Plötsligt händer det. Härom natten kastades en handgranat in genom fönstret i en lägenhet i Rotebro. En kvinna skadades. Tursamt nog inte allvarligt. Kastaren hade tagit fel på lägenhet, visade det sig.

Om den egna sängen i det egna hemmet, mitt i natten, kan vara fel plats vid fel tillfälle – som det numera ofta heter när någon oskyldig råkar illa ut – vart ska människor då ta sin tillflykt?

Den nya otryggheten tar sig varierande former.

Våld och hot om våld, trakasserier, skadegörelse och mutförsök är något många tjänstemän i stat och kommun får räkna med i dag. En del av jobbet.

Enligt en enkätundersökning av akademikernas fackliga organisation Akavia, har en av fyra medlemmar utsatts de senaste två åren. Nästan var femte medlem uppgav att de inte känner sig trygga i sin yrkesutövning.

Värst ställt är det för tjänstemän vid statliga myndigheter. Där svarade 21 procent att de kände sig otrygga – ibland, ofta eller alltid. Bland tjänstemän i kommuner och regioner var motsvarande andel 13 procent. Medan drygt 60 procent av Akavias medlemmar i kommuner och regioner uppger att de aldrig känner sig otrygga, är det bara 36 procent inom statlig sektor som säger samma sak.

Enkäten ger inget entydigt svar på frågan hur otryggheten förändrats de senaste åren. Rapporten säger heller inget om vilka specifika typer av ärenden som oftast leder till våld, hot om våld eller andra former av påverkansförsök. Och den ger bara en ytterst översiktlig bild av förövarna. Vanligast är “part eller företrädare för part” samt “allmänheten”.

De senaste åren har en rad mer eller mindre larmande rapporter visat samma sak. Att som tjänsteman fatta beslut som påverkar människors ekonomi och andra personliga förhållanden kan vara förenat med fara.

Läs även: Socialsekreterare hotas av kriminella – styr genom rädsla

Det går att gissa sig till hur politikernas svar lyder när de konfronteras med denna utveckling. Sannolikt något i stil med:

“Ingen ska behöva känna sig otrygg på sin arbetsplats. Det är inte okej.”

Och det var inte så dumt gissat. Så här svarade socialminister Lena Hallengren när tidskriften Socionomen tog upp frågan med henne:

“Regeringen är väldigt tydlig med att vi inte accepterar hot och våld mot människor som arbetar i vår välfärd för att garantera oss andra trygghet, hjälp och stöd i svåra situationer.”

Det ligger nära till hands att raljera över svar som dessa. Välmenande, sannolikt tänkta att inge tillförsikt, men samtidigt till intet förpliktigande. Uttalanden tomma på allt utom just ord.

Politiker vill gärna framstå som om de har svaret på alla frågor, lösningarna på alla utmaningar – eller problem, som det hette förr. De vill ju inget hellre än att bli omvalda. Men mot djupgående, komplexa samhällsförändringar kämpar även ministrar förgäves. Oavsett om de vill erkänna det eller ej. Även om det är deras egna, högst medvetna politiska beslut som orsakat förändringarna.

Läs även: Åberg: Tystnadskultur är ett problem - inte bara i Göteborg

Det svenska samhället har blivit kallare, hårdare, våldsammare. Segregationen skapar osynliga murar, geografiskt såväl som mentalt.

Ju mer det predikas om tolerans, människors lika värde, humanism och anständighet, desto mer tycks Sverige utvecklas i motsatt riktning.

Det syns i rapporten från Akavia. Det avspeglas i våldsstatistiken. Det kan avläsas i mycket konkret form på sjukhusens akutmottagningar. På tio år har antalet personer som vårdats för skott- och knivskador ökat med nästan 50 procent, rapporterar Ekot i Sveriges Radio.

Klyftorna har ökat – och då handlar det inte först och främst om de socioekonomiska klyftor som politiska partier till vänster gärna vill tala om och ser som roten till allt ont – utan om mentala och kulturella klyftor.

Den främsta förklaringen till detta är en asylpolitik så generös att inte ens världens kanske mest ambitiösa välfärdsstat förmått hantera den. Följden har blivit att det vuxit fram en ny underklass i Sverige. En invandrad underklass. Ett slags trasproletariat, för att använda en marxistisk term.

Det syns i arbetslöshetsstatistiken. Det syns i statistiken över försörjningsstöd. Det syns i brottsstatistiken. Det syns i Kriminalvårdens statistik över intagna på landets anstalter.

Och under detta traspoletariat finns ett skuggsamhälle av personer som befinner sig illegalt i Sverige. Ett ännu trasigare proletariat.

Ändå finns det fortfarande partier som tror att en återgång till den migrationspolitik som gällde före hösten 2015 inte bara är möjlig utan också önskvärd. Dit hör Miljöpartiet. Minst halva Socialdemokraterna vad det verkar. Centern. Vänsterpartiet.

Partier som ingenting har lärt. Partier som tror att det med svensk, social ingenjörskonst går att forma världen och människorna i den efter partiprogrammens utopier.

Enligt psykoanalysens fader, Sigmund Freud, går småbarn igenom en period där de tror sig vara omnipotenta, det vill säga allsmäktiga. Så småningom, när verkligheten gör sig påmind och den omgivande världen vägrar att inrätta sig efter barnets alla önskningar, ger det upp dessa fantasier.

Kanske är det så det som pågår i Sverige ska förstås och förklaras. Landet styrs av vuxna som aldrig gett upp det lilla barnets föreställningar om omnipotens. Som är övertygade om att deras fantasier en dag ska bli verklighet.

Läs även: Adamson om Brårapporten: ”Punkterar idén om den lyckade integrationen”