Tidöpartierna ligger under i opinionen men oppositionens försprång är allt annat än ointagligt. Ett problem är Liberalerna som ligger kvar långt under riksdagsspärren. Men lite tänkande utanför boxen kan rädda Liberalerna och valsegern. Eller?
Riksdagsåret har börjat men den opinionsmässiga sommarstiltjen dröjer sig kvar. I Verians septembermätning för SVT är rörelserna marginella. Det rör sig om några tiondelar upp eller ner.
Sverigedemokraterna ökar för fjärde månaden i rad och tycks vara på väg att etablera sig som landets näst största parti.
Något som liknar en samlad opposition finns förvisso inte. Magdalena Andersson (S) har ingen aning vad hon ska göra efter en eventuell valseger och inte heller med vem hon ska göra det. Det framgår med pinsam tydlighet i varje intervju, senast i söndagens Agenda i SVT. Det hindrar inte att de rödgröna partierna tillsammans samlar 52,4 procent av väljarstödet, enligt Verian. Tidöpartierna stannar på 45,4 procent.
Således skiljer det 7 procentenheter mellan oppositionspartierna och Tidöpartierna. Det innebär att drygt 3,5 procent av väljarkåren behöver byta från rödgrönt till blågult för att högern ska kunna regera vidare ytterligare en mandatperiod. Det är ingen övermäktig uppgift att ta igen det försprånget. Det borde i alla fall inte vara det.
Ju närmare valet landet kommer desto svårare blir det för Magdalena Andersson att ducka frågor om hur hennes tänkta regeringsunderlag ser ut. Hon kommer att tvingas försöka förklara vad som ska hända med eleverna på landets friskolor när förbudet mot vinstuttag leder till att dessa skolor läggs ner. Och hon kommer att tvingas försvara planerna på att tvångsblanda befolkningen. Med mera.
Tidösamarbetet har fungerat väl, rent av förvånansvärt smidigt. Ett bekymmer på Kristerssons sida i politiken är Liberalerna. I Verians barometer får partiet 2,4 procent av väljarstödet och någonstans kring den nivån tycks Liberalerna vara fast förankrat. Det är en så låg nivå att de som skulle kunna överväga att ge L en stödröst lär tänka sig för både en och två gånger. Som det ser ut nu skulle det med stor sannolikhet bli en bortkastad röst. Och varifrån skulle stödrösterna komma? Moderaterna har inga röster att skänka bort, det skulle vara att lämna walk over till SD i kampen om platsen som landets näst största parti. En prestigefråga men också en fråga om var den politiska tyngdpunkten på högersidan i svensk politik ska ligga.
Trillar L ur kan det bli svårt för det blågula laget att få ihop de nödvändiga mandaten. En lösning som framkastats är valteknisk samverkan. De nuvarande regeringspartierna skulle gå till val under en ny, gemensam partibeteckning. De skulle ha skilda valplattformar och sina egna kandidater och dela upp de gemensamt inhöstade mandaten efter eget huvud. Fyraprocentsspärren skulle sättas ur spel.
Läs även: Skogkär: Liberalerna vet ingen var man har
Inför riksdagsvalet 2018 föreslog tidigare riksdagsledamoten Carl B Hamilton (L) att Moderaterna och Kristdemokraterna skulle gå till val under en gemensam partibeteckning medan Centern och Liberalerna slog ihop sina påsar på motsvarande sätt utifrån bedömningen att dessa partier stod varandra närmast sakpolitiskt.
Taktikröstande skulle bli överflödigt och inga röster kastas bort, argumenterade Hamilton.
Hamilton fick mothugg. Olof Ruin, professor emeritus i statsvetenskap, kallade resonemanget “förkastligt” och “chockerande” och varnade för att det skulle leda till ökad misstro mot det demokratiska systemet.
“Jag vill inte uttala om mig om det är rättsligt helt korrekt eller inte, men klart är däremot att det strider mot det konstitutionella ramverk som vi varit ense om att anta”, förklarade Ruin.
Invändningar kom även från en annan statsvetare, Johan Hellström, som kort och gott slog fast att de svenska vallagarna inte tillåter valkarteller. Dock utan att närmare gå in på vad han grundade detta kategoriska avfärdande på. Hellström konstaterade samtidigt att Alf Svensson, dåvarande KDS, tog sig in i riksdagen 1985 genom valteknisk samverkan med Centerpartiet. Så tydligen var det otillåtna ändå tillåtet på något sätt.
Enligt Krister Thelin, jurist, tidigare statssekreterare och domare och landets förmodligen ihärdigaste förespråkare för teknisk valsamverkan, är dock denna form av samarbete fullt tillåten.
“Varken regeringsformen eller vallagen innehåller något förbud”, säger han.
Så vad avhåller regeringspartierna från att göra slag i saken? Skulle det kännas som ett nederlag för L-ordföranden Simona Mohamsson och den övriga partiledningen i L? Skulle förklaringen vara rädsla för Socialdemokraternas reaktion, som säkert inte skulle bli nådig, med beskyllningar om författningsvidrigt fulspel?
Eller är det helt enkelt så att det inte finns något större intresse av att rädda kvar Liberalerna? Partiets vacklande i regeringsfrågan gör att L är en belastning snarare än en tillgång. Inom kort ska partistyrelsen bestämma sig för vilken form av samarbete med Sverigedemokraterna Liberalerna kan tänka sig. För vilken gång i ordningen är det väl knappast någon som vet. Senare i höst ska landsmötet ta ställning. Det talas nu om “massavhopp” ifall det skulle bli ett ja till att sitta med i samma regering som SD.
“Jag vill inte och tycker inte att vi ska ha en regering där Sverigedemokraterna ingår”, säger Mohamsson till SVT i dag. Vem vet vad hon säger nästa vecka. Eller om ett år.
