Gunnar Lindstedts bok Northvoltfallet tar läsaren med på en guidad vandring bakom den gröna industriella revolutionens kulisser. Det är inga vackra vyer som öppnar sig, vare sig moraliskt eller ekonomiskt.

Äventyret slutade den 12 mars 2025 i den största konkursen sedan Kruegerkraschen på 1930-talet. Hundra miljarder kronor hade kastats i sjön. Utan att Northvolt lyckades producera ett enda komplett, eget batteri.

Männen bakom Northvolt, riskkapitalisterna Harald Mix och Carl-Erik Lagercrantz samt vd Peter Carlsson, var extremt skickliga på att tala för sin sak och på att snärja såväl finansiärer som politiker. Deras förmåga som industrialister kan diskuteras.

Tvånget att ständigt dra in nya miljarder i lån och investeringar i nya finansieringsrundor, allt för att hålla projektet rullande, fick konsekvenser. Att hålla tidplanen, att kunna redovisa för banker och andra långivare att allt fortlöpte enligt det uppgjorda schemat, blev viktigare än allt annat. Därför kunde maskinutrustning installeras i en fabrikshall som ännu inte var färdigställd, där hela väggar fortfarande saknades. Processer som var extremt känsliga för föroreningar skulle trimmas in på vad som i praktiken fortfarande var en byggarbetsplats. Och eftersom materialet som hanterades var extremt giftigt fick byggjobbarna arbeta i full skyddsutrustning när de skulle dra rör och installera kablar, liksom Northvoltpersonalen. Men tidplanen höll. Den gången.

Att jobba i den gröna omställningens frontlinje var ingen sinekur och hade inga likheter med bolagets glassiga reklamfilmer. Northvolts hantering av de anställda påminner mest om rovdrift. Otaliga allvarliga arbetsplatsolyckor inträffade på Northvolt, varav en dödlig.

“Att ständigt hetsa personalen och få dem att känna sig otillräckliga var den gällande ledningsstilen”, skriver Lindstedt. Även den sköna, gröna revolutionen tycks ha en tendens att äta sina barn.

Northvolt satte i system att inte betala sina fakturor i tid. På så sätt lånade de pengar av underleverantörerna. Mot slutet blev lokala företagare blåsta på miljoner när fakturor för arbeten de utfört åt Northvolt helt sonika flyttades över till ett annat bolag, Northvolt Expansion, som sedan försattes i konkurs.

Det är mycket möjligt att fallet Northvolt slutar i en rättsprocess. Enligt Lindstedt har Ekobrottsmyndigheten inlett en förundersökning om skattebrott och bokföringsbrott. Han konstaterar också att Northvolts styrelse och vd Peter Carlsson “vid många tillfällen” lämnat vilseledande information till allmänhet och intressenter som “dolt den negativa utvecklingen i bolaget”. Lindstedts omdöme om Carlsson är att “han inte drar sig för direkta lögner”.

Läs även: Skogkär: Miljöpartiet är riksdagens verkliga ytterkantsparti

Detta var några spridda nedslag i en bok som borde vara obligatorisk läsning för landets politiker, inte minst de rödgröna. Men det finns anledning att anta att de saknar både vilja och förmåga att dra några lärdomar av Northvoltfallet. När det gäller Miljöpartiet är detta alldeles uppenbart.

I en debattartikel i Dagens industri (20/5) presenterar språkrören Amanda Lind och Daniel Helldén tillsammans med partiets EU-parlamentariker Isabella Lövin partiets gröna industripolitik. Att den till största delen bygger på massiva statliga subventioner och ingrepp förvånar förmodligen ingen.

“Vi vill vända utvecklingen, öka takten och återta rollen som internationellt föredöme. Den gröna industripolitiken är här för att stanna”, fastslår de med den närmast religiösa övertygelse som präglar partiet.

100 miljarder kronor om året ska investeras i den gröna omställningen. Industriklivet och Klimatklivet ska utökas och få fler miljoner att röra sig med för att finansiera tekniksprång, innovationer med mera. Gröna skattekrediter ska stimulera investeringar i fossilfri industri, elektrifiering och grön teknik. Hela utbildningssystemet ska ställas om och inriktas mot gröna jobb. Ett återvinningskliv ska få arbetet med att skapa cirkulära flöden och återvinning av allt från kritiska råvaror till elektronik, byggmaterial och textilier att ta fart. Miljarder ska satsas på infångning av koldioxid – i ett land som i praktiken redan har nettonollutsläpp. Miljöpartiet vill införa långsiktiga modeller för riskdelning mellan staten och industrier som är centrala för klimatomställningen – “investeringstrygghet” kallas det. Det låter som ett inlindat sätt att säga att skattebetalarna ska trygga riskfyllda gröna industrisatsningar som just Northvolt och det “gröna” stålverket Stegra, krisdrabbat även det. För den som inte köpt språkrörens påstått välståndsbringande ormolja framstår det mest som fanatism och ett kassaskåpssäkert sätt att bränna ytterligare X antal miljarder av hårdbeskattade svenskars pengar.

“Sverige behöver ha en innovationspolitik som investerar i industriella nyetableringar, möjliggör för delat risktagande när det handlar om att kommersialisera ny och oprövad teknologi, samt stöttar företag i tidiga skeenden.”

Detta är inget citat från Miljöpartiet. Det är synpunkter Northvolt förde fram i en skrivelse till regeringskansliet 2023. Likheterna i resonemangen är slående.

Om olyckan är framme och MP tar plats i en rödgrön regering kommer åtminstone de förslagna riskkapitalister som förstår att alliera sig med partiet att kunna se fram emot ett stärkande guldbad.

Läs även: Skogkär: Sveriges dyraste parti