Väljarnas röster är räknade. Det blågula blocket vann riksdagsvalet med näst minsta möjliga marginal – 176 mandat mot de rödgrönas 173. Nu återstår för regeringsbildaren Ulf Kristersson (M) att även säkra stödet från Liberalernas 16 ledamöter i riksdagen. Det kan bli minst lika spännande och tufft som själva valet. Marginalerna är små.

Stora delar av L – närmare halva partiet – har aldrig förlikat sig med tanken på att ha ett organiserat samarbete med Sverigedemokraterna i någon form. Och frågan är om denna halva någonsin kommer att göra det. Jimmie Åkesson (SD) kan lita på att Liberalernas företrädare följer partilinjen, har Johan Pehrson (L) lovat. Det ska nog inte tas för givet.

Blotta tanken på att ha ett gemensamt politiskt projekt med SD får många liberalpartister att vrida sig i själsliga konvulsioner. Den tidigare partiledaren Bengt Westerberg meddelade i god tid före valet att han tänkte rösta på Centern och svenska liberalers nya skyddshelgon Annie Lööf för att hon “hållit en rak linje när det gäller SD-samarbete, den linje som även Liberalerna stod för i och efter förra valet”.

I Min sanning i SVT berättar nu en annan namnkunnig partiveteran, Birgitta Ohlsson, att även hon röstade på Centern i riksdagsvalet, inte på Liberalerna. Tack vare Lööf hade många liberalt sinnade ett alternativ som “inte ville släppa in Sverigedemokraterna i den politiska värmen”, förklarade Ohlsson.

I Liberalernas riksdagsgrupp finns mer än en som tänker på samma sätt som Westerberg och Ohlsson. Åtminstone en handfull av dem som nu valts in var emot beslutet på partiets landsmöte förra året att överge det rödgröna blocket och satsa på maktskifte. L-ledamöter som Joar Forsell, Lina Nordquist, Anna Starbrink, Romina Pourmokhtari och Malin Danielsson är allt annat än lyckliga över att tvingas samarbete med SD.

Hur känslig frågan är framgår av reaktionerna på den kritik som uppstod i den liberala partigruppen Renew Europe i EU-parlamentet på grund av Liberalernas samarbete med SD. Partiordföranden Johan Pehrson skrev omedelbart ett brev till bland andra Renews gruppledning där han försäkrade att “Sverigedemokraterna, med sin nationalistiska och populistiska agenda, är vår huvudsakliga motståndare”.

Det var någorlunda lugnt i leden så länge partiet såg ut att trilla ur riksdagen. När det hotet inte längre vilar över Liberalerna kommer motsättningarna åter upp till ytan. Det ska dras röda linjer hit och dit. Allt som har med åtstramningar i migrationspolitiken och tuffare tag i kriminalpolitiken att göra är frågor där Ulf Kristersson – eller snarare Johan Pehrson – lär bli tvungen att vrida om en eller annan arm för att få rättning i ledet.

Läs även: Skogkär: En högerregering utan Liberalerna bör vara målet

Liberalernas mål är att själva ta plats i Ulf Kristerssons regering men framför allt att se till att Sverigedemokraterna inte gör det. En regering där SD ingår kommer inte att få Liberalernas stöd i riksdagen, det har Johan Pehrson gjort klart.

Ett fyraprocentsparti som med nöd och näppe – läs stödröster – lyckades hanka sig kvar i riksdagen vill diktera för två partier, som vart och ett är nästan fem gånger större, hur regeringen ska se ut. Kaxigt. Men som vågmästare kan Liberalerna ta sig friheter. Det lär bli svårt för Kristersson att regera med Liberalerna men det är omöjligt för honom att regera utan dem.

Tonen från Sverigedemokraterna är inte fullt så ultimativ. SD vill enligt ordföranden Jimmie Åkesson se en majoritetsregering, där både de och Liberalerna ingår, men kan av allt att döma tänka sig att avstå från ministerposter. Sakpolitiken är det viktiga, har Åkesson förklarat, ett av många områden där SD skiljer sig från L.

Och att inte gå all in i ett regeringssamarbete med Liberalerna kan också ha sina fördelar. Att regera i koalition är att kompromissa. Kristerssons regering kommer i flera frågor oundvikligen att föra en annan och mindre radikal politik än den SD och många av partiets väljare skulle vilja se. Att inte ingå i regeringen och därmed inte heller tvingas ta ansvar för alla beslut denna regering fattar gör det lättare för Sverigedemokraterna att enligt socialdemokratisk förebild gå i opposition mot sig själva när nästa val närmar sig.

SD lär inte kräva att få ingå i regeringen. Liberalerna kan komma att göra det. Och att ta med Liberalerna i regeringen och kasta åt dem några feta köttben i form av statsrådsposter kan vara klokt av Kristersson. Många har påpekat att det skulle vara svårare för Liberalernas motsträvigare riksdagsledamöter att obstruera mot en regering de själva ingår i.

Eller som den tidigare amerikanske presidenten Lyndon B Johnson resonerade om politiska motståndare: det är bättre att ha dem inne i tältet, pissande ut, än utanför tältet, pissande in.

Det ligger mycket i det. Men risken finns att Liberalerna kommer att lätta på trycket inne i Kristerssons tält så snart de blivit insläppta.

Läs även: Skogkär: Liberalerna är integrationspolitikens Florence Foster Jenkins