Regeringen vill införa en lag som ger kärnkraftsägare rätt till ersättning om kraftverken läggs ner av politiska skäl. Det gäller både befintliga och nya kärnkraftverk. En särskild utredare ska nu titta på hur en sådan lag kan utformas – närmare bestämt vem som ska ha rätt till ersättning, vid vilken typ av politiska beslut och hur en sådan ersättning ska beräknas.

En ägare till ny kärnkraft behöver förutsägbarhet, det behövs långsiktiga och stabila spelregler och planeringsförutsättningar, förklarade energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) vid en pressträff på torsdagen:

“Man kan säga att vi tar initiativ till en Lex Miljöpartiet.”

Liknande lagstiftning har funnits tidigare. Lagen om kärnkraftens avveckling som infördes 1998 innebar att ägare till kärnkraftverk gavs rätt till ersättning från staten om det togs politiska beslut att stänga anläggningen. Den medförde att ägarna till kärnkraftverket i Barsebäck kompenserades när de två reaktorerna där togs ur drift 1999 respektive 2005. Lagen upphävdes 2010.

Tidöpartiernas företrädare medger att det inte blir lätt för utredaren att dra upp gränser för vad som ska räknas som följder av politiska beslut. Finns den politiska viljan att avveckla kärnkraft så lär det också bli svårt att förhindra en regering med den ambitionen att komma runt lagen. Det går att dribbla med skattesatser, säkerhetskrav och andra parametrar – bara fantasin sätter gränser.

Det visade exempelvis den rödgröna regeringen när Ringhals 1 och 2 stängdes. En liten höjning av effektskatten samtidigt som elpriserna nådde bottennivåer räckte för att göra reaktorerna olönsamma. De samtidigt minst sagt tydliga politiska signalerna om att kärnkraft var oönskad underlättade ägarnas beslut 2015 om att stänga reaktorerna.

Energisamtalen som regeringen tog initiativ till tidigare i år – i all hemlighet – utmynnade av allt att döma i ingenting. Ebba Busch beskrev visserligen överläggningarna som ett ”monumentalt genombrott” men ingen annan verkar ha förstått vad hon talade om.

Så mycket står klart som att Socialdemokraterna vill se skattesubventioner till havsbaserad vindkraft. I övrigt tycks partiet inte ha någon bestämd åsikt om någonting i energipolitiken. Magdalena Andersson kommer att göra det energipolitiska vägval som leder åter till regeringskansliet Rosenbad, oavsett hur det ser ut. Och det innebär med all sannolikhet att traska patrull efter Miljöpartiet, vars språkrör Daniel Helldén uttryckt sig med berömvärd tydlighet:

“Vi kommer att arbeta för att det inte ska bli någon ny kärnkraft.”

Tills motsatsen är bevisad bortom allt rimligt tvivel gäller Magdalena Anderssons ord till partikongressen i hennes installationstal hösten 2021:

“Självklart ska vi snabba på elektrifieringen. Men inte med ny kärnkraft. För den är för dyr.”

Läs även: Skogkär: I Riksrevisionens rapport står den politiske kejsaren naken

Lex Miljöpartiet är onekligen ett lämpligt namn på en ny lag – om den nu blir verklighet. Inget parti har gjort så mycket för att sabotera det som en gång var ett världens mest stabila och pålitliga energisystem. Det gäller inte minst den av Miljöpartiet framdrivna förtida nedläggningen av svenska kärnkraftsreaktorer.

När Tidningen Näringslivet 2022 räknade på vad nedläggningen av fyra reaktorer i Oskarshamn och Ringhals inneburit i form av förlorad effekt landade slutsumman på drygt 3 800 megawatt. Den samlade effekten i de kvarvarande svenska reaktorerna var i början av 2023 cirka 6 900 megawatt.

Hur många av de nedlagda svenska reaktorerna som hade kunnat drivas vidare och hur länge, är väl omöjligt att avgöra med någon större säkerhet. Men att de politiskt motiverade nedläggningsbesluten inneburit en kapitalförstöring av gigantiska mått är uppenbart. Det rör sig om hundratals miljarder över åren.

Ett räkneexempel kan ge en uppfattning om vilka belopp det handlar om. Under 2023 producerade de kvarvarande svenska kärnkraftsreaktorerna 46,7 terawattimmar. Det genomsnittliga spotpriset på el detta år uppgick till 56,07 öre per kilowattimme. Det ger ett värde på den producerade kärnkraftselen 2023 på drygt 26 miljarder kronor.

Att räkna ut vad Miljöpartiets katastrofala inflytande över svensk migrationspolitik genom åren kostat det svenska folkhushållet – inte minst genom migrationsuppgörelsen 2011 med alliansregeringen – låter sig inte göras. Men det lär handla om ännu större belopp, särskilt som de negativa konsekvenserna för samhället är djupgående och med all säkerhet bestående.

“Aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket”, löd dåvarande brittiske premiärministern Winston Churchills hyllning till det brittiska flygvapnet för dess avgörande insatser under andra världskriget.

Om Miljöpartiet kan med inspiration av Churchill följande sägas:

Aldrig har politiska beslut framtvingade av så få fått så katastrofala konsekvenser för så många.

Läs även: Skogkär: Marknaden hette Fridolin, Romson och Löfven