Är kulturminister Parisa Liljestrand (M) svensk? Är fotbollsspelaren Alexander Isak svensk? Frågorna, i grund och botten en fråga, ställdes till Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson i intervjuprogrammet 30 minuter i SVT på torsdagskvällen.

Bakgrunden var ett uttalande av Åkesson i Expressen, där han försvarade partikollegan Richard Jomshof som hävdat att “svenskarna är på väg att bli en minoritet i sitt eget land”.

Självklart var det ingen slump att Liljestrand och Isak valdes som exempel och inte Hashem Ali Khan, bördig från Libanon och överhuvud för Göteborgs mest beryktade kriminella klan, eller för den delen den 17-årige gymmördaren Frunze Saghatelyan, medborgare i såväl Armenien som Sverige. Vad intervjuaren Anders Holmberg ville med sin fråga om Liljestrand och Isak var att visa att det bland dem med utländsk bakgrund också finns personer som de allra flesta med glädje betraktar och erkänner som svenskar, att kategorierna “svensk” respektive “utländsk bakgrund” delvis överlappar varandra. Vilket de gör. Det innebär däremot inte att Åkesson har fel i sitt påstående – utifrån den definition han lånat av SCB.

“Om man tittar på den demografiska utvecklingen i Sverige de senaste 20 åren så har andelen med utländsk bakgrund nästan fördubblats. Tänker vi 20 år framåt och den dubblas en gång till, då är vi där. Det är ett matematiskt faktum”, sade Åkesson till Expressen.

Enligt Statistiska centralbyrån uppgick Sveriges befolkning vid årsskiftet till drygt 10,5 miljoner. Av dessa hade 2 827 122 utländsk bakgrund – antingen utrikes födda eller födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar. Dessa drygt 2,8 miljoner motsvarar 26,9 procent av befolkningen. En fördubbling på 20 år skulle – allt annat lika – ge drygt 5,6 miljoner med utländsk bakgrund eller en andel på 53,8 procent. Det skulle göra gruppen med svensk bakgrund – återigen enligt SCB:s definition – till en minoritet i Sverige.

I flera svenska städer är den här förändringen redan ett faktum. I Botkyrka uppgick andelen med utländsk bakgrund vid årsskiftet till 61,6 procent, i Södertälje till 58,9 procent. Malmö är snart där: 48,5 procent.

Nu är demografiska prognoser just prognoser och framtiden bland det svåraste som finns att sia om. För 20 år sedan räknade SCB med att Sveriges befolkning skulle ha ökat till 10 miljoner år 2050. SCB misstog sig. Rejält. I verkligheten nåddes det antalet efter mindre än 20 år, i april 2017.

Outtalat i Holmbergs fråga ligger även ett annat antagande: att det är irrelevant att tala om svenskar som etnisk grupp eftersom statistik över svensk och utländsk bakgrund varken visar eller bevisar något.

Ingen har väl gett ett tydligare uttryck för denna hållning än Miljöpartiets språkrör Åsa Romson, som i en riksdagsdebatt förklarade att i hennes ögon är alla som åker tunnelbana i Stockholm svenskar. Vem som helst kan med andra ord vara svensk, även en japansk turist eller en tysk direktör på affärsresa.

Den som är svensk medborgare är svensk, hävdar en del. En av Sveriges mer kända invandrare, artisten Özz Nujen, skulle förmodligen protestera. Han kom till Sverige som åttaåring men betraktar sig själv som kurd. Nujen är knappast den ende.

Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik

Sverige har etniska minoriteter, till och med särskilda officiellt erkända nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Samerna räknas dessutom som urfolk.

Där det finns minoriteter av olika slag brukar det någonstans också finnas en majoritet. Där det finns urfolk borde det också finnas åtminstone ett annat folk. Men inte i Sverige. För som Mona Sahlin (S) i egenskap av integrationsminister erkände i Turkiska ungdomsförbundets tidning Euroturk 2002:

“Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”

Detta, filosoferade Sahlin, var förklaringen till varför många svenskar var avundsjuka på invandrare.

Det framstår som smått obegripligt att Sahlin tog på sig uppdraget som integrationsminister, för vad tänkte hon sig att invandrarna skulle integreras i?

Att ha en gemensam historia, en mer eller mindre gemensam kultur och ett gemensamt språk är annars det som sägs utmärka en etnisk grupp. Så även gruppen svenskar. Tankefiguren att svenskar egentligen inte finns känns igen från diskussionen om huruvida det finns någon svensk kultur och vad den i så fall består av. Sverige är ett mångkulturellt samhälle, men kulturen består enligt vissa enbart av sådant som kommit utifrån. Allt är lånta fjädrar, kåldolmar kommer från Turkiet, Lucia från Italien och drive by-skjutningar och ghettokultur från USA.

Men åter till demografin. Statistikens kalla fakta kommer av åsiktskorridorens väktare att bekämpas med en spärreld av anekdotisk bevisföring av just typen ”Är inte Alexander Isak svensk?”. Och på sitt sätt spelar siffrorna ingen avgörande roll. Den förändring Sverige genomgått och genomgår har länge varit synlig för blotta ögat ute i samhället. För den som vill se. Därför är detta också en diskussion som inte kommer att försvinna, som inte går att dribbla bort.

Läs även: Brinkemo: Balladen om integration eller assimilation