De har skrivit under på att svenska medier genom undermålig rapportering har bidragit till att legitimera det som de flesta experter – påstår uppropets initiativtagare – beskriver som ett pågående folkmord. De har skrivit under på att internationella medier i det tysta medverkar till ett folkmord i Gaza på samma sätt som de en gång medverkade till folkmordet i Rwanda. Det är långtgående påståenden och anklagelser.

Denna inledande beskrivning utgör grunden för de krav som avslutningsvis framförs i uppropet, bland annat om att utländska journalister ska släppas in i Gaza. Kraven följer på och motiveras av denna verklighetsbeskrivning. Det ena kan inte separeras från det andra.

Det är svårt att dra någon annan slutsats än att ledningen för Sveriges Radio betraktar lyssnarna som idioter.

Läs även: Skogkär: Vänstern och public service håller varandra om ryggen

Det är för övrigt inte Wolf-Watz som avgör frågan om Sveriges Radios trovärdighet. Det gör lyssnarna.

Enligt Medieakademins Förtroendebarometer finns ett klart och tydligt samband mellan människors förtroende för regeringen och deras partisympatier. De som röstat på Tidöpartierna litar mer på regeringen än de som röstat på de rödgröna. Inget konstigt med det. Men sambandet mellan partisympatier och förtroendet för SVT respektive SR är lika tydligt. Faktum är att av olika samhällsinstitutioner i mätningen så är det bara för de politiska partierna som sambandet mellan förtroende och partisympatier är starkare än för SVT och SR.

Mycket riktigt visar Förtroendebarometern också att personer som själva placerar sig politiskt till höger har avsevärt lägre förtroende för SVT och SR än personer som står till vänster politiskt. För Sveriges Radio skiljer det så mycket som 48 procentenheter i förtroende beroende på om personen står klart till höger eller klart till vänster, för SVT 54 procentenheter.

Ledningen för SR liksom alla public service idoga försvarare hänvisar ständigt till de höga förtroendesiffrorna för SR och SVT. Och de är jämförelsevis höga. Enligt den senaste mätningen från SOM-institutet vid Göteborgs universitet har 73 procent mycket stort eller ganska stort förtroende för SVT och 71 procent för SR. Andelen som har mycket stort förtroende är 34 respektive 39 procent.

Ett annat sätt att se på siffrorna är att två av tre i bästa fall har “ganska högt förtroende” för SR och SVT.

Men vad säger dessa siffror egentligen? De allra flesta som tar del av public service utbud när det gäller nyhets- och samhällsprogram är på sin höjd allmänt politiskt intresserade. De skulle aldrig få för sig att kontrollera om de nyheter som SR och SVT serverar är korrekta eller om viktiga fakta utelämnas. De trålar inte genom sociala medier och alternativmedier för att dubbelkolla att public service inte för dem bakom ljuset. De har andra prioriteringar i livet, andra saker de hellre ägnar sin lediga tid åt.

Och övriga etablissemangsmedia serverar med få undantag samma nyheter med samma inramning och samma vinklar som public service.

De flesta nyhetskonsumenter lever i denna informationsbubbla. Den som inte vet vad som finns utanför bubblan vet inte heller vad han eller hon hålls okunnig om.

Läs även: Skogkär: Det är till vänster SVT och SR söker sina sanningar