I onsdagens partiledardebatt efterlyste statsminister Ulf Kristersson (M) ett brett samförstånd över blockgränsen. Oppositionen visade sig inte helt oväntat vara måttligt intresserad.
Statsminister Ulf Kristersson (M) kom till onsdagens partiledardebatt i riksdagen med en utsträckt hand, ja, två utsträckta händer. Det vore bra med mindre av polarisering och mer av konstruktivt samarbete, menade Kristersson.
Han ville därför förhöra sig om huruvida det fanns intresse bland riksdagens oppositionspartier för att samarbeta med regeringen inom tre specifika, för Sveriges framtid avgörande områden: migrationspolitiken, energipolitiken och rättspolitiken.
“Blir vi inte överens om allt, kanske vi kan enas om några frågor”, vädjade Kristersson.
Det hade han inte mycket för. Intresset för ett sådant bredare samarbete visade sig vara ytterst begränsat, för att inte säga obefintligt. Vilket förmodligen inte kom som någon överraskning för vare sig Kristersson eller någon annan.
Om migrationen och rättspolitiken blev det inte mycket sagt denna dag – trots de senaste dagarnas uppmärksammade sprängdåd i Stockholm. Om energipolitiken talades det desto mer. Av förklarliga skäl.
Hushållen har fått elräkningarna för december. För ägarna till en normal villa har det rört sig om fyrsiffriga eller femsiffriga belopp. Och det kommer mera. För en familj i elområde 3 som bor i ett småhus med en energiförbrukning på 20 000 kWh per år, lär elräkningarna för de tre vintermånaderna december, januari och februari landa på drygt 45 000 kronor, enligt en beräkning från Stockholms Handelskammare.
Det kan jämföras med cirka 19 000 kronor i elkostnader under motsvarande månader förra året. Det elstöd som kommer att betalas ut runt månadsskiftet februari–mars ger samma familj i storleksordningen 10 000 kronor.
Lägg till detta en inflation på rekordnivå – inte minst orsakad av just höga energipriser – och snabbt stigande räntor. Sannolikt väntar ännu en höjning av styrräntan när Riksbankens direktion möts i februari.
Regeringens hantering av situationen lämnar en del övrigt att önska. Att utfärda vallöften om att ett elstöd skulle finnas på plats den 1 november var inte särskilt klokt. Att sedan, när det väl stod klart att hushållen skulle få vänta på pengar till slutet av februari, ändå hävda att elstödet fanns på plats den 1 november som utlovat, var inte särskilt begåvat. En bra tumregel när man står i en grop är att sluta gräva.
Läs även: Skogkär: Magdalena Anderssons oansvariga hot om att avgå
Men med detta sagt, för att låna Magdalena Anderssons (S) favorituttryck, så har det stora oppositionspartiet inte heller imponerat. Det har varit gnälligt och småttigt. Chocken eftet valförlusten tycks sitta i. Det elstöd Socialdemokraterna nu kritiserar bygger på en modell som föregående regering – ledd av Andersson – bad Svenska Kraftnät att ta fram. För regeringen Kristersson fanns inte tid och möjlighet att snabbt hitta en annan lösning. Då hade utbetalningarna förmodligen dröjt ytterligare ett halvår.
Socialdemokraterna bedriver en aggressiv oppositionspolitik. Av opinionssiffrorna att döma går det hem hos väljarna, men särskilt konstruktivt är det inte. Att exempelvis försöka skapa misstro mot den svenska regeringen inför Sveriges ordförandeskap i EU är ett märkligt agerande från ett parti som annars brukar tala om vikten av att värna Sverigebilden.
När det gäller Sveriges ansökan om medlemskap i Nato, där det tidigare rådde samsyn och borgfred, har Magdalena Andersson börjat distansera sig från regeringen. Att kunna plocka politiska poäng på utrikesminister Tobias Billströms (M) och statsminister Kristerssons mumlande fumlande och påtagligt inställsamma attityd till Turkiet och dess president Recep Tayyip Erdogan blev allt för frestande. Begripligt ur ett partitaktiskt perspektiv, men särskilt vackert är det inte av en partiledare som säger sig alltid, i alla lägen, sätta Sveriges intressen främst.
Ingen bör tvivla på att Socialdemokraternas främsta prioritet är att inte göra något som riskerar att försvåra rödgrönt samarbete den dag regeringsmakten är inom räckhåll – som att ta tydlig ställning för utbyggd kärnkraft.
Men som Kristersson underströk i sitt inledande anförande så har regeringen en majoritet i riksdagen bakom sig. Den har stöd för sin budget. Den kan genomföra sin politik. Det är viktigare att hålla ihop detta regeringsunderlag och genomföra de politiska paradigmskiften som ställts i utsikt, än att jaga det samförstånd över blockgränsen som är en hägring och inget annat.
Läs även: Skogkär: Stockholmssyndromet blir Socialdemokraternas räddning