Regeringen utlovade ett migrationspolitiskt paradigmskifte och det är vad regeringen levererar – så löd budskapet från migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) vid en pressträff på torsdagen.

Den asylrelaterade invandringen fortsätter att minska. Antalet asylsökande ser i år ut att bli det lägsta sedan 1997, cirka 10 000. Och för första gången sedan 1973 var nettoinvandringen förra året negativ – fler utvandrade än invandrade.

“Sverige är inte längre ett asylinvandringsland på samma sätt som vi varit tidigare”, sade Malmer Stenergard.

Så långt allt väl.

I decennier beskrev ansvariga politiker asylinvandringen som en opåverkbar naturkraft, lika omöjlig att stå emot som fysikens lagar. Det var fel. Eller – för att tala klarspråk – det var en lögn.

På EU-nivå ökade antalet asylsökande med 18 procent från 2022–2023, till totalt 1,1 miljoner. Första halvåret i år visar däremot en liten minskning jämfört med samma period förra året. Ändå ligger migrationen till EU kvar på nivåer som inte är långt under krisåren 2015–2016.

I Sverige har utvecklingen varit en annan. Den svenska befolkningen utgör drygt 2 procent av EU:s totala befolkning. Numera tar Sverige emot ungefär en procent av de asylansökningar som lämnas in i EU. De galna åren 2010–2015 tog Sverige – först under regeringen Reinfeldt (M) och sedan under regeringen Löfven (M) – emot 13–14 procent av samtliga asylsökande i EU. Det är onekligen ett paradigmskifte som pågår.

Åren 2009–2022 invandrade strax över 1,6 miljoner till Sverige. Det blir drygt 110 000 personer om året. Det motsvarar en stad i Borås storlek. Eller två Uddevalla. Att Sverige inte kunde hantera ett sådant enormt årligt nytillskott av människor, ofta från länder med helt annan kultur, utan svårartade konvulsioner var inte särskilt svårt att förutse. Skola, vård, omsorg och all annan samhällsservice anpassad efter en mycket mindre befolkning kom att utsättas för enorma påfrestningar. Och för människor utan ens grundläggande språkkunskaper finns det inte mycket att hämta på den svenska arbetsmarknaden.

Ändå ansåg sju av åtta riksdagspartier in i det längsta – ända fram till november 2015 – att detta var hållbart. Kanske tufft, men fullt görligt. Några anser det fortfarande.

Läs även: Skogkär: Det migrationspolitiska paradigmskiftet och andra sagor

När det gäller arbetskraftsinvandringen ökar andelen beviljade tillstånd för kvalificerade arbeten medan andelen tillstånd för lågkvalificerade jobb minskar. Uppehållstillstånd för högkvalificerade jobb utgjorde under första halvåret i år 55 procent av alla beviljade uppehållstillstånd för arbete. De nya reglerna för arbetskraftsinvandring med högre inkomstkrav som regeringen Kristersson infört, har gjort skillnad.

Men även om invandringens sammansättning förändrats – inte minst genom minskningen av antalet asylsökande – beviljar Migrationsverket fortfarande runt 100 000 nya uppehållstillstånd årligen. 102 000 förra året, 142 000 året dessförinnan och 95 000 år 2021. I år landar totalen, att döma av antalet beviljade uppehållstillstånd under årets sju första månader, sannolikt på samma nivå som 2021.

Kanske är det därför Malmer Stenergard och regeringen nu lyfter fram nettosiffror som visar att utvandringen i dag är något större än invandringen. Jämfört med samma period förra året var nettoinvandringen negativ under årets fem första månader, minus 15 procent. Under 2023 hade Sverige nettoutvandring till länder varifrån Sverige tidigare haft stor asylinvandring: Irak, Somalia och Syrien. Kanske är det kompetensregnet som drar vidare.

Dessvärre säger siffrorna i sig inte så mycket. Är de som lämnar driftiga människor som kommit fram till att utsikterna att bygga sig en framtid är bättre någon annanstans? Är de som stannar människor som bedömer att Sverige erbjuder det bästa alternativet för den som vill bli försörjd av andra – eller ägna sig åt kriminalitet?

Det är svaret på sådana frågor som avgör om denna nettoutvandring är något bra eller något dåligt.

Läs även: Skogkär: Slött, slappt och likgiltigt på Migrationsverket