Så många ord, så lite innehåll. Så mycket yta, så lite djup. Efter en halvtimme med Alice Bah Kuhnke (MP) i tv-rutan är den kvarstående känslan att hon skulle kunna mala på hur länge som helst utan att göra någon människa klokare vad gäller partiets politik.
En gång i tiden ville Miljöpartiet vara ett alternativ till både den traditionella högern och den traditionella vänstern i svensk politik. Ett grönt parti med tydliga liberala inslag som trodde på decentralism, småskalighet och entreprenörskap. Numera är MP ett ytterkantsparti, rödare än någonsin under den gröna fernissan och med förkärlek för statlig planering och styrning.
En tydlig brytpunkt i partiets ideologiska omvandling är 2011, när Åsa Romson och Gustav Fridolin tar över som språkrör efter Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Här börjar vandringen vänsterut och den har bara fortsatt.
Väljarbasen har förändrats i takt med partiets ideologi. I riksdagsvalet 2022 var den typiske miljöpartistiska väljaren en kvinnlig, högutbildad, välbeställd tjänsteman boende i storstad. 86 procent av dem som röstade på partiet placerade sig själv till vänster politiskt, enligt Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet.
I marknadsliberala tankesmedjan Timbros tidning Smedjan går Henrik Dalgard igenom Miljöpartiets ideologiska utveckling. Han pekar på hur förändringen syns inom en rad politikområden.
Socialdemokraterna vill enligt sin skuggbudget höja skatterna med 22 miljarder mer än regeringen. Vänsterpartiet vill å sin sida höja skatterna med tre gånger så mycket – 66 miljarder kronor. Men det parti som vill höja skatterna mest av alla, med 74 miljarder, är Miljöpartiet. Trots det räcker inte skatteintäkterna till allt Miljöpartiet vill göra. Därför slutar partiets budget i ett underskott på 67 miljarder kronor.
Det är inte bara i finanspolitiken som Miljöpartiets position längst ut på vänsterflygeln är tydlig. Ett annat område är industripolitiken. Miljöpartiet tror inte på marknaden, konstaterar Henrik Dalgard:
“Den tekniska utveckling som behövs för att ställa om och nå klimatmålen ses inte kunna ske på marknadsmässig basis. Det krävs statliga stöd och planering för att ta de stora teknologiska sprången.”
Läs även: Skogkär: Folket har förlorat Miljöpartiets förtroende
Trots allt finns det en egenskap som är beständig vad gäller Miljöpartiet: bristen på markkontakt. Det blev tydligt när Alice Bah Kuhnke (MP) intervjuades i 30 minuter i SVT på torsdagen.
Bah Kuhnke är sedan många år en av Miljöpartiets mest profilerade politiker. I dag partiets toppnamn i Europaparlamentet, tidigare kultur- och demokratiminister i Stefan Löfvens (S) rödgröna regering (2014–2019) och en återkommande favorit för många inom partiet när det dragit ihop sig till språkrörsval. Åtminstone ett tag var hon själv väldigt pigg på att ta över som partiledare.
Ett av de ämnen som tas upp under intervjun med Bah Kuhnke är det faktum att EU börjat backa från en del av de mer radikala och verklighetsfrämmande inslagen i unionens klimatpolitik.
Sorgligt och skrämmande, anser Bah Kuhnke. För henne är problemet att politiken inte är tillräckligt radikal, att EU “inte löper linan ut”. Fossilberoendet ska bort till varje pris. Tillgången till förnybar energi kan öka dramatiskt “här och nu”, ett uttryck Bah Kuhnke verkligen fastnat för.
Det är inte marknaden utan statlig kommandopolitik som ska få ekonomin att blomstra. Någon annan slutsats av Bah Kuhnkes svar är svår att dra. Statligt stöd i olika former är det som ska driva den gröna omställningen framåt. Stöd till industrin. Stöd till dem som förlorar jobbet. Stöd till dem som vill ha elbil. Var pengarna till allt stöd ska komma från i en ekonomi med sjunkande tillväxt, förblir oklart – som så mycket annat i denna gröna ordsallad.
Bah Kuhnke har svar på allt. Dessvärre är det mesta obegripligt.
När ämnet därefter övergår till den nya lag EU-parlamentet nyligen godkände och som ska göra det lättare att avvisa människor som uppehåller sig inom unionen illegalt, blir det om möjligt ännu dimmigare.
Bah Kuhnke är för en ordnad flyktingpolitik, säger hon, där den som inte anses ha skyddsskäl “självklart” ska lämna EU. Detta ska dock inte behöva ske med tvång, utan genom “information och samtal”. De som måste lämna EU men möjligen inte vill det, ska talas till rätta, med lugn och värdighet. Den ordning som nu ska börja gälla gör henne “sorgsen och beklämd”.
Trots tal om ordnad migration och om att den som inte har skyddsskäl måste lämna EU, hyllar Bah Kuhnke den spanska socialistregeringens beslut att ge en halv miljon eller fler illegala migranter amnesti.
“Jag är övertygad om att [Spanien] har valt rätt väg”, säger Bah Kuhnke.
Magdalena Andersson (S) har som bekant gett upp hoppet om att kunna formera ett sammanhållet rödgrönt alternativ inför höstens val. Hur hon ska få ihop ett regeringsunderlag efter en eventuell valseger står skrivet i stjärnorna.
Att få Centerpartiet och Vänsterpartiet att ens sätta sig i samma rum visade sig omöjligt. Avståndet i den ekonomiska politiken är alltför stort. Men avståndet mellan Centern och det på många sätt ännu radikalare Miljöpartiet är inte mindre. Och i jämförelse med de gröna fundamentalister som i dag dominerar Miljöpartiets ledning framstår Vänsterpartiets ledarduo, Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielsson, som ytterst sansade och resonabla.
Magdalena Andersson säger sig älska Sverige. Ingen som på riktigt älskar Sverige skulle få för sig att ge Miljöpartiet regeringsmakt. Detta parti har redan ställt till tillräckligt med elände.
“Vi ser oss som en självklar del av en rödgrön regering”, slår Bah Kuhnke fast i 30 minuter. Skulle det gå så illa finns det bara en sak att säga: Arma land!
