Den gröna omställningen påminner allt mer om ett grönt luftslott. Ett otroligt påkostat sådant. Miljarderna rullar. Med hänvisning till en snabbt annalkande klimatkatastrof ger sig politiker i kast med det ena stolleprovet efter det andra. Beslut fattas utan ordentliga analyser av konsekvenserna och reformer som riskerar att få orimliga följder genomdrivs.

Ett litet men talande exempel är den svenska satsningen på gradvis utökad reduktionsplikt som var på väg att driva upp bensin- och dieselpriserna till för hushåll och företag ohanterliga nivåer innan den stoppades av regeringen Kristersson.

Ekonomiskt hårt pressade bönder runt om i EU tippar gödsel på gator och torg och blockerar motorvägar och stadskärnor med sina traktorer i protest mot den förda politiken som de menar riskerar att slå ut hela näringen. Böndernas ilska har gjort visst intryck. I det förslag till klimatmål för 2040 som EU-kommissionen offentliggjorde på tisdagen ströks en passus om att jordbrukets utsläpp måste minska med 30 procent till 2040, uppger nyhetssajten Politico. Ett tidigare förslag om att halvera mängden bekämpningsmedel i jordbruket till år 2030 dras tillbaka, meddelades det också på tisdagen.

Jordbrukssubventioner har i alla tider varit ett trätoämne för EU och föregångaren EG. Men var ska maten komma ifrån om stora delar av livsmedelsproduktionen slås ut på grund av de kostnadsökningar som följer i klimatpolitikens spår? EU behöver arbeta för att trygga livsmedelsförsörjningen. Istället leder den nuvarande politiken till att unionen görs beroende av import från andra länder och världsdelar. Politikerna kan väl inte redan ha glömt hur det slutade när Tyskland med flera länder gjorde sig beroende av rysk naturgas och olja? Men där klimatpaniken går in tycks vettet i många fall gå ut.

Det tidigare nämnda förslaget från EU-kommissionen innebär att klimatutsläppen inom unionen ska minska med 90 procent – räknat från 1990 – fram till år 2040. För att klara den radikala utsläppsreduktionen ska EU satsa på infångning och lagring av koldioxid i stor skala, så kallad CCS-teknik. Enligt kommissionen måste lagringskapaciteten för koldioxid då öka från 50 miljoner ton årligen år 2030 till 280 miljoner ton år 2040. Om det är möjligt vet nog ingen. Miljöpartiets EU-parlamentariker Pär Holmgren kallar det “tekniska science fiction-lösningar” – någon gång hittar även en blind höna ett korn.

“Att inte göra något kommer att leda till ännu större kostnader”, varnar unionens klimatkommissionär Wopke Hoekstra.

Argumentet är välbekant men inte nödvändigtvis övertygande. För om det som görs nu är fel saker, vad blir då priset?

Läs även: Skogkär: Klimatmålen är inte givna av Gud

På tal om det har den rödgröna regeringen i Tyskland enats om att investera 16 miljarder euro i nya naturgaseldade kraftverk för att säkra en stabil energiförsörjning, ett allt mer akut problem i takt med utbyggnaden av opålitlig vind- och solenergi. Kraftverken ska sedan, någon gång mellan 2035 och 2040, ställas om för att istället eldas med vätgas. Om det verkligen blir så lär framtiden utvisa.

Det var i april förra året som Tyskland tog landets tre återstående kärnkraftsreaktorer ur drift. Hellre avveckla fossilfri energiproduktion än den kolkraft landet fortfarande är beroende av. Under tredje kvartalet förra året svarade kolkraft för 23,9 procent av landets elproduktion, medan 12,3 procent av elen kom från naturgas.

Noterbart är att den tyska elproduktionen under detta kvartal var 20,3 procent lägre än motsvarande kvartal 2022. Orsaken är framför allt minskad efterfrågan på el till följd av den ekonomiska nedgången som i sin tur beror på ökade energikostnader. Under 2023 ska den tyska industrins kostnader för energi ha legat 40 procent över kostnaderna 2021, före det ryska anfallskriget mot Ukraina.

Enligt en undersökning av den tyska industri- och handelskammaren, DIHK, har en tredjedel av landets industriföretag börjat flytta eller förbereda flytt av tillverkning utomlands, eller dragit ner på produktionen.

Över hälften av företagen bedömer att energiomställningen haft en mycket negativ eller negativ inverkan på deras verksamhet. Tyskland riskerar att avskaffa sig självt som ledande industrination. Riklig och säker tillgång på energi till låga och stabila priser är en förutsättning för tillväxt och välstånd. Allt detta äventyras nu.

I en intervju nyligen med den tyska tidningen Handelsblatt kallar Fatih Birol, chef för International Energy Agency, den tyska kärnkraftsavvecklingen för “ett historiskt misstag”. Och apropå vätgashajpen konstaterar han att endast sju procent av de globala vätgasprojekten kommer att stå klara till år 2030, att kostnaderna kommer att vara mycket höga och att det fortfarande är helt oklart var efterfrågan på denna vätgas finns.

Läs även: Skogkär: Grönt stål ett svart hål

Vätgas spelar också en avgörande roll i den svenska mångmiljardsatsningen på grönt, fossilfritt stål, Hybrit, som ännu så länge rullar vidare i oförminskad takt.

Historikern Johan Gärdebo och ekonomen Christian Sandström jämför satsningen på fossilfritt stål med 1970-talets subventionskapplöpning inom stålindustrin som slutade i det havererade prestigeprojekt Stålverk 80, i båda fallen med statligt ägda LKAB, tidigare NJA, i huvudrollen.

“I ljuset av historiska erfarenheter framstår de senaste årens storslagna invigningar och retorik om ett grönt, världsledande Sverige, som det högmod som så ofta gått före fall”, skriver Gärdebo och Sandström på DN Debatt.

Den som inte lär av historien är, som det heter, dömd att upprepa den. Och politikerna framstår inte som särskilt läraktiga.

Läs även: Skogkär: Grön omställning är ett annat ord för energifattigdom