Att en reporter på TV4 av ett kvarglömt anteckningsblock att döma tänker på Kristdemokraternas ordförande Ebba Busch (KD) som “Ebba Slebba” kan framstå som tämligen oskyldigt. Men det är samtidigt en påminnelse om att den nya regeringen inte ska förvänta sig någon smekmånad i förhållande till landets medier, utan snarare fyra svåra år.

Inte för att någon väl trott något annat. Sveriges journalistkår är enligt de studier som gjorts stabilt vänsterlutande. Omkring 70 procent sympatiserar med något av de rödgröna partierna. Ulf Kristerssons (M) regering får räkna med att nagelfaras som ingen tidigare regering i modern tid nagelfarits.

På samma sätt får Kristerssonregeringen räkna med att tvingas hantera en motsträvig förvaltningsapparat.

Anders Ygeman (S), statsråd i den tidigare regeringen, beskrev i slutet av valrörelsen vad som stod på spel vid ett maktskifte på följande sätt:

”Det är ju en av regeringens viktigaste uppgifter att utse en rad höga ämbeten: domare, rektorer för universiteten, ambassadörer, myndighetschefer för polis, Säpo, Försvarsmakten. Utnämningsmakten påverkar därmed hela statsapparatens sammansättning.”

Ygeman borde veta vad han talar om. Inget parti har som Socialdemokraterna utvecklat utnämningsmakten till en konstform när det gäller att sätta rätt person – en lojal person – på rätt plats.

Men det handlar inte enbart om vilka som innehar nyckelposterna i statsapparaten. Vänsterns långa marsch genom samhällets institutioner har påverkat på djupet. När ledningen för Migrationsverket gick ut med information till de anställda om de aviserade förändringarna i migrationslagstiftningen uppstod gråt och tandagnisslan, rapporterar Aftonbladet. ”Vart tog empati, solidaritet och medmänsklighet vägen?”, löd en kommentar på myndighetens intranät.

Att statliga tjänstemän kan ha svårt att stå emot lusten att agera som politiska aktivister är inget nytt. Efter valet 2018 såg det inledningsvis ut som om Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle förlora regeringsmakten. Då samlade sig 261 tjänstemän vid regeringskansliet till ett upprop mot en eventuell regering ledd av Ulf Kristersson. I skrivelsen, ställd till regeringskansliets förvaltningschef, gav tjänstemännen uttryck för sin oro över att en sådan regering skulle begå värdegrundsbrott genom att inte efterleva ”grundlagens bestämmelser om människors lika värde”.

Målet för Sveriges nya regering är ett paradigmskifte, verklig politisk förändring. Och verklig förändring kommer att möta verkligt motstånd. Verkligt hårt motstånd. Motstånd från alla dem som av olika skäl inte vill se en förändring. Alla som av olika anledningar vill att den nuvarande ordningen består. Antingen därför att de slår vakt om förmåner i form av pengar, prestige och position, eller för att de slår vakt om politiska landvinningar som inneburit att Sverige utvecklats i en för dem önskvärd riktning. Eller både och. Nu mobiliseras detta motstånd på olika håll.

Läs även: Skogkär: Radio och tv i rödgrön tjänst

Den italienske marxisten Antonio Gramsci myntade för omkring hundra år sedan det synnerligen användbara begreppet hegemoni. Hegemoni handlar om makt. Om makten över tanken. Den makt det innebär att den egna uppfattningen om hur samhället ska vara uppbyggt och fungera, om vad som är rätt, gott och rimligt, framstår som normal och självklar.

I Sverige förvaltas den hegemoniska makten i första hand av Socialdemokraterna. Ingen regering som inte leds av en socialdemokratisk statsminister är legitim fullt ut. En borgerlig regering, en högerregering, är en anomali, något avvikande. Undantaget som bekräftar regeln.

Det paradigmskifte regeringen Kristersson ställer i utsikt berör dessutom fyra områden där vänstern vill att Sverige ska vara ett globalt föredöme och en humanitär stormakt: klimatpolitik, migrationspolitik, biståndspolitik och rättspolitik. Sverige ska leda klimatomställningen och världens marsch in i den klimatneutrala, fossilfria och förnybara framtiden. Sverige ska stå för ett generösare flyktingmottagande än alla andra utvecklade länder. Sverige ska ge mest bistånd av alla i förhållande till folkmängden. Sverige ska ha en rättspolitik så humanistisk att det nästan är mest synd om brottslingen – detta offer för samhällets tillkortakommanden.

Så ser den hegemoniska makten på Sveriges roll i världen. Nu utmanas denna föreställning om vad Sverige ska vara. Inte konstigt att det tagit hus i helvete, att spärrarna släppt och att det ryas om fascism och nazism från bittida till sent.

En regering som inte nöjer sig med att bara skrapa på den politiska ytan, en regering som på viktiga områden vill åstadkomma verklig förändring, kommer att få veta att den lever.

För Kristersson, Busch och Johan Pehrson, de tre regeringspartiernas ledare, gäller det att stå fast vid politikens huvudlinjer också när det stormar som värst. Sverige behöver det politiska paradigmskifte de utlovat.

Läs även: Skogkär: Kristerssons regering kommer inte att få någonting gratis