Stora delar av väljarkåren måste ha drabbats av Stockholmssyndromet. Eller hur ska det annars beskrivas när Socialdemokraterna rusar i Statistiska centralbyråns stora partisympatiundersökning, PSU? För det kan väl ändå inte vara den förda politiken som övertygar? Tanken svindlar.

Stockholmssyndromet är – för den som är inte är bekant med begreppet – en psykologisk försvarsmekanism som innebär att offret av ren självbevarelsedrift börjar sympatisera med förövaren för att i sin tur vinna dennes sympati.

Begreppet myntades i samband med Norrmalmstorgsdramat i Stockholm 1973 där bankpersonal togs som gisslan av rånare. Under denna fångenskap solidariserade sig gisslan med rånarna och tog deras parti mot polisen, som blev en gemensam fiende.

I det pågående politiska Norrmalmstorgsdramat har landet tagits som gisslan av en inkompetent socialdemokratisk regering som under två mandatperioder vanstyrt Sverige. Ändå är var tredje väljare beredd att ge Socialdemokraterna förnyat förtroende.

Att väljarbeteende påverkas av psykologiska faktorer är knappast något okänt fenomen. Hur människor lägger sin röst styrs i minst lika hög grad av känslor som av logik och förnuft. Väljare är inte alltid rationella. Inte heller när de står i röstbåset.

I kristider som nu, med en orolig omvärld, där Ryssland krigar i Ukraina och hotar även Sverige, är det inte oväntat att folk sluter upp bakom den sittande regeringen. Så skulle varje statsvetare resonera. Den effekten är, om man så vill, inte helt väsensskild från Stockholmssyndromet. Precis som gisslan är utlämnad åt gisslantagarna är medborgarna utlämnade åt de partier som styr under en akut kris. Regeringen blir en trygghetsfaktor i en osäker värld. Oppositionen, om den gör en ansats att vilja ta den politiska makten, blir ett hot mot denna bräckliga trygghet. Man vet vad man har men inte vad man får. Bäst att sitta still i båten.

Med tanke på hur Socialdemokraterna i regeringsställning misskött landet de gångna åtta åren – först tillsammans med Miljöpartiet och sedan i ensamt majestät – är det ändå svårt att ta in att S inte bara försvarar sin position utan till och med går kraftigt framåt.

Efter två mandatperioder med samma partier vid makten brukar väljarna bli rastlösa. Partierna som styr börjar få slut på idéer – i den mån de haft några. Så gick det för alliansen. Efter maktskiftet i valet 2006 följde ett intensivt reformarbete. I valet 2010 omvaldes alliansen, men utan att få egen majoritet. I valet 2014 tog det slut.

Efter två mandatperioder är Socialdemokraterna däremot på väg att stärka sin ställning. Med lite drygt tre månader kvar till valet är det hela 33,3 procent av väljarkåren som uppger att de skulle ge Magdalena Anderssons tröttkörda gäng sin röst om det var val i dagarna. 33,3 procent. Det är en uppgång med 4,2 procentenheter från föregående PSU, i november förra året. Det är dessutom en uppgång med inte mindre än 5,0 procentenheter jämfört med valet 2018.

Det gör att även det rödgröna blocket i sin helhet stärker sin ställning. I PSU får S, C, V och MP tillsammans en majoritet av väljarstödet, 51,1 procent. Det är en ökning både från förra PSU i november (50,6) och jämfört med valresultatet 2018 (49,3).

Läs även: Gudmundson: SCB-mätningen kan redan vara överspelad

Den gångna mandatperioden har dominerats av två kriser. Först coronapandemin och knappt var den överstånden förrän ett storkrig bröt ut i Europa.

Den statliga Coronakommissionens kritik av hur regeringen hanterade pandemin under våren 2020 var inte nådig. Det gjordes för lite, det som gjordes gjordes för sent, när det inte rent av var fel åtgärder som vidtogs. Så var antalet som dog i covid också mångdubbelt högre i Sverige än i våra nordiska grannländer. På torsdagen fick regeringen även kritik av riksdagens konstitutionsutskott för sin hantering av pandemin.

Den revanschistiska ryska regimens oprovocerade attack mot ett fredligt grannland fick Socialdemokraterna att till sist inse att alliansfriheten inte längre tjänade Sverige väl. Vad som bara några månader tidigare framstått som fullkomligt otänkbart inträffade: en regering ledd av S lämnade in en ansökan om svenskt medlemskap i försvarsalliansen Nato.

Nu riskerar det svenska Natomedlemskapet att gå om intet. Turkiet vägrar att släppa in Sverige i Nato med hänvisning till att Sverige stödjer organisationer som utgör ett terrorhot. Den turkiska regeringen pekar på Socialdemokraternas nära kontakter med kurdiska grupper i Syrien, som i sin tur har band till terrorstämplade PKK i Turkiet.

Vid sidan av dessa två kriser orsakade av händelser i vår omvärld finns en lång rad kriser som svenska politiker – och inte minst Socialdemokraterna genom sitt mångåriga regeringsinnehav – måste bära det fulla anvaret för.

Ett stabilt och välfungerande system för elförsörjning har slagits sönder. Den kommande vintern väntar ånyo skyhöga elpriser och Svenska Kraftnät varnar för elbrist. Det dödliga skjutvapenvåldet skördar ständigt nya offer och ser ut att nå historiskt höga nivåer detta år. Systemhotande brottslighet stärker sitt grepp om landets dryga sextio utanförskapsområden. Polisen kan inte längre garantera människors trygghet, och dras med omfattande interna problem, visar fler och fler tecken på att vara en organisation i allvarlig kris. Segregationen fördjupas, parallellsamhällena växer. Etniska motsättningar bubblar under ytan.

Partiordföranden Magdalena Andersson talar om hur hennes statsråd ska vända på varje sten i jakten på lösningar, men det enda de tycks finna är nya undanflykter.

På så gott som varje område står Socialdemokraterna tomhänta, utan trovärdiga förslag på hur problemen ska lösas. Det är ett parti med enbart två mål: att ta makten och att behålla den. Vad makten ska användas till – utöver att placera ut politiskt lojala tjänstemän på strategiska positioner – verkar vara egalt, den kan lika gärna säljas ut i ett januariavtal.

Men ingenting tycks avskräcka väljarna.

Läs även: Skogkär: Utan bidragstagare förlorar Socialdemokraterna makten