När det stinker regeringsskandal lång väg är det inte journalister från public service som leder nyhetsjakten, trots SVT:s och SR:s miljardbudgetar.
Den sista punkten som avhandlades i söndagens Agenda i SVT (22/1) var regeringsskandalen. Den brittiska alltså. Inte den svenska, om någon nu trodde det.
Att Storbritanniens premiärminister Boris Johnson ska ha festat i regeringskansliets trädgård trots coronarestriktioner är så klart pikant. Men är det verkligen av större intresse för en svensk publik än den svenska regeringens försök att föra coronakommissionen – och allmänheten – bakom ljuset?
Inte heller i Sveriges Radios närmare två timmar långa veckomagasin Godmorgon världen samma dag fanns det utrymme för ett inslag om den socialdemokratiska regeringens försök till mörkläggning. Däremot ägnades 14 minuter åt att diskutera “vithet i konsten”.
I fredags (21/1) kunde SVT Text berätta att “tvisten” mellan regeringen och coronakommissionen såg ut att närma sig en lösning. Kommissionen hade nämligen nu fått ta del av handlingar “som regeringen tidigare anklagats för att ha försökt mörka”.
“Regeringskansliet säger att det nu står klart vad kommissionen önskar och att kansliet ska ta fram dessa uppgifter.”
Intrycket som förmedlas är att allt bara var ett beklagligt missförstånd som nu retts ut. Frid och fröjd. Regeringen Andersson torde vara väldigt nöjd med denna beskrivning av händelseförloppet.
En annan inhemsk skandal, att en svartjobbande illegal migrant städat i statsminister Magdalena Anderssons (S) privata bostad, tappade public service snabbt intresset för. Trots alla motsägelsefulla uppgifter från såväl Säkerhetspolisen som från Andersson själv. Men vem vet. Kanske gräver Uppdrag Granskning i all tysthet i fallet?
Så här förklarar Myndigheten för press, radio och tv vad public service – radio och tv i allmänhetens tjänst – ska vara bra för:
“Tanken med public service är att alla medborgare i ett demokratiskt land ska få tillgång till opartisk och mångsidig information inom olika områden.”
Anslaget till public service uppgår i år till 8 909 miljoner kronor, varav SVT får drygt 5,2 miljarder kronor, SR 3,2 och UR knappt en halv miljard. Men får alla som är med och betalar valuta för pengarna i form av utlovad mångsidighet, saklighet och opartiskhet?
Läs även: Regeringen mörkar coronahaveriet
Att ifrågasätta hur public service sköter sitt uppdrag utmålas numera som ett hot mot demokratin.
Men att kritiken kommer från höger, från M, KD och SD, medan public service enträgna försvarare hör hemma i den rödgröna delen av det politiska spektrat, är nog ingen tillfällighet.
Av rapporten Medie-Sverige 2021 framgår att personer som definierar sig själva som klart till höger också har avsevärt lägre förtroende för SVT och SR – 28 respektive 33 procentenheter – än personer som säger sig ha klara vänstersympatier.
När mediernas opartiskhet ifrågasätts blir svaret ofta att journalister är proffs, som inte låter personliga åsikter påverka dem i arbetet. Är det på samma sätt så att just vänstersympatisörer har förmågan att se klart och objektivt på mediernas innehåll, utan att låta omdömet grumlas av politiska preferenser, medan högersympatisörer är en simplare sort, blinda inför sina egna förutfattade meningar?
Ingetdera låter särskilt övertygande.
I en opinionsundersökning som gjordes våren 2019 inför den norska konferensen Nordiske Mediedager svarade strax över 70 procent av de tillfrågade svenska journalisterna att de röstade rödgrönt, på V (32,0 procent), S (24,0 procent) eller MP (14,7 procent). Ombedda att placera sig till vänster eller höger valde 59 procent av svenska journalister “vänster”, 20 procent valde “mitten” och 10 procent höger. Övriga var osäkra.
Resultaten stämmer väl med professor Kent Asps mätningar av svenska journalisters politiska preferenser. Närmare 70 procent av journalistkåren föredrar rödgrönt, tendensen är stabil över tid. I mätningen 2012 uppgick stödet för Miljöpartiet till osannolika 41 procent. På Sveriges Radio och Sveriges Television svarade 54 respektive 52 procent att Miljöpartiet var bästa partiet.
Att detta inte skulle påverka ämnesval, vad som anses som intressant och viktigt, hur inslag vinklas, utmanar löjet.
Public service förtiger inte nyheter som är negativa för den rödgröna regeringen. Men emellanåt är intresset påfallande svalt. Och i det långa loppet ger det utslag.
Vänsterlutningen märks i vem som får sitta i morgon- respektive kvällssofforna. Den syns på vem som förlänas positionen som utvald, tillförlitlig expert. Är Jerzy Sarnecki verkligen den ende kriminolog som haft något vettigt att säga om brottsligheten i Sverige de senaste decennierna, eller är förklaringen till att han varit något av en hus-kriminolog även hos public service, att han säger vad många journalister vill höra?
Det kan lika gärna handla om personer som aldrig tillfrågas, ämen som inte tas upp, inslagen som lyser med sin frånvaro, frågor som aldrig ställs,
Enligt en undersökning Ipsos nyligen gjorde för Dagens Nyheters räkning anser sex av tio nyhetskonsumenter att journalisternas egna värderingar och politiska uppfattningar i stor eller mycket stor omfattning påverkar nyhetsförmedlingen. Knappt 15 procent är övertygade om att så inte är fallet.
De som verkligen gör public service en otjänst är alla som förnekar att här finns ett problem, eller hävdar att det egentliga problemet är att kritikerna är vilseledda offer för illvillig propaganda.
