Att hjälpa Ukraina med vapen är rätt, men för också med sig risker. Det gör det än mer angeläget att Sverige går med i försvarsalliansen Nato.
Det satt långt inne men till sist levererade den socialdemokratiska regeringen: Sverige hjälper Ukraina med vapen och annan försvarsmateriel.
Under måndagen snabbehandlades ärendet i riksdagen. På förmiddagen lade Socialdemokraterna fram förslaget om stöd till Ukraina i form av ett utskottsinitiativ i finansutskottet. På eftermiddagen klubbades det i kammaren. Röstsiffrorna blev 280 för och 14 emot.
Hjälpen till Ukraina består av 5 000 pansarskott, 5 000 skyddsvästar och lika många hjälmar samt 135 000 fältransoner – mat till hungriga soldater. Den ukrainska regeringen får dessutom 500 miljoner kronor i reda pengar för att stärka det ukrainska försvaret, exempelvis genom vapeninköp. Det totala värdet av stödet uppgår till drygt 900 miljoner kronor.
Sju partier står bakom förslaget i dess helhet. Det åttonde, som säger nej till att förse Ukraina med vapen till sitt försvar, är inte Sverigedemokraterna, om någon nu väntat sig det, utan Vänsterpartiet, Magdalena Anderssons regeringsunderlag. En påminnelse om tiden då V förkortades Vpk och var Moskvas lojala röst i den svenska riksdagen.
Det är bra att regeringen till sist gör det rätta och bistår Ukraina. Men samtidigt får det Socialdemokraternas motstånd mot ett svenskt Natomedlemskap att framstå som allt mer svårbegripligt och irrationellt.
“I ett sådant här läge är det viktigt att Sveriges sedan lång tid tillbaka fastlagda säkerhetspolitiska linje ligger fast. Att vi är förutsägbara och tydliga med vår säkerhetspolitiska linje”, sade statsminister Magdalena Andersson (S) så sent som i torsdags.
Att gå med i försvarsalliansen Nato skulle enligt Socialdemokraterna skapa osäkerhet om den svenska säkerhetspolitiska linjen.
Osäkerhet i förhållande till vem eller vad? Svaret på den frågan kan i vår del av världen bara bli ett: Ryssland.
Ändå råder knappast någon osäkerhet, inte heller i Moskva, om vilken sida Sverige tillhör. Och om det någonsin varit osäkert bör det svenska beslutet att sända vapen till ett land som befinner sig i krig med Ryssland ha undanröjt varje eventuellt tvivel.
Läs även: Skogkär: Sök medlemskap i Nato nu
Regeringen gjorde det rätta. Men beslutet medför säkerhetspolitiska risker för Sverige. Att på detta sätt öppet gå emot ett aggressivt Ryssland och president Vladimir Putins drömmar om ett återupprättat ryskt imperium från Berings sund till Östersjön, gör det än mer angeläget för Sverige att snarast möjligt gå med i Nato. Förhoppningsvis tillsammans med Finland.
Ett “fördjupat partnerskap med Nato” är en grundpelare i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik, förklarade utrikesminister Ann Linde (S) i regeringens utrikespolitiska deklaration häromveckan. Det är ärligt talat svårt att se hur detta samarbete skulle kunna fördjupas ytterligare. ”Inga andra länder är närmare partners än Sverige och Finland”, som Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg nyligen konstaterade.
För Sveriges och Finlands del är det i stort sett bara det formella medlemskapet som saknas. Men medlemskapet är allt annat än en formalitet. Natos solidaritetsklausul, artikel 5 i stadgan, säger att angrepp mot ett Natoland är ett angrepp mot hela alliansen. Men det gäller endast medlemmar. Den som inte är med får räkna med att klara sig på egen hand.
Inte sedan Sverige 1939 sände vapen till Finland, när landet under finska vinterkriget angreps av Sovjetunionen, har något motsvarande dagens riksdagsbeslut inträffat.
“Sverige och Europa befinner sig i en exceptionell situation. Då behöver man också fatta exceptionella beslut.”
Så motiverade Magdalena Andersson vapenhjälpen till Ukraina.
Det är också ett fullgott skäl att ansöka om medlemskap i Nato.
