Inom kort publicerar Statistiska Centralbyrån befolkningsstatistiken för 2024. Det mesta talar för att barnafödandet under det gångna året kommer att ha minskat ytterligare från en redan rekordlåg nivå.

Under 2023 föddes 100 051 barn i Sverige, vilket var det lägsta antalet sedan 2003. Och den summerade fruktsamheten minskade till 1 449 barn per 1 000 kvinnor, den lägsta sedan SCB startade sina mätningar år 1749.

Det ser onekligen ut som om Sverige står inför en kris i befolkningsfrågan. När makarna Myrdals klassiska bok med detta namn gavs ut 1934, uppgick det allmänna födelsetalet – antalet levande födda barn per 1 000 invånare – till 13,69. Förra året var det allmänna födelsetalet i Sverige 9,48. Om det var kris då, vad ska då dagens situation kallas?

Globalt sett fortsätter befolkningsökningen ytterligare några decennier. Nuvarande 8,2 miljarder människor väntas bli 9,7 miljarder år 2050 för att nå en topp på 10,3 miljarder i mitten av 2080-talet. Därefter vänder kurvan nedåt för att vara tillbaka på 10,2 miljarder år 2100. Om prognoserna håller.

Men för vissa länder väntar enligt samma framskrivningar en befolkningsimplosion. Kina, i dag världens näst folkrikaste land efter Indien, kommer om trenden håller i sig – vilket trender långt ifrån alltid gör – att mer än halvera sin befolkning till år 2100, från nuvarande dryga 1,4 miljarder till 633 miljoner. Sydkorea står enligt prognoserna inför en befolkningsminskning som inte är mindre drastisk, från 52 miljoner invånare till 22. Andra länder väntas gå motsatt väg. Pakistan, Nigeria, Etiopien, Demokratiska republiken Kongo och Tanzania är länder där befolkningen förväntas dubblas eller tredubblas under samma tidsperiod.

För Sveriges del ser SCB en stadigt växande befolkning framför sig, 2040 väntas vi bli 11 miljoner för att 37 år senare passera 12-miljonersstrecket. Att befolkningen i Sverige ökat beror sedan lång tid tillbaka främst på ett invandringsöverskott. De utrikesfödda utgör i dag en femtedel av befolkningen och de med utländsk bakgrund gott och väl en fjärdedel. Enligt SCB kommer antalet döda framöver att överstiga antalet födda vilket innebär att det fortsättningsvis enbart är ett invandringsöverskott som får befolkningen att växa.

En kurva över barnafödandet i Sverige påminner starkt om en berg- och dalbana, men den långsiktiga trenden har varit tydligt nedåtgående sedan mitten av 1940-talet. Och med knappt 1,5 födda barn per kvinna ligger Sverige nu långt under de 2,1 barn per kvinna som krävs för att befolkningen – utan invandring – ska hålla en stabil nivå.

Befolkningssituationen i övriga EU liknar den i Sverige. 2022 uppgick den summerade fruktsamheten för hela unionen till 1,46 barn per kvinna. Flest barn, 1,79 per kvinna, föddes i Frankrike. Spanien med ett födelsetal på 1,16 och Italien med 1,24 barn per kvinna – långt under reproduktionsnivån – är på väg att långsamt avskaffa sig själva.

Läs även: Makram: Kris i befolkningsfrågan trots åtta miljarder homo sapiens

De oroväckande låga födelsetalen fick under hösten även statsminister Ulf Kristersson (M) att ta till orda i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet.

I den mån det lägre barnafödandet är ofrivilligt och om många skulle vilja få fler barn än de faktiskt har, “så måste vi nyfiket fråga oss hur en modern familjepolitik bör se ut för att få svar på de frågorna”.

Kristersson tassar fram försiktigt, som vandrade han på äggskal. Att som statsminister – eller som man – överhuvud taget ha synpunkter i offentligheten på hur många barn kvinnor i Sverige väljer att skaffa är känsliga saker, ytterst känsliga.

Kristersson återkom till ämnet i sitt jultal och resonerade om vilka orsakerna till de sjunkande födelsetalen kan vara.

“Är vi ett så tryggt och bra land för barn och barnfamiljer som vi vill vara? Är vi så jämställda som andra länder ibland tror?”

Om det handlade om jämställdhet, föräldraledighet, tillgången till barn- och mödrahälsovård, barntillsyn, ekonomisk trygghet och allt annat som staten kan erbjuda – det materiella – så borde trenden vad gäller barnafödande ha varit klart stigande sedan mitten av 1940-talet, inte klart sjunkande som den faktiskt är.

Och många av de länder där barnafödandet är som störst skulle inte ha något barnafödande alls.

Kristersson ställer frågor men tycks inte ha några egna svar. Och om han och regeringen inte vet vad utvecklingen beror på kommer de heller inte att kunna göra något åt den.

En sak säger han sig dock veta: invandring är ingen lösning:

“Sverige har stora integrationsproblem, med utanförskap, sociala problem och arbetslöshet som vi måste hantera under lång tid framöver.”

Om Kristersson nu menar allvar med den saken och han heller inte har några idéer om vad som kan få kvinnor i Sverige att vilja skaffa fler barn, vad återstår då?

De som likt en av Kristerssons företrädare på statsministerposten, Fredrik Reinfeldt, betraktar Sverige som en areal, en yta som med fördel kan fyllas av människor var som helst ifrån i världen, behöver inte bekymra sig.

För dem som däremot ser Sverige som något mer, som en nation med en lång historia, som ett land byggt under seklens gång av generation efter generation, ett land med en egen kultur, ett eget språk och egna traditioner – något som är värt att bevara och utveckla – är det däremot hög tid att ta frågan på det allvar den förtjänar.

Läs även: Skogkär: Den demografiska verkligheten kan inte dribblas bort