Statsminister Magdalena Andersson (S) inledde onsdagens partiledardebatt i riksdagen – den andra och sista detta riksdagsår – med att betyga Sverige sin aldrig sviktande kärlek:

“Jag älskar Sverige! Det är en ynnest att varje dag få vakna upp och veta att min yttersta uppgift för dagen, det är att göra det som är bäst för vårt land. Att göra det som krävs för att vi ska kunna bevara Sverige unikt, våra värderingar om frihet, jämlikhet och jämställdhet.”

Hade det varit på film hade statsministerns inlägg ackompanjerats av smäktande stråkar.

Dagen till ära bredde S-ledaren på tjockare än vanligt, men annars är det ungefär så hon låter för jämnan numera.

Att en partiledare och statsminister älskar sitt land och vill det väl borde inte behöva påpekas gång på gång. Man kan nästan få för sig att Andersson är orolig för att väljarna vid det här laget börjat tvivla på den saken, och att hon därför känner ett behov av att påminna om sin kärlek.

Efter de senaste dagarnas hätska angrepp på riksdagens högeropposition för att den haft fräckheten att väcka misstroende mot den misslyckade justitieministern Morgan Johansson (S) anslog Magdalena Andersson nu en närmast förbindlig ton och efterlyste samarbete. För Sveriges bästa. Med alla som älskar Sverige.

Det var den överseende, i grunden godvilliga landsmodern som talade i så gott som varje replikskifte. En statsmannamässig landsmoder som med sin framtoning hoppas väcka väljarnas förtroende, höjd över småaktigt, politiskt trätande, .

Det var nästan så att man fick intrycket att Magdalena Andersson inte bara älskar Sverige utan även sina politiska motståndare. Ja, kanske till och med Jimmie Åkesson (SD). Ett replikskifte dem emellan om behovet av att stärka a-kassan utvecklades till en stilla politisk flört.

Läs även: Skogkär: Utan bidragstagare förlorar Socialdemokraterna makten

Magdalena Anderssons känslor för Sverige är säkert både äkta och starka, även om de kanske inte alltid kan mäta sig med kärleken till partiet. Det är bara det att känslorna emellanåt tar sig rätt märkliga uttryck.

Den man älskar agar man?

Sverige har tagit mycket stryk de senaste åtta åren när Socialdemokraterna styrt landet – först tillsammans med Miljöpartiet, sedan november i ensamt majestät. Polisen är inte i närheten av att knäcka gängkriminaliteten, snarare tycks gängkriminaliteten vara på väg att knäcka polisen. Segregationen visar inga tecken på att minska. Parallellsamhällena växer och frodas. Energikostnaderna slår hårt mot både hushåll och företag. Elpriserna i södra Sverige är historiskt höga, maj var den tredje dyraste månaden någonsin på elbörsen Nordpool.

Att inte allt står rätt till i det land Magdalena Andersson styr med kärleksfull hand tvingades statsministern förstås medge. “Det finns allvarliga problem. Det vi älskar med Sverige hotas”, konstaterade hon.

Men det bästa sättet att komma till rätta med det som hotar Sverige är enligt Magdalena Andersson mer av samma. Att ge Socialdemokraterna förtroendet att leda landet ytterligare en mandatperiod.

Regeringen vilar på bräckligast tänkbara parlamentariska grund. Det ena stödpartiet (C) vägrar förhandla med, och vill helst inte låtsas om, det andra (V). En politisk vilde med tankarna och hjärtat långt bort i Kurdistan är den som avgörandet sist och slutgiltigt vilar hos om en minister ska få sitta kvar eller om regeringens budget ska gå igenom. Och då har vi ännu inte nämnt Miljöpartiet.

Inte konstigt att Magdalena Andersson under onsdagens debatt mer än en gång underströk att Socialdemokraterna går till val som enskilt parti utan band.

Endast den väljare som sitter fast i en destruktiv relation, möjligen förblindad av kärlek, kan tro att lösningarna på Sveriges problem kan sökas där.

Högeroppositionen bestående av Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna är inte överens om allt, men de är åtminstone överens om betydligt mer än Magdalena Andersson och hennes politiska drabanter. Magdalena Andersson erbjuder i bästa fall en koalition av ovilliga, Ulf Kristersson en koalition av villiga.

Kloka väljare låter sig inte förföras och förledas av socialdemokratiska sol- och vårare som lovar att allt ska bli annorlunda och underbart bara de får en ny chans.

Läs även: Skogkär: Stockholmssyndromet blir Socialdemokraternas räddning