På myndigheter runt om i landet finns ett växande, hemligt nätverk av klimataktivister. Nätverket bildades 2023 och består i dagsläget av ett sextiotal medlemmar, uppger Dagens Nyheter.

Reportaget är säkert tänkt att uppfattas som ett viktigt avslöjande men ingen kan väl vara överraskad på riktigt? För att låna en klassisk replik ur filmen Fight Club:

“Jag är Jacks totala brist på förvåning.”

Medlemmarna i nätverket är djupt missnöjda med att de myndigheter de jobbar på inte är tillräckligt radikala och drivande i klimatfrågor. De är “alla frustrerade över att deras arbetsgivare och övriga offentliga Sverige inte gör mer”.

De är också frustrerade över att de känner sig tvingade att verka i det fördolda. De kämpar ju bara för en god sak, för mänsklighetens framtid. Eller som en av de anonyma tjänstemännen formulerar det: för att deras “barn och barnbarn ska ha en planet som säkert går att leva på”.

Flera av nätverkets medlemmar har deltagit i aktioner anordnade av klimatsekter som Extinction Rebellion och Återställ våtmarker. Den senare nådde som bekant nya nivåer av idioti på onsdagen när två aktivister tog sig ombord på Regalskeppet Vasa och surrade sig vid masten, i totalt förakt för vilka skador det kan orsaka på ett fartyg vars trä är oerhört skört.

Extinction Rebellion och Återställ våtmarker är, givetvis, vänsterradikala organisationer som arbetar med civil olydnad – det vill säga aktioner som går ut på att medvetet bryta mot lagar och bestämmelser som medlemmarna ogillar. Detta bygger i sin tur på en övertygelse om att man själv sitter inne med sanningen och står för den högre och enda rätta moralen.

En central fråga som egentligen inte får något svar i reportaget, eller möjligen ett tvetydigt svar, är om allmänheten ska vara oroad för att de som myndighetsanställda inte agerar opartiskt eller rentav kan utgöra en säkerhetsrisk.

“Att lyfta att vi ska agera mer efter vad vetenskapen säger borde inte någon kunna se som partiskt. Vad är man då partisk för? Barnens framtid?”, kontrar en av medlemmarna i det hemliga nätverket.

Det är ett svar som är talande för hur klimataktivister ser sig själva – som en upplyst elit som agerar på vetenskaplig grund. Hur skulle de kunna undgå att påverkas i sin myndighetsutövning när de själva är helt övertygade om att mänsklighetens framtid står på spel?

Men det är inte FN:s klimatpanel IPCC – eller snarare aktivisternas tolkning av IPCC:s rapporter – som avgör hur svenska myndigheter ska agera och vilka beslut de ska fatta.

Läs även: Skogkär: Allt är klimatförändringar

Riktlinjer för myndighetsutövning finns i den statliga värdegrunden. Denna vilar på sex principer eller pelare: demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt samt effektivitet och service.

All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Det är folkets vilja uttryckt i fria val som riksdag, regering och slutligen myndigheterna har att förvalta och verkställa.

Statliga och kommunala tjänstemän har samma medborgerliga fri- och rättigheter som alla andra: åsiktsfrihet, yttrandefrihet och att rätt engagera sig politiskt. Men det finns en tydlig gräns: vad de inte har rätt till är att låta egna övertygelser påverka deras tjänsteutövning.

Att tillämpa lagar och regler kräver så gott som alltid tolkning. Få fall är solklara. Att skapa en regel som ger tydliga svar i varje upptänkligt enskilt fall är en omöjlighet – det kommer alltid att uppstå gråzoner där omdömet hos den som ska tillämpa regeln spelar en betydande roll. Det ger utrymme för aktivism.

Är det bara en slump att svenska myndigheter tycks ha gjort det till en nationalsport att övertolka olika EU-direktiv till förfång för viktiga ekonomiska intressen?

Ett exempel är artskyddsförordningen där Skogsstyrelsen kom fram till att alla vilda fåglar i skogen är att betrakta som fridlysta. Skogsägare förväntades vid avverkning ta hänsyn till alla fåglar ända ner på individnivå, så att de inte riskerade att “påverkas på ett sätt som strider mot lagen”.

Och hur var det med beslutet som höll på att sätta stopp för den samhällsviktiga cementproduktionen på Gotand, där ett förslag om att bilda ett nytt naturvårdsreservat som skulle omfatta stora delar av Cementas framtida kalktäkt skrevs av en aktiv miljöpartist?

Några enkla lösningar på problemet finns inte. Men tjänstemän som är med i organisationer som Extinction Rebellion har rimligen diskvalificerat sig själva från säkerhetsklassade tjänster med betydelse för samhällets vitala funktioner. Steget från civil olydnad till sabotage kan vara kort för den som är övertygad om att mänsklighetens framtid står på spel.

I första hand är det myndigheternas ledning som har ett ansvar att se till att de anställdas privata åsikter inte påverkar verksamheten och beslutsfattandet. Men det krävs också vaksammare ögon och hårdare nypor från regeringens sida i fråga om hur generaldirektörerna sköter sina respektive fögderier.

Det är tydligt att frågan om tjänstemannaaktivism behöver tas på större allvar. Det handlar om allmänhetens förtroende för samhällets grundläggande funktioner och institutioner. Detta förtroende är tillräckligt sargat som det är.

Läs även: Skogkär: Det klimatvänliga luftslottet