Liberalerna ligger kvar och skvalpar på folkölsnivåer i opinionsmätningarna. I Verians augustimätning får L 2,8 procent. Men hur litet partiet än är så förblir det kluvet. Om det så bara återstod två liberalpartister i hela landet skulle de förmodligen bråka om hållningen till Sverigedemokraterna.

Partiordföranden Simona Mohamsson – vald så sent som den 24 juni – har tagit på sig vad som mest liknar ett kamikazeuppdrag. Någon “Mohamssoneffekt” i form av ett snabbt opinionslyft för partiet märks inte. Fast det har varit sensationellt efter två sommarmånader när en semesterfirande allmänhet har andra och angenämare saker att tänka på än svensk partipolitik.

Men med lite drygt ett år kvar till nästa riksdagsval och ett allt överskuggande hot om att åka ur riksdagen är det dags för Mohamsson att skrida till verket.

Ett av hennes stora problem är att Liberalerna – i likhet med Centern – målat in sig i ett hörn när de prioriterat avståndstagande från SD framför sakpolitiken. Att partiet i flera år framstått som vingelpettrigt är en viktig förklaring till det historiskt låga stödet.

Liberalerna har ett landsmötesbeslut på att inte ingå i eller släppa fram en regering där SD sitter med. Nu anas att Mohamsson vill se en ändring av det beslutet i samband med höstens landsmöte. I intervjuer i såväl Expressen, som Dagens Nyheter och på torsdagsmorgonen i SVT förklarar Mohamsson att hon för egen del ändrat synen på samarbete med Sverigedemokraterna. Ett stort steg för någon som sagt att det var växande rasism och SD:s intåg i riksdagen som en gång i tiden fick henne att engagera sig politiskt.

“Jag tycker att samarbetet vi har med Sverigedemokraterna i dag funkar bra”, säger hon i DN och fortsätter:

“Vi ska ha en ordnad process kring det här. Men jag vill vara väldigt tydlig med att det inte ska finnas någon tvekan om vilket lag vi tillhör. Vi tillhör borgerligheten.”

Då har partiet inte så mycket att välja mellan. För någon borgerlig regering blir det inte utan Sverigedemokraternas medverkan. Och om partiet ska ha någon chans att rädda sig kvar med hjälp av stödröstande moderater så kan L inte gå till val med ett beslut om att aldrig släppa fram en regering där SD ingår.

Sedan går det inte att komma ifrån att så länge Liberalerna ligger så pass långt under riksdagsspärren som nu så kommer en stödröst på partiet att framstå som bortkastad. Partiet behöver i god tid före valet komma upp åtminstone till lägsta starkölsnivå: 3,5 procent.

Läs även: Skogkär: Liberalerna är integrationspolitikens Florence Foster Jenkins

Skolan förblir partiets viktigaste fråga, enligt Mohamsson, och är också det enda område där Liberalernas politik har hyfsat stort förtroende bland väljarna. Ett annat område där Liberalerna alltid ansett sig sitta inne med de bästa lösningarna är integrationspolitiken. Simona Mohamsson och hennes familj är ett exempel på lyckad integration. Hon är själv utbildnings- och integrationsminister. Samtidigt slår Mohamsson utan omsvep fast att “vi har misslyckats med integrationen. Alltså, radikalt misslyckats”.

Vad säger i så fall detta radikala misslyckande om Liberalernas politik? Det var L som i regeringsställning hade ansvar för just integrationen under de kritiska åren 2006–2014 och från 2022 fram till nu.

En av få saker som talar för att Mohamsson ska lyckas i sitt omöjliga uppdrag är att partier som tagit sig in i Sveriges riksdag också blir kvar där. Ny demokrati är undantaget som bekräftar regeln, kom in i valet 1991, imploderade och föll ur 1994. Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988, åkte ut 1991, men var dessvärre tillbaka igen 1994 och sedan har det inte gått att bli av med dem. Om Liberalerna, med riksdagsrötter som går tillbaka i tiden närmare hundra år, skulle åka ut vore det en historisk händelse.

Men att gå till historieböckerna av den anledningen är nog inte riktigt vad Mohamsson tänkt sig.

Läs även: Skogkär: En högerregering utan Liberalerna bör vara målet