Förmodligen var det oundvikligt. Eftersom i stort sett allt i svensk politik de senaste tio åren kretsat kring Sverigedemokraterna är det inte förvånande att Ukrainakrisen nu också blivit en förevändning för att tala om SD, om SD:s inställning till Ryssland och ordföranden Jimmie Åkessons syn på den ryske presidenten Vladimir Putin.

Anklagelserna om att SD är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter har åtminstone tillfälligt ersatts av anklagelser om att SD är ett parti som springer Rysslands och Putins ärenden och utgör en säkerhetspolitisk risk.

I båda fallen är syftet detsamma: att försöka göra det politiskt kostsamt, helst omöjligt, för Moderaterna och Kristdemokraterna att med stöd av Åkessons mandat överta regeringsmakten efter höstens val.

Angreppen tog förnyad fart efter Åkessons framträdande i SVT:s 30 minuter på onsdagskvällen, när han vägrade välja mellan Putin och den amerikanske presidenten Joe Biden.

“Inte ens när stridsvagnarna rullar mot Ukrainas gräns så klarar Åkesson att stå upp mot icke demokratiskt valda ledare som Putin”, kommenterade Anders Ygeman (S), integrations- och migrationsminister, i Aftonbladet.

Statsminister Magdalena Andersson (S) beskrev det hela som ”oerhört allvarligt”. Helt enligt gällande manus tog hon tillfället i akt att utifrån Åkessonintervjun ifrågasatte om Moderaterna fortfarande är ”ett pålitligt parti” i förhållande till Kreml – M vill ju samarbete med SD.

Läs även: Ryssland: ”Ursäkta språket, men vi skiter i alla deras sanktioner”

Men hur förhåller sig den socialdemokratiska regeringen till ett allt aggressivare Ryssland, vars politiska ledning inte gör någon hemlighet av att den vill inordna såväl Sverige som Finland i sin geopolitiska intressesfär? Som öppet uttalar att Ryssland vid ett svenskt Natomedlemskap kommer att vidta “nödvändiga militärtekniska åtgärder”?

Jo, i det läget faller en socialdemokratisk regering undan och säger vad Kreml vill höra.

I årets utrikesdeklaration, presenterad av utrikesminister Ann Linde (S) på onsdagen (16/2), har en ny formulering smugit sig in.

“Regeringen avser inte att ansöka om Natomedlemskap.”

Liksom tidigare år framhålls att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast och att vår militära alliansfrihet tjänar oss väl. Detta har – med smärre variationer – under många år varit en standardformulering i regeringens utrikesdeklarationer.

Att Socialdemokraterna inte vill att Sverige ska gå med i försvarsalliansen Nato är ingen hemlighet. Men i tidigare utrikesdeklarationer har regeringen inte velat eller funnit det nödvändigt att specifikt påpeka detta.

Inte förrän nu.

Nästan exakt samma formulering återfinns i Magdalena Anderssons (S) regeringsförklaring: “Sverige ska inte söka medlemskap i Nato.” Plötsligt har regeringen blivit väldigt angelägen att undanröja alla eventuella tvivel på den saken.

När andra partier med hänvisning till ryska hot vill aktualisera ett svenskt Natomedlemskap, avfärdar Socialdemokraterna detta med att det i en krissituation som denna är särskilt viktigt att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Ändå ändras linjen nu – i alla fall kan det uppfattas så.

Läs även: Analys: Hur troligt är egentligen ett krig mellan Ryssland och Ukraina?

En utrikesförklaring är ett viktigt dokument som sammanfattar regeringens syn på läget i världen och vilken politik detta föranleder.

När den presenteras och följs av en utrikespolitisk debatt fylls riksdagens åhörarplatser av diplomater från andra länder. Vad som sägs noteras av andra regeringar. Att regeringen nu öppet uttalar att ett svenskt Natomedlemskap inte kommer ifråga, har helt säkert mötts med gillande av det ryska utrikesministeriet.

Sverigedemokraterna vill i likhet med Socialdemokraterna inte att Sverige ska gå med i Nato. Däremot anser SD – i likhet med M, KD, L och C och till skillnad från S – att Sverige i sin utrikespolitik ska införa en så kallad Natooption, alltså tydligt deklarera att ett svenskt Natomedlemskap är tänkbart.

Det vill säga raka motsatsen till det steg Socialdemokraterna nu tagit.

Sverigedemokraterna är också ett av flera partier som vill se över möjligheten att bistå Ukraina med försvarsmateriel. Någon Ann Linde avfärdade under den utrikespolitiska debatten.

Att det funnits företrädare för Sverigedemokraterna som hyst åtminstone viss beundran för Ryssland och att det inte är särskilt svårt att hitta SD-sympatisörer som även sympatiserar med Putin är sin sak. Mot denna anekdotiska bevisföring står vad som är partiets officiella syn på Ryssland, liksom vad partiets utrikespolitiske talesperson, Aron Emilsson, har att säga om den ryska aggressionen mot Ukraina. Där finns inga otydligheter. Emilsson har bland annat föreslagit att Sverige ska gå före med ytterligare skärpta sanktioner mot Ryssland.

Socialdemokrater som Ygeman borde nog tala med mindre bokstäver om vem som vågar och vem som inte vågar stå upp mot Putin.

Det finns även andra skäl för S att skruva ner retoriken. Valåret 2018 ville dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) inte välja mellan Putin och en demokratiskt vald amerikansk president – Donald Trump. Det kunde för övrigt heller inte Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin, då vice statsminister.

Inte ens när Ukraina står inför ett överhängande ryskt invasionshot, inte ens när hela den europeiska säkerhetsordningen står på spel, kan svenska politiker avhålla sig från att utnyttja situationen för ännu ett stycke billig, inrikespolitisk teater.

Läs även: Magdalena Andersson säger nej till svensk Natooption: ”Vore mycket olyckligt”

Läs även: Skogkär: Sverige bör ha beredskap för att gå med i Nato