
Med tanke på att Liberalerna vid det här laget är halvvägs ute ur riksdagen borde partiföreträdarna, som på fredagen samlades till landsmöte, ha andra och mer överhängande frågor att bråka om än röda linjer gentemot Sverigedemokraterna. Men den som tänker så förstår sig kanske inte på liberalpartister.
Sverigedemokraternas eventuella regeringsmedverkan nästa mandatperiod är en av frågorna på inte en, utan två, partikongresser detta veckoslut. På Sverigedemokraternas landsdagar, av naturliga skäl. Men också på Liberalernas landsmöte – på mer diffusa grunder.
Hos Sverigedemokraterna råder ingen oenighet: partiet ska ha ministerposter om Tidöpartierna får majoritet i valet nästa år. Annars tar SD sina mandat och går i opposition.
Liberalernas ordförande Simona Mohamsson vaknade upp på landsmötesdagens morgon till den obligatoriska debattartikel där ett par tjog liberalpartister uttrycker sitt totala avståndstagande från allt samröre med SD.
“Det tragiska är att vår sakpolitik överskuggas av samarbetet vi valt”, klagar debattörerna bittert, till synes omedvetna om att ingen gjort mer för att åstadkomma detta beklagliga sakernas tillstånd än liberalpartisterna själva.
Lägg till detta nyheten att Mohamsson med futtiga 6 procent är den partiledare väljarna har minst förtroende för, enligt en ny mätning av Demoskop/Svenska Dagbladet. Mer än dubbelt så många uppger att de har förtroende för Centerns Anna-Karin Hatt, och Hatt har ändå hunnit avgå.
Som lök på laxen visar samma opinionsmätning att Liberalerna tappat det mesta av väljarnas förtroende i sin traditionellt starkaste gren: utbildningspolitiken.
Mohamssons 150:e dag som partiledare kunde ha fått en bättre start.
På Liberalernas landsmöte i Karlstad stod ingen enighet att finna. Är partiets räddning att riva muren mot SD eller att bygga den högre och kröna den med fyrdubbla rader av rakbladstråd? Detta har blivit en för partiet existentiell fråga. Att relationen till ett annat riksdagsparti – inte den egna politiken – fortfarande är den definierande frågan för inte bara Liberalerna utan även för Centern, förblir en av svensk politiks stora gåtor. Men tydligen anser en majoritet av partimedlemmarna att det inte finns en skönare kulle än denna att dö på för en sann socialliberal.
Närmare 70 ombud klev upp i talarstolen för att säga sitt. Liberalernas splittring består, men landsmötets beslut blev till sist det förväntade: inga ministerposter till Sverigedemokraterna. L kommer inte att sätta sig i en regering tillsammans med SD. L kommer inte heller att släppa fram en sådan regering. Istället ska Tidösamarbetet fortsätta som nu. Har Liberalerna bestämt å allas vägnar.
Liberalerna borde verkligen ha andra och viktigare saker att bekymra sig för än hur ministerposter i en högst eventuell borgerlig regering ska fördelas efter valet 2026. Särskilt med tanke på att partiets egen närvaro i riksdagen nästa mandatperiod för varje opinionsmätning som går framstår som allt mer osannolik.
Läs även: Skogkär: Liberalerna – från folköl till gravöl
Simona Mohamsson har en otacksam uppgift. Att leda Liberalerna måste vara ungefär som att försöka få en skock katter att gå i raka led.
Detta är ett parti där “bete dig” – i sloganen “Bilda dig, bete dig, bry dig” – får företrädare att skriva gnälliga motioner till landsdagarna om att detta uttryck väcker ”associationer till moraliskt mästrande, snarare än framtidshopp”.
Annars är väl moraliskt mästrande en liberalpartistisk paradgren? Den senaste tiden har det poppat upp förslag från partiföreträdare både om att förbjuda Systembolaget att sälja bag-in-boxviner och att kriminalisera strypsex. Om det finns ett samband, en oro för att det ena ska leda till det andra, är väl bäst att låta vara osagt. Men vem vet hur associationerna går i liberalpartisters huvuden eller vad som händer på deras landsmöten när mörkret fallit och förhandlingarna ajournerats för dagen.
Liberalerna, eller Folkpartiet som partiet hette tidigare, har kallats politikens Hallsberg, efter järnvägsknutpunkten söder om Örebro. En stor väntsal för väljare som ska byta, inte tåg, men väl parti. Det är sällsynt att mer än hälften av dem som röstade på Liberalerna i ett val också stödjer partiet i nästa. I valet 2022 lyckades L bara behålla en dryg tredjedel av väljarna från valet 2018.
Liberalernas väljarstöd har dalat till i runda tal 2 procent. Ingen förnuftig moderatväljare skulle offra en stödröst på liberalpartister som lovar att stoppa en M-ledd regering om de inte får sin vilja igenom. Och utan en rejäl drös moderata stödröster är Liberalernas utsikter att kravla sig över fyraprocentsspärren obefintliga. Varför försöka rädda ett parti som tycks drivas mer av dödslängtan än av något annat? Särskilt som Moderaternas egna väljarsiffror är allt annat än lysande och partiet behöver varenda röst för att inte bli frånåkt av SD.
I detta läge tänker sig Liberalerna tydligen att deras – i bästa fall – 4 procent kommer att väga tyngre i en regeringsbildning än Sverigedemokraternas 20 procent. Den liberala musen tror den ryter som vore den ett mäktigt lejon. Det kan bli bland det sista som hörs från partiet innan det åker ut ur riksdagen.
Läs även: Skogkär: Säg hej då till Liberalerna