Det är apokalyptiska bilder som kommer från spanska Valencia med omnejd efter de våldsamma skyfallen där. Gator och vägar förvandlade till kanaler, där bilar driver bort likt båtar som slitit sig från sina förtöjningar. Broar och hus som spolats bort av vattenmassorna. Över 150 människor har hittats döda men många saknas fortfarande så siffran lär stiga.

Frågan är om regnet ens hann börja avta innan medierna började spekulera om katastrofen var en följd av klimatförändringar. Varje oväder, i stort sett varje väderfenomen, allt som avviker från medelvärdet, förklaras numera med klimatförändringar vilka i sin tur förklaras med växthuseffekten.

“Vi kommer också se fler och värre väderkatastrofer de kommande åren och decennierna”, slog DN:s klimatreporter fast i en analys på onsdagen.

Det hävdas att forskarvärlden är enig – vilket inte är sant. Men den minoritet som har en avvikande uppfattning kommer inte till tals, utom möjligen för att ledas fram till skampålen som kättare. Eller klimatförnekare, som är den i sammanhanget vedertagna benämningen. Det som i normala vetenskapliga sammanhang ses som en dygd, ifrågasättandet, är här en dödssynd. Genom att göra klimatförändringarna till en fråga om mänsklighetens överlevnad blir alla som yttrar en avvikande mening också ett hot mot mänskligheten.

Det hävdas att forskning – och för den delen även journalistik – kräver ett kritiskt förhållningssätt. Men när det gäller klimatet framstår påfallande många forskare och journalister som missionärer och aktivister.

Nyligen friade Stockholms tingsrätt en klimatforskare som åtalats i samband med en vägblockad. Enligt rätten hade mannen i egenskap av forskare ”en särskild roll och därmed ett moraliskt och yrkesmässigt ansvar att agera”.

Men forskare som driver sin aktivism så långt att de bryter mot lagen undergräver också den egna och forskarsamhällets trovärdighet.

Forskaraktivisternas larm sprids vidare av journalistaktivister. Tingsrättens formulering är vid närmare eftertanke ytterst träffande. Det är så dessa grupper ser på sig själva, de anser sig ha en särskild roll, särskild insikt och ett moraliskt och yrkesmässigt ansvar att handla.

Ett i svenska medier ofta åberopat forskarnätverk är World Weather Attribution, WWA, som ägnar sig åt att snabbutreda om ett extremt väderfenomen har orsakats av klimatförändringar. Vilket WWA påfallande ofta anser sig kunna fastslå. Om detta även gäller översvämningskatastrofen i Spanien återstår att se, men bland annat SVT rapporterar med hänvisning till WWA att extremväder orsakade av klimatförändringar – som cykloner, torka och värmeböljor – de senaste tjugo åren har krävt över 570 000 liv.

Wikipedia brukar betraktas som en inte helt tillförlitlig källa, men där finns hur som helst en sammanställning över de dödligaste tropiska cyklonerna genom historien. Enligt denna lista omkom 166 543 personer i samband med tretton cykloner från millennieskiftet till och med år 2019. Under motsvarande tjugoårsperiod på 1900-talet krävde åtta cykloner 304 000 liv. Cykloner tycks ha blivit frekventare men inte dödligare, tvärtom.

Enligt en opinionsmätning genomförd 2021 är Sverige det EU-land där befolkningen är i särklass mest oroad över klimatförändringarna. Här svarade 43 procent att klimatförändringar är det enskilt största hotet som världen står inför. Mer än dubbelt så stor andel som EU-genomsnittet, 18 procent. En studie av ett eventuellt samband med hur stort utrymme medierna i respektive medlemsland ger larmrapporter om klimatförändringar skulle vara intressant att ta del av.

Läs även: Skogkär: Det klimatvänliga luftslottet

På SVT Play finns sedan ett par dagar en “vetenskapsserie” med den onekligen tidstypiska och kittlande titeln Din guide till jordens undergång, där “Valter Skarsgård tar hjälp av svenska och internationella forskare för att förstå hoten mot mänskligheten”. Kärnvapenkrig, artificiell intelligens, den stora kometen eller klimatförändringar verkar vara alternativen i denna domedagssbingo.

För ett par dagar sedan dök en favorit upp i repris: Golfströmmen.

“I ett öppet brev skriver 48 forskare till Nordens regeringar att risken för att Golfströmmen kollapsar kraftigt har underskattats”, varnar DN:s alerte klimatreporter.

En av de 48 är klimatforskningens egen Dr Doom, Johan Rockström.

“Det är anmärkningsvärt att politiska ledare i Skandinavien inte tar detta på allvar”, menar han.

Den som fått en krona varje gång det varnats för Golfströmmens kollaps hade förmodligen hunnit samla på sig en smärre förmögenhet vid det här laget. Men visst, allt kan hända, inget kan uteslutas. Imorgon kommer kanske anfallet från världsrymden.

Vad innebär det då enligt forskarna att ta hotet på allvar? Vilka åtgärder krävs här och nu?

Det mest konkreta förslaget från de 48 är att de nordiska länderna ska utnyttja sin starka internationella ställning för att övertyga andra länder om hur viktigt det är att snabbast möjligt minska utsläppen.

Okej. Att lyssna till forskningen är ibland som att lyssna till en hackande skiva.

Klimatet förändras. Och det tycks onekligen vara så att åtminstone vissa extrema väderfenomen blivit vanligare. Men det möter människan bäst genom sin viktigaste egenskap: förmågan till anpassning. Men anpassning – exempelvis av städer och infrastruktur till ett förändrat klimat – kräver ekonomiska resurser. Och de ekonomiska resurserna kommer aldrig att finnas där om en grön omställning i enlighet med klimatrörelsens tillväxtfientliga agenda genomförs.

Den snabba avveckling av all produktion beroende av fossila bränslen som de renläriga aktivisterna vill se är ett recept för en ekonomisk katastrof. En sådan katastrof är det högst reella hot alla mer eller mindre fantasifulla klimathot måste vägas mot.

Läs även: Skogkär: Verklighetsförnekarna låtsas att Sverige kan rädda klimatet