Muharrem Demirok (C) förklarar sin avgång med att han utsattes för ett anonymt krypskytte inifrån partiet. En bekväm ursäkt när sanningen snarare är en annan: att han aldrig var uppgiften vuxen och att företrädaren Annie Lööfs fantasi om Den breda mittens rike till sist tappade sin lyster och tjuskraft.
Centerns avgående partiordförande Muharrem Demirok har talat ut om orsaken till att han kastade in handduken efter bara två år på posten: ett ihållande krypskytte från illojala och anonyma partikamrater.
“Kritiken fick också en väldigt tydlig riktning genom att udden riktades mot mig, mitt ledarskap, och min person”, säger Demirok i en intervju i Dagens Nyheter.
“De har tagit sig en enormt stor frihet och skapat en splittring i Centerpartiet som har varit svår”, fortsätter han.
Alla ägnade sig dock inte åt krypskytte. Ungdomsförbundet krävde öppet hans avgång. Den dåvarande ordföranden Caroline von Seth menade att Demirok visat bristande ledarskap, inte minst genom att förneka att det fanns intern kritik mot honom.
Förväntningarna på Demirok när han tog över var att han skulle föra arvet efter Annie Lööf vidare. Det dröjde heller inte länge förrän Demirok var ute och förklarade att hans statsministerkandidat hette Magdalena Andersson (S). I en intervju inför partistämman i september 2023 beskrev Demirok Andersson som “den mest lämpade att leda en regering”.
I vissa delar av partiet fanns det ändå förhoppningar om att Demirok skulle lotsa partiet ut ur det hopplösa hörn företrädaren Lööf målat in partiet i. För Lööf och kretsen kring henne gick allt ut på att hålla Sverigedemokraterna borta från makt och inflytande – även till priset av en rödgrön, socialistisk regering.
Inom partiet spred sig sakteliga missnöjet med att Demirok gick ut flera år före nästa val och surrade Centern vid den socialdemokratiska masten. Kritikerna bedömde, fullt korrekt, att detta minskade partiets handlingsutrymme och möjligheter att få genomslag för sin politik. Motsättningarna kom i öppen dager i slutet av förra året. “Krypskyttarna” gjorde klart att Demirok inte getts mandat att ta ställning i regeringsfrågan.
Läs även: Skogkär: Muharrem Demirok är Annie Lööfs bleka skugga
Demiroks efterträdare ska utses vid en extrastämma den 3 maj. Det börjar brinna i knutarna. Med mindre än en månad kvar är listan på kandidater inte lång. I veckan kom ett negativt besked från den som utmålats som favorit, Anna-Karin Hatt, vilket – om man får tro Svenska Dagbladets politikreporter Maggie Strömberg – lämnade partiet i “chock” och “kaosläge”.
De senaste åren har trenden för Centern varit långsamt nedåtgående. Demirok fick aldrig partiet att lyfta. Han har haft konstant låga förtroendesiffror för egen del. När Demirok valdes i februari 2023 låg Centerns opinionssiffror på drygt 5 procent. I de senaste opinionsmätningarna har partiet fått mellan 4,4 och 5,0 procent.
Den Lööfska fantasin om “den breda mitten” har Demirok trots utebliven framgång inte kunnat släppa.
“Om du plockar bort Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna så finns det en hel värld av förutsättningar för att kunna hitta en väg framåt”, hävdar Demirok än i denna stund.
Det är en värld som väldigt få utanför en mycket snäv Centerkrets och Dagens Nyheters ledarsida kunnat skönja.
Ett problem för Demiroks efterträdare – om han eller hon faktiskt vill öppna dörren till de forna allianskollegorna – är att en ansenlig del av partiets sympatisörer numera ser Centern som ett parti som hör hemma bland de rödgröna. I SCB:s stora partisympatiundersökning hösten 2011, när Annie Lööf tog över partiet, uppgav 38,9 procent av Centersympatisörerna att Moderaterna var deras näst bästa parti. Endast 5 procent svarade Socialdemokraterna. Hösten 2022 uppgav drygt 43,8 procent av dem som sade sig sympatisera med Centern att Socialdemokraterna var deras näst bästa parti, medan 11,6 svarade Moderaterna. Totalt endast 25,8 procent hade något av de forna allianspartierna som andrahandsval.
I Lööfs sista riksdagsval kollapsade Centern på landsbygden där det har sina rötter. Under Lööfs ledarskap byttes partiets väljarbas till stor del ut. Många av dem som strömmade till var socialiberala, kvinnliga storstadsväljare. När Lööf lämnade började dessa väljare också att söka sig bort från partiet. Ska Centern lyckas byta väljare ytterligare en gång?
Lööfs vägval, som sedan blev Demiroks vägval, har visat sig vara en förbannelse för partiet. Ingen har förstått vad Lööf menat med den breda mitten där det skulle finnas en rad tänkbara regeringskonstellationer som alla lämnade V och SD utan inflytande.
Det gav primadonnan Lööf en plats i rampljuset där hon kunde orera om sitt “värderingsdrivna ledarskap”, men förpassade Centern till skuggan. Från det rödgröna bordet föll förvisso en och annan smula som Lööf framställde som delikata bakverk.
Normala partier siktar på att få så stort inflytande som möjligt för den egna politiken. Med Lööf vid rodret blev det allt överordnade målet för Centern att hålla Sverigedemokraterna borta från allt vad makt och inflytande heter. Demirok gjorde samma prioritering. Klokare krafter i partiet kom fram till att det var dags att avsluta detta stolleprov..
För nästa Centerledare blir den främsta uppgiften att lyfta den Lööfska förbannelsen och lotsa partiet dit där det trots allt hör hemma – historiskt och ideologiskt – hos borgerligheten.
Alternativet är fortsatt ökenvandring och en uppenbar risk att bana väg för ännu en socialistisk regering ledd av Magdalena Andersson.
Läs även: Skogkär: Jesus, Judas och Annie Lööf
